Just nu är det otroligt viktigt att du är i rätt sinnesstämning, käre läsare.

Därför ber jag dig att lyssna på denna låt en liten stund. 

Inte länge om du inte vill, bara en liten stund.

För min skull, okej?

Har du lyssnat?

Påriktigt?

Bra.

Se nu detta, och se det väl:

Det var den sista november. Året var anno domini 2012.

Det såg äntligen ut att bli en snöig jul, då snön som tidigare lyst med sin frånvaro sakta börjat dala ner från himmelen under det senaste dygnet. Om mitt minne inte sviker mig hade det just börjat frysa på efter en rätt så varm höst.

Det var en fredag. Det var min namnsdag. 

Det var under den sista tiden före jag skulle rycka in i Finlands ärorika armé.

Vi beslöt oss för att ta med oss hunden och springa på det stora fältet bakom Sibbo Gamla Kyrka. 

Det hade hunnit snöa riktigt duktigt nu.

Jag tror att jag utmanade hunden på springtävling. 

Eller var det kanske kurragömma och jag sprang för att gömma mig?

Hursomhelst sprang jag över fältet.

Mittiallt fastnade min fot i en hålighet under snön.

Foten vändes åt höger, medan jag föll åt vänster.

KNAX

Plöstsligt stack tusen vitglödgade knivar i mitt fotbotten.

Jag skrattade eftersom det måste ha sett roligt ut när jag föll.

Jag märkte att det rann tårar ur mina ögon.

''Det är inget farligt, tror jag stukade foten eller nåt''

Försöker resa mig.

Smärtan när jag sätter tyngd på min högra fot är så intensiv att jag ramlar ihop igen av chocken.

Vet inte hur länge jag ligger där egentligen