Det här med att skriva för skrivandets skull har aldrig varit min grej.

Jag tror stenhårt på att bara t.ex blogga när jag faktiskt har något att säga, inte bara lägga upp 15 bilder på en kaffekopp, 7 bilder på mig själv och 3 tips om läckra sockor. Därför blir takten på bloggandet som den är, så fastän jag vet att det finns många som önskar att jag skulle blogga oftare (tror det eller ej, folk frågar) så går det tyvärr inte. I och för sig är jag ju såklart en stenhård hycklare som skriver dessa åsikter eftersom mina egna inlägg blir så dumma och oplanerade mer ofta än sällan, vilket ju betyder att jag egentligen inte har något att säga - eller att det enda jag har att säga är att jag inte har något säga - en paradox. Så allting jag just skrivit är väl mer eller mindre lögn, då. Eller?

Det är egentligen ganska skönt med höst.

Vädret är inte skönt, för jag hatar att det är svinkallt på morgonen och kvällen medan det är 20 grader varmt på dagen. Det går inte att klä sig på ett sådant sätt att man inte förfryser/svettar ihjäl sig. Så antingen luktar man som John Rambo eller så ser man ut som en smurf - och i värsta fall blir det båda.

Det jag egentligen uppskattar med hösten, är att det blir mer socialt acceptabelt att inte vara glad hela tiden. 

Det är faktiskt riktigt skönt att få hålla humöret mer neutralt, och inte så många som ifrågasätter varför du inte sprudlar av glädje och inspiration hela tiden.

Nu säger jag inte att a) jag är deprimerad eller att b) jag är knäpp i skallen. Jag vill kalla mig själv för en realist som båda kan se på det positiva och negativa i livet. En person som endast fokuserar på det positiva tenderar att verka simpel och blåögd, medan en person som bara fokuserar på det negativa verkar deprimerad och frånstötande. Detta vet ni redan utan att jag förklarar det, det är ju mänsklig psykologi 101. Vad jag säger är att jag vill klassificera mig som något där emellan, en som vill se båda sidorna av myntet. Och ibland kan det hända att balansen lutar mer mot det negativa. Detta åtföljs oftast av ett ''stop och belägg! Nu är det sommar och sol och allt är kul och bra. Ät en glass och dra på munnen, din sure jävel.''  Total oförståelse. Att känna något annat än eufori på sommaren är helt klart en tabu. Därför gillar jag hösten, för också de överglada sommarmänniskorna taggar ner litet och spenderar litet mer tid i mörkret.

Och det är riktigt okej, faktiskt. 

Att spendera litet tid i mörkret.

För det är efter mörkret som man känner sig levande i ljuset igen.

Det är i mörkret man ser de sidor av en själv, som ljuset gömmer.

Var inte rädd för mörkret. Gå dit frivilligt, och kom sedan ut igen när det behagar dig.

Annar smyger det lätt på dig.

Annars så är Hösten en ganska bra tid för att börja lyssna på Type O Negative, om du inte redan har gjort det. 

Kolla in dem.

Kan ju också noteras att ny omröstning har satts igång. Rösta vettja!

P.S. 

Kolla in http://saganomtrollkarlen.bloggplatsen.se/!

D.S

Åbo är ett virrvarr av ansikten.

Nya ansikten, gamla ansikten. Leende ansikten, förvirrade ansikten, förväntansfulla ansikten, stressade ansikten.

Ansikten som är bekanta. Ansikten att lära känna. Ansikten som alla har historier om andra ansikten.

Ansikten som möter mig på gatan och hälsar.

Ansikten som frågar mig vem jag är.

Ansikten som ger mig en kritisk blick för att sedan fortsätta vidare.

Ansikten som jag kommer ihåg. Ansikten som jag glömmer.

Och varje ansikte har ett namn.

Namn jag redan kan sedan länge.

Bekanta namn som inte säger mig något.

Namn som jag inte hört förr.

Åbo är också namnen.

Direkt när jag återvände till Åbo kände jag hur min vitalitet kom tillbaka. På något sätt känns det som, för att använda ett utslitet uttryck, att livet fått en mening igen. Missförstå mig rätt nu. Jag vill inte säga att mitt i Sibbo under sommaren varit meningslöst, men onekligen uppnådde jag ett sorts Status Quo i existensen. Varje vecka var den andra lik, äta jobba sova dö. All work and no play makes Sundben a dull boy. Jag upplever att det i Åbo finns den spontanitet som krävs för att bryta ut sig ur denna enfaldiga händelseram. Tror det har något att göra med självständigeten studierna medför, för att inte tala om att jag haft den välsignade turen att ha alldeles fantastiska studiekamrater, ett faktum som återigen bevisades när vi fungarde som punkthållare på vår studieförenings intagning. Sällan har jag haft såpass roligt.

Nästa måndag börjar studierna ''på riktigt'' igen. Kommer att bli intressant att se hur mycket detta år skiljer sig från gulisåret. Ett positivt tecken torde ju vara att jag tycker att alla kurser jag valt hitills låter intressanta (om vi bortser från en viss kurs som har att gjöra med det onomatopoetiska uttrycket ''mjääh''), så jag har kanske lyckats välja rätt huvudämne, till och med.

Bara för att bloggen uppdateras trögt behöver ni inte bli rädda. Eder sagofarbror har bara litet annat att tänka på.

( en stor bonus åt den som förstår referensen i detta inläggs rubrik.)