Det värsta har hänt.

ni som läser min blogg vet att jag har skrivit i ett tidigare inlägg att min stora idol Ronnie James Dio hade insjuknat i magcancer.

För en stund sen blev det klart för allmänheten att Dio gått bort.

Det känns liksom...tomt....

Det känns som jag skulle förlorat en kär vän fast jag aldrig ens känt honom...

För mig har Dio varit en viktig person sedan jag var 12 år gammal, och jag kommer ihåg hur jag lyssnade på Holy Diver och Don´t Talk To Strangers på min första MP3-spelare och funderade över hur otrolig den mannen var att sjunga.

Sedan upptäckte jag musiken han gjort med Black Sabbath var ennu otroligare...

För att inte tala om hans tid i Rainbow.

Imorgon tänker sätta på mig min Black Sabbath skjorta som en hyllning.

Tack Dio för all Musik du gett denna värld, Tack för Devils Horns, och tack för att jag hann se dig live 2 ggr före din tid var slut.

Må Du Vila I Frid

En Sorgsen Sundis.

 

Emma

16 maj 2010 22:12

Ja det är fruktansvärt, det tycker jag.
Men jag tror ändå det måste vara väldigt skönt för honom.
Tur att hans musik alltid finns kvar.
Jag är väl ändå inte så insatt i Dio Just, men tycker det är hemskt ändå. Det jag hört med honom gillar jag.

http://captainpoon.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...