Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.

Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå till så är det väl nu - och råkade plötsligt höra hur en tjej som satt bakom mig snackade om att någon hade snackat skit om henne på sin blogg.

''Blogg'' tänkte jag. ''Är det någon som bloggar 2016?''. Kommer ihåg för några år sedan då typ alla jag kände höll på med bloggandet. Och drabbades genast av en stark våg av nostalgi, vilket fick mig att söka upp många av dessa bloggar och läsa dem med ett fånigt leende på mina läppar.

Onekligen är det så att de som inte varit så hardcore med sitt bloggande redan slutat för länge sedan, mig själv inkluderad. I nåt skede kunde jag ''skriva'' två inlägg per dag, men sedan blev de allt färre, mer allvarliga, längre och med en gnutta ångest som endast kom fram ifall man doppade tån litet i vattnet, så att säga. 

Nu sitter jag här igen och skriver. För att känna nostalgin. För att se hur det känns. För att själv också doppa tån i vattnet.

På något vis känns det väldigt bekant, men också på samma gång en aning klumpigt och svårt. 

Hur gjorde man nu igen? Var skulle man börja? Hur skulle man göra för att infoga grejer? Vilket typsnitt? 

På något vis startar de gamla kugghjulen igång igen, fingrarna hittar ganska snabbt den gamla rutinen med hjälp av muskelminnet och plötsligt löper det som förr i tiden. Och jag känner med ens en koppling till den Sundis som skrev aktivt på denna blogg för en tid sedan. Känner att jag förstår honom. Känner att jag vet vad han ville säga.

För ett år sedan mådde jag väldigt dåligt. Jag var stressad, mina studier var då redan påväg utför, och jag hade med nöd och näppe klarat sommaren ekonomiskt. Det kändes som en tung tyngd satte sig på mina axlar någon gång i Juni, och låg kvar där en lång tid framöver. Att min höst sedan var väldigt tung och hektiskt gjorde inte saken bättre, och någon gång i mitten av Oktober fick jag så våldsamt hjärtflimmer att jag nästan hamnade in på sjukhus.

Det var då jag insåg hur utbränd jag påriktigt var, hur sliten min kropp var och hur tungt bagage jag bar på. Och det blev inte lättare. Mina studier floppade totalt, jag saknade viljan och förmågan att få någonting gjort eller att ens träffa någon. Min ideala dag skulle ha gått ut på att få låsa in mig i ett mörkt rum för mig själv, lyssna på Candlemass eller något dylikt och bar a ruttna bort.

Jag kände mig som en konstant börda, en som skapar dålig stämning och en massa problem, och resonerade således att jag inte borde umgås så mycket med människor - inte för min egen skull, utan för deras. Jag var övertygad om att jag försämre alla situationer, och jag tänkte att det blir så väldigt mycket lättare för mig genom att jag bara skjuter bort folk - så de inte ska behöva dras med mig. Jag mådde verkligen dåligt. Jag kände inte igen mig själv längre. Jag betedde mig självdestruktivt. Det kvittade väl om det hände mig något, right? Jag var ändå bara en börda. 

Så en dag, så fick jag helt enkelt nog. Jag vet inte riktigt när, och jag vet inte riktigt varför - men min apati övergick i vredesmod. Jag blev riktigt förbannad på mig själv. Förbannad på hur illa jag behandlat mig själv o alla andra i min omgivning. Förbannad på att mitt liv stagnerat. Förbannad på att aldrig må bra, aldrig känna igen mig själv och aldrig tro på det när någon sade något snällt om mig.

Den vrede insprierade mig till att börja jobba igen. Jag började göra mina skoluppgifter, och tack vare RÅA-Live fick jag en möjlighet att visa vad jag går för och vad jag kan göra - mest för mig själv. Och jag klarade det. Jag vet inte hur, men jag klarade det.

Och jag fick flyt, Jag gjorde uppgifterna som krävdes av mig, jag sökte aktivt efter ett sommarjobb och fick ett tillslut, och jag började känna mig glad igen. Jag började känna hur bitar av mig själv föll på plats igen, och hur jag helt enkelt började vara den person som jag så länge velat vara. 

