''The beast in me
Is caged by frail and fragile bars
Restless by day
And by night rants and rages at the stars
God help the beast in me

The beast in me
Has had to learn to live with pain
And how to shelter from the rain
And in the twinkling of an eye
Might have to be restrained
God help the beast in me

Sometimes it tries to kid me
That it's just a teddy bear
And even somehow manage to vanish in the air
And that is when I must beware
Of the beast in me that everybody knows
They've seen him out dressed in my clothes
Patently unclear
If it's New York or New Year
God help the beast in me

The beast in me''

Är det så att jag kan men inte vill?

Eller vill men inte kan?

I need to get my act together.

Idag har lyft skrot som en riktig man, spelat bas som en riktig man, cruisat omkring med Kim som en riktig man, samt konstaterat att life sucks and then you fucking die.

Imorgon skall jag besöka vårt broderfolk i Estland. 

Och jag är jävligt tråkig.

Lost in a dream
Nothing is what it seems
Searching my head
For the words that you said

Tears filled my eyes
As we said our last goodbyes
This sad scene replays
Of you walking away

My body aches from mistakes
Betrayed by lust
We lied to each other so much
That in nothing we trust.

Pricken över i, Dave Mustaine. Pricken över i.

Ikväll känner jag en viss samhörighet med denna tentaklige filur.

När jag sitter här och lyssnar på Far From Home av Five Finger Death Punch får jag mittiallt en massa minnen i mitt huvud. Minnen jag sedan länge förtträngt.

Det var en solig dag i Augusti Jag satt och byggde med lego, något som jag gjorde nästan dagligen fram tills jag fyllde tolv år. Min syster som vid denhär tiden var fyra år satt och läste en bok i vårt gemensamma rum, eller tittade i alla fall på bilderna. Telefonen ringer. Mamma svarar. Man hör hur hon flämtar till, sedan mumlar hon något. Pappa rusar dit och kramar om henne. Vi förstår att något har hänt, så vi rusar dit. Mamma kramar om mig. Hon berättar att Mofa inte mera finns. Jag kunde inte förstå det då, och jag kan egentligen inte förstå ännu heller i denna dag.

Dagen före hade vi varit och hälsat på honom på jorvs sjukhus. Han kunde nästan inte tala mera, men han sa några sista ord till oss alla. Till mig sade han att jag inte skall vara ledssen, att han var stolt över mig och att han kommer att sakna mig. Just då förstod jag inte hur viktiga dom orden var, hur skulle jag ha kunnat gjort det?

Nästa dag var han borta.

Jag blev konfirmerad på mofas dödsdag. Mommo sade att det var ett tecken på att han visste. Gissa om det stör mig att han finns där jag eventuellt blir student?

Livet är inte alltid så lätt.

Fast det är ju tur egentligen, för annars skulle tillvaron vara jäävligt tråkig ibland.

Ifall nån undrar vad jag vill ha till födelsedagspresent:

EN SÅN FÖRIHÄCKLEFJÄLL!

Tänk vad tiderna förändras...Man blir ju nästan nostalgisk. Tack och förlåt!

Midsommaren firades ute i skärgården. Egentligen skulle det ha varit roligt att fira den tillsammans med alla sina vänner på landbacken, men om man inte är vid havet är det ingen riktig midsommar. Så är det för mig och kommer alltid att vara. Jag hoppas vi finner tid att åka ut till Norrkulla minst en gång till under denna mycket hektiska sommar.

Nästa vecka kommer också bli hektisk: Jag skall hinna på kalas, vikariera det engelska lakritstrollet, fara en sväng via Talinn och ladda upp förråden inför min födelsedag och eventuellt fara en sväng via stan på fredagen eftersom jag får lön på torsdag.

Om 9 dagar smäller det! Kommer sannerligen att bli den underligaste veckan i mitt liv, helt enkelt. Usch och fy så tiden går snabbt!

För att leka lite militärisk: Loma TJ 21!