Så nu sitter jag här ett år senare igen på bloggen. För jag kände att det äntligen var dags. Dags att göra något mer än att doppa tån i vattnet. Det var dags att öppna kranen, och låta vattnet rinna ut. Det var dags att få ut min bekännelse.

Den lyder såhär:

Andreas Sundberg rider igen. Och bättre än någonsin förr. 

Jag vill inte sluta detta inlägg med ett klichéartat tack, för det är inte min stil. Men till L, V, V, P och speciellt M: Ni har hjälpt mig mera än ni någonsin kommer förstå. Jag är skyldig er så mycket. Ett tack är inte nog.

Fred på jorden,

- Sagofarbror

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen. 

Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;

Sundis Skivfynd Episode II: Fynda Harder

Under jullovet och därpå följande månad skaffade jag faktiskt ganska så många plattor. Ska försöka sammanfatta de intressantaste i detta inlägg. Alla är ju såklart i vinylformat. 

Man får ju gärna känna inspiration att gå till närmaste skivhandel och plocka upp någon skön platta själv.

Tänk efter - när köpte du senast en platta?

Bolt Thrower - Mercenary

Först ut så har vi litet engelsk Old School-Death Metal. Bolt Thrower heter bandet som alla som någonsin haft ett intresse av historia, brutala britter eller annars bara riktigt groovy dödsmetall borde känna till. Deras platta Mercenary råkade jag komma över för en förmånlig summa, och jag måste säga att jag var mycket imponerad. Gillar man en blandning av Old School med en unikt brittisk touch är detta skivan för dig. Musik som på samma gång är tung, mäktig och jäkligt ondskefull. På ett väldigt, väldigt bra sätt. 

Death - Spiritual Healing

På tal om Death Metal så vet alla som inte tycker att Five Finger Death Punch är något att hänga i julgranen att genren fått sitt namn efter Chuck Schuldiners supergroup Death. Deras tredje platta, Spirtual Healing, är den sista av Deaths tre ''old school''-skivor ( de andra två heter Scream Bloody Gore och Leprosy), före bandet började blanda in mera aspekter av progressiv metal och andra godbitar, som gav dem det sound vi alla älskar och associerar med dem i denna dag. Man känner av de progressiva influenserna mer på denna skiva än tidigare, och den fungerar kanske som en sorts åsnebrygga mellan den simplare dödsmetallen och den progressivare finessen i Deaths senare fullängdare. Missförstå mig rätt, det finns mycket bra i båda ändorna på Deaths karriär, och Spiritual Healing är den klara dealbreakern som anger förändringen i utvecklingen. En riktigt bra platta, litet svår först men sedan finner man många pärlor.Alla Deaths skivor är en klassiker i sig, och denna skiva har en stark kultplacering i dansorkesterns fans hjärta. Och ett tips från Coachen: Death är svårt att finna på vinyl. Hittar ni - KÖP. Genast. Och ge dem sen åt mig.

Kingston Wall - II 

På tal om dansorkestrar har jag inte endast införskaffat Death Metal-plattor. De finländska proge-legenderna Kingston Wall utgav nyligen sina studioalbum på vinyl, och deras andra skiva - behändigt nog döpt II - hittade en plats i min skivhylla. Ifall någon skulle fråga mig om mina top 10 album när det kommer till progressiv rock, skulle denna platta ha en definitiv plats på listan. Speciellt låtar som Shine On Me, We Cannot Move och den litet halvt otippade men väldigt svängiga coven på Donna Summers låt I Feel Love driver plattan framåt med stadiga rytmer, och fantastiskt gitarrspel av Petri Walli är definitivt plattans trumfkort. Detta är en skiva man kunde ta med sig till en öde ö - du tröttnar inte på den. Någonsin.

Slayer - Show No Mercy & Haunting The Chapel

1983 var det några killar i Kalifornien som tyckte att Iron Maiden och Judas Priest var världen hårdaste band, på samma gång som de fann Venoms image med satan, ockultism och läderkläder väldigt tilltalande. Dessa gossar bildade bandet Slayer, och deras charmiga debutalbum Show No Mercy visar klart vilka band killarna lyssnar på. Vi har klassiker som The Anti-Christ, Die by the Sword och Black Magic, men också låtar som får en Limburger att rodna av ostigheten: Tormentor, Fight 'til Death och såklart Metal Storm/Face the Slayer. En bra thrashplatta med en ungdomlig charm, inte någon Reign in Blood direkt men en kul upplevelse och ett kulturarv från grabbarna i garaget. Osten stannar dock i kylskåpet på bandets EP Haunting the Chapel. EPn är fyra låtar lång, och varenda en av dom känns som en brutal spark i skrevet. Chemical Warfare stjäl showen, men Captor of Sin, Haunting the Chapel och Agressive Perfector påminner alla om varför Slayer är förfäderna till allting extremt inom metalgenren. En kul, kort crash course i thrashens fantastiska värld. Och ett tecken på vilken fenomenal platta Hell Awaits skulle bli.

// tills vi hörs igen,

Sagofarbror

Under en gatlykta står en man och röker.

Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök.

Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen. 

Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar.

Jag är trött. Jag är slut. Jag är färdig som människa. 

Stadsteatern. Kvarnbron. Skorstenen med Fibonaccital på. Åbåtar.

Allt detta kommer jag att sakna i sommar.

Går igenom tunneln vid kvarnbron.

I mina hörlurar smyger Subterraneans av David Bowie fram.

En låt som är mycket, mycket tung att lyssna på.

Keyboard. De sorgsna bastonerna. Vagt hummande. De obegripliga orden i slutet av låten. Saxofonen.

Låten handlar om de människor som ofrivilligt blev instängda på den östra sidan av Berlinmuren, när muren uppfördes 1961. Bowie säger själv att saxofonen ska representera minnet och nostalgin av den västra sidan, och alla släktingar och vänner som blev kvar där, medan den molokna basen representerar hopplösheten, sorgen och förtrycket på den östra sidan.

En låt som är mycket tyngre än många Death Metal-låtar.

I slutet av låten sjunger Bowie en liten obegriplig ramsa. Ingen är helt säker på vad det är han sjunger, men den allmänna consensus är väl ungefär nåt i den här stilen:

''Share bride failing star

 care-line

 care-line

 care-line

 care-line riding me

 Shirley, Shirley, Shirley, own

 Share bride failing star''

Vad detta innebär vet endast David själv.

Med denna tunga låt i öronen tar jag lugna steg hemåt.

Martti är fint så här i vårens skrud med sina gamla hus och gröna träd.

Låser upp min dörr. Sätter mig ner. Lyssnar låten till slut med slutna ögon.

Jag kommer verkligen att sakna Åbo i sommar.

- Sagofarbror

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en och man själv inte har tid för folk. Jag har spenderat tiden då jag inte gjort uppgifter med att lyssna på musik, spela gitarr och att kocka. Jag har även haft den otroliga turen att jag råkat finna två stycken riktiga tankeställare i videoform. Båda känns viktiga på sitt eget sätt för mig.

Därför vill jag dela med mig av dem med dig, bäste läsare.

Den förste är en hyllning till AC/DCs gitarrist Malcolm Young, som på grund av dementi har slutat i bandet. 

Tänk att plötsligt en dag vakna, och ha glömt alla låtar du någonsin skrivit.

Tänk att plötsligt en dag vakna, och ha glömt hur man spelar gitarr.

Tänk att plötsligt en dag vakna, och ha glömt alla dina vänner, alla dina nära och kära, allting som var viktigt för dig.

Tänk att plöstligt vakna en dag, och inte veta vem du är.

#Unforgettableriffs - 89fm (english) from Agência Africa on Vimeo.

Den andra videon är också speciell.

När två av de största musikaliska genierna i vår tid tolkar en av de vackraste (och även sorgsnaste) låtar som någonsin skrivits är det svårt att inte bli berörd. David Bowie, som knappast behöver någon vidare presentation, möter Trent Reznor - mannen bakom Nine Inch Nails. Tillsammans tolkar de NINs låt Hurt, en låt om hopplöshet, desperation och om att hitta något att leva för i en värld fylld med misär, lidande och brustna hjärtan. 

Ibland händer det att vi som människor möts av något så stort, att vi blir tagna på sängen. Det är som om mattan sveps bort under våra fötter, och man måste stanna upp en stund för att fatta vad som just hände. Det är så det kändes för mig när jag hörde denna version för första gången. Det var som om någon skulle ha slagit mig i magen, och alla känslor i hela kroppen löpte amok på en och samma gång. Jag kunde inte annat än att sitta gapande och lyssna med slutna ögon. Sex minuter senare kände jag mig alldeles varm på insidan. På min kind fanns en tår. Jag hade mött något större, något finare. Något otroligt.

Det är nästan som när jag hörde Johnny Cash tolka låten för första gången i mitt liv. 

Så jag ber dig nu käre läsare. Släck ljuset, slå igång låten och lyssna. Upplev. Känn. Uttryck. 

- Sagofarbror

P.S Ifall någon i Åbo känner att den vill umgås/ha sällskap under de kommande dagarna, anmäler jag härmed mitt brinnande intresse. D.S

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.

Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min blogg. Sundis Skivfynd ska den heta och ska fungera som ett sätt att berätta med vilka skivor jag utvidgar min kontinuerligt växande samling. Som de av er som känner mig bra vet hör jag till den minioritet som ännu de facto köper skivor i fysisk form och känner dessutom någon sorts halvpervers stolthet över det. Har en liten tradition att jag alltid marscherar till lokala skivbutiken när studiestödet syns på kontot och köper mig en skiva.

Nåväl. Tänkte att det här skulle ge en bra inblick i en skivsamlares galna halvberoende, och kanske fungera som en inspiration för någon annan att gå till närmaste skivhandel och plocka upp någon skön platta. Tänk efter - när köpte du senast en platta?

Själv gjorde jag det idag.

Här kommer en redogörelse över mina senaste fynd:

Devin Townsend - Z²

Z² är HevyDevys fortsättningsdel till konceptalbumet Ziltoid the Ominiscient - som handlar om en utomjording som kommer till jorden med målet att lägga vantarna på universums ultimata kopp kaffe, och en massa annat briljant. Har lyssnat ganska mycket på just den skivan nyligen, så när jag begav mig till lokala skivaffären för att kolla in utbudet fann jag mig gå hem med denna platta. Vet dock inte riktigt vad jag skall tycka om den. Det är frågan om dubbelskiva, där ena plattan heter Sky Blue och är en fristående platta av Devin Townsend Band, medan den andra heter Dark Matters och är fortsättningen till Ziltoid. Sky Blue har ett par låtar som är riktigt catchy, men inget som direkt fastnar. Dark Matters känns som en litet överambitiös Ziltoid, eller en Ziltoid-kopia. Mycket mer storybaserad än den första skivan. Någon dag kanske jag kommer gilla den mer.

Death - Leprosy och Human

Två riktiga Death Metal-klassiker. Har länge skämts över att jag inte ägt en enda skiva av denna utomordentliga dansorkester, så jag bestämde mig för att göra något åt saken och köpte dessa två pärlor. Leprosy är enligt mig den bättre av dom (om jag blev ombedd att rangordna Deaths album skulle den landa på en trygg andraplats, efter Symbolic) och har låtar som den snabba Leprosy, den tunga Pull the Plug och en av mina favoriter, Open Casket. Human o andra sidan är en mycket mer progressiv och melodisk skiva. Geniet bakom Death, Chuck Schuldiner, visar upp både sin förmåga att spela gitarr och att skriva omväxlande låtar med bland annat Flattening of Emotions, Suicide Machine och ''hitten'' Lack of Comprehension (Tänka sig, det fanns en tid då MTV visade låtens musikvideo. Försök förklara det för dagens kids.) Båda riktigt bra köp. Ska utvidga min Death-samling mer så fort budgeten tillåter.

Mastodon - Crack the Skye 

På tal om att skämmas på grund av brist på skivor: det samma gäller Mastodon. Jag gillar Crack the Skyes bladning av tung metall och psykedelisk rock - något som blivit Mastodons varumärke, men kanske märks bäst på denna skiva. Detta konceptalbum tar dig på en psykedelisk resa genom tiden via tsartidens Ryssland. Dock så märks det ganska bra att det är ett konceptalbum i och med att helheten fungerar bättre än många av låtarna ifall man lyssnar på dem enskillt (utom då Oblivion, som fungerar jävligt bra för sig själv också). Men nog en av mina favoriter av dessa Atlanta-killar.

Dimmu Borgir - Abrahadabra

Skivan har fått sitt namn från Aleister Crowleys lagens bok. Borde ge en ganska klar bild av hurudan musik vi snackar om. Typisk Dimmu: Stort, mäktigt, mörkt och så härligt norskt. När denna skiva först kom ut gillade jag den inte alls, men efter att ha lyssnat igenom den ett par gånger tycker jag den är riktgt bra faktiskt. Fick också med en semicool artbook med en massa artistiska bilder på män med smink och pälsrockar. Det är inte transvestiter, utan Black Metal. Riktigt solid skiva nog. Rekommenderas speciellt åt Dimmu-nybörjare, då den kanske inte är lika ''svårlyssnad'' som många av det tidigare skivorna - på gott och ont.

Ghost - If You Have Ghost EP

Detta inköp var historiskt. Det är den första vinyl jag köpt i mitt liv. Jepp, I went there. Nu är jag hipster sådär påriktigt. Nejmen, skämt åsido så har du väl alltid undrat hur det låter när ett metalband som vanligtvis sjunger om Satan och jordens undergång spelar Abba och Depeche Mode? Svaret är riktigt jäkla bra, faktiskt. Ghost har den sällsynta förmågan att faktiskt få den låten de spelar att låta som Ghost. Skulle jag spela upp ''Crucified'' skulle du aldrig ens tro att det är en Army of Lovers-cover. Riktigt, riktigt bra. Poppigt, svängigt och svårt att inte sjunga med i låtarna. Man önskar nästan att skivan vore hälften längre. Som tur kommer det en ny Ghostplatta inom kort. Rekommenderar varmt åt alla och envar. Tycker du ska ge Ghost en chans. Du kanske rentav blir förvånad.

nejmen kolla, skivan är ju lila! Hur häftigt är inte det?!?!?!?!!

Det är absolut tillåtet att ge detta skivspektakel litet feedback. 

Men nu ska jag lägga mig till tonerna av Papa Emeritus II:s ljuva stämma,

Och kom ihåg kära läsare -

If you have ghosts - you have everything.

- Sagofarbror

Helvetes jävlar, här var det riktigt dammigt och rörigt.

Nästan som om bloggen skulle varit orörd i snart fyra månader.

Bara legat och skräpat i något av interwebsen många mörka hörn.

En liten smutsig påse fylld av tankar, känslor och intryck av först en pojke, sedan en yngling och sedemera en ung man.

Ni vet, ibland går man upp på vinden eller ner i källaren eller var man nu förvarar sina överloppsgrejer

Bara för att helt enkelt ta sig en titt på vad man egentligen har. För att kolla läget liksom. För att se vad det är som tar upp allt utrymme.

Idag jag ner i min källare, eller upp på min vind, och fann en hel del intryck och känslor från svunna tider. Problem som i dagens ljus ter sig löjliga, tårdränkta inlägg om livets tyngd och glädjeutrop av förtjusning och lycka över livets små nycker. 

Och där, mitt i denna saliga sillsallad av saker, fann jag en oväntad egendom. Något jag trodde att jag tappat för länge sedan. 

Inspirationen.

Små, små korn av inspiration fanns att finna i varje hörn och knut, och plötsligt fann jag mig själv sitta och skriva på en liten novell. Nu cirka 600 ord senare fann jag mig här igen, som jag varit så många gånger förut. 

Litet ödmjukare, litet visare och litet mer erfaren än förra gången jag tittade in. Det känns nästan som en hel livstid sen senast, faktiskt. Världen har gått vidare, och så har även jag.

Ska försöka beskriva litet vad det är som cirkulerar i skallen på mig just nu, ur tre olika perspektiv:

Jag får ofta känslan av att desto mer människor jag har att göra med, desto mindre människor känner jag mig nära egentligen. Det blir som en fråga mellan kvantitet och kvalitet - massan mot eliten, om man skulle tänka sig att säga det på ett så vulgärt sätt. Det känns som om jag bygger en mur runt mig på samma gång som jag släpper allt flera människor närmare mig - och fastän de ser Sundis kanske de inte ser Andreas Sundberg. Jag sitter ofta i mörkret och funderar över vilken bild folk har av mig - för det är ytterst sällan jag känner att jag får höra någon annans synvinkel på min existens.

ELLER 

Jag får ofta känslan av att det är något som saknas i mitt liv. Som om det saknas en hörnbit i det slutgiltiga pusslet - bilden må se helt okej ut på avstånd, men vid närmare granskning finns där ett störande tomrum. Liksom som om det saknas något att falla tillbaka på, någon som förstår mig och uppskattar mig på ett annat sätt än de andra - en livskamrat kanske? Eller saknar jag något annat? Borde jag börja skriva igen? Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som fattas mig. Och det stör mig något enormt. Hur kan man fixa något man inte vet felet på?

ELLER

Ibland funderar jag på hur skönt det vore att försvinna. Hur otroligt behändigt det vore att bara lämna allting åt sitt öde och dra till medelhavet för att bli fiskare. Lämna Andreas Sundberg bakom mig och börja på ny kula. Att helt enkelt se på världen ur ett radikalt annorlunda perspektiv och ha modet att lämna allting lätt och bekvämt bakom sig. Intressantast med en dyilk operation vore ju att följa med vilken sorts reaktion den väcker bland folk - vem sörjer, vem gläder sig? Vem bryr sig? Vem skulle egentligen bry sig? Ändå skulle jag aldrig klara av att riva upp rötterna. De ligger för djupt just nu. Men gudarna ska veta att jag ibland har lust att gräva upp dem.

Avslutningsvis tänker jag be er läsare att inte få upp några falska förhoppningar. Jag kan inte garantera att jag kommer skriva något igen på en tid nu.

Ta hand om varandra, njut av våren och lyssna på mer Death Metal,

Eder Sagofarbror

Efter att återigen ha gått igenom en massiv mängd med skit gamla inlägg, har jag bestämt mig för att ännu en gång dra igång skrivmaskinen i skallen på mig och spotta ur mig några rader. Denna bloggtrend börjar bli litet enformig: det går alltid en lång tid utan att jag skriver så mycket som en rad och jag hinner glömma bort att jag ens ska låtsas driva någon form av blogg, sedan påminner mig någon om bloggens existens - vilket leder till att jag öppnar den, läser igenom mina gamla inlägg och blir lessen. Lessen för att jag a) skriver så mycket som i efterhand verkar som ren smörja och b) för att jag alltid hittar en massa fel i formuleringar och annat dumt i inläggen som blir o störa mig. Sedan bestämmmer jag mig för att skriva litet, något som inte ska vara smörja, något som jag inte ska bli störd på nästa gång jag läser det, något som inte ska få mig att tappa bloggintresset. Läs detta stycke från början, så inser ni att jag ju är fast i någon form av hjul. Joka kerta sama juttu. 

Dock är det ju intressant att jag är medveten om mitt eget beteendemönster. Problem ligger ju i att det blir som en ond cirkel. Det är svårt att bryta sig ut när den pågått tillräckligt länge. Vad borde göras? Helt klart borde jag blogga oftare.

Men å andra sidan vet jag inte riktigt. Förr kändes bloggandet som en givande upplevelse, nu känns det mest som en uppgift bland många andra, ett stressmoment, nånting man bör prestera. Det var inte meningen att det skulle vara det.

Så att säga att jag slutar blogga är väl kanske naturligt. 

Eller tja, slutar och slutar

Man kan väl mer säga att jag växlar ner sådär officiellt. Jag kanske skriver alltid ibland när jag har något viktigt att basunera ut åt folk som gillar att veta mer om mig än det är hälsosamt att göra. Ska vi säga att bloggboken är färdigskriven, och läggs ut till allmän beskådning. Men författaren kanske återkommer med nya fotnoter (nötter?) och hemliga kapitel alltid när han har lust. 

Så jag vill rikta ett stort tack till er som har hängt med sedan dumheterna inleddes 2009, och också till er som kommit med litet senare på resan. Det här gjorde vi bra, hör ni.

Att säga farväl är väl kanske för dramatiskt, så jag tror att det vore mer bekvämt om vi helt enkelt säger så här; 

Till vi skrivs igen, 

Nu som alltid,

Eder Sagofarbror 

Just nu är det otroligt viktigt att du är i rätt sinnesstämning, käre läsare.

Därför ber jag dig att lyssna på denna låt en liten stund. 

Inte länge om du inte vill, bara en liten stund.

För min skull, okej?

Har du lyssnat?

Påriktigt?

Bra.

Se nu detta, och se det väl:

Det var den sista november. Året var anno domini 2012.

Det såg äntligen ut att bli en snöig jul, då snön som tidigare lyst med sin frånvaro sakta börjat dala ner från himmelen under det senaste dygnet. Om mitt minne inte sviker mig hade det just börjat frysa på efter en rätt så varm höst.

Det var en fredag. Det var min namnsdag. 

Det var under den sista tiden före jag skulle rycka in i Finlands ärorika armé.

Vi beslöt oss för att ta med oss hunden och springa på det stora fältet bakom Sibbo Gamla Kyrka. 

Det hade hunnit snöa riktigt duktigt nu.

Jag tror att jag utmanade hunden på springtävling. 

Eller var det kanske kurragömma och jag sprang för att gömma mig?

Hursomhelst sprang jag över fältet.

Mittiallt fastnade min fot i en hålighet under snön.

Foten vändes åt höger, medan jag föll åt vänster.

KNAX

Plöstsligt stack tusen vitglödgade knivar i mitt fotbotten.

Jag skrattade eftersom det måste ha sett roligt ut när jag föll.

Jag märkte att det rann tårar ur mina ögon.

''Det är inget farligt, tror jag stukade foten eller nåt''

Försöker resa mig.

Smärtan när jag sätter tyngd på min högra fot är så intensiv att jag ramlar ihop igen av chocken.

Vet inte hur länge jag ligger där egentligen.

Vet inte om jag är vid medvetande. 

Jag blir eskorterad med möda till bilen.

Jag halvt drar halvt kryper upp för trapporna till lägenheten.

Jag ligger på min säng med en ispåse mot foten.

Sjukhus rings upp.

''Kom och visa den imorgon, ät värkmedicin.''

Mitt livs längsta natt.

Vet inte om jag sov.

Vet inte om jag var vaken.

Bilfärd.

Får åka rullstol.

Folk tittar konstigt.

Läkare.

Röntgen.

Brutet.

Kryckor.

Och julens första paket. Runt foten.

Hem.

Under ett enda dygn ändrades min framtid radikalt.

Ingen militärtjänst. En ensam tillvaro i Sibbo när alla polarna åkte in.

Tid att läsa böcker. Tid att spela Skyrim. 

En tillvaro med stöd på foten och två kompisar i form av kryckor som stödde mig konstant.

En möjlighet för folk att säga ''break a leg'' och sedan skrocka muntert.

En utmaning att vara personen, inte kryckorna eller foten.

Ett hat mot trappor.

Starka värkmediciner, konstiga drömmar.

Tre militära eftergranskningar.

En utmaning att lära sig gå igen med omformat fotbotten och några månader på kryckor.

En möjlighet att börja jobba.

Ett behov av specialskor.

En möjlighet att börja studera på hösten.

En ny tillvaro i Åbo. Det bästa som någonsin hänt mig.

Det känns som om det vore igår och som om det vore en evighet sedan.

Ibland gör sig foten ännu påmind. 

Tror den fungerar litet som mitt katharsis.

En påminnelse om min dödlighet, och därmed min mänsklighet.

Och aldrig har jag känt mig så levande som när foten ibland ger sig till känna.

För jag vet att det egentligen är livet som ger sig till känna.

För jag vet att det är värt varenda sekund.

Tillåt mig bjuda på en gammal selfie som slutkläm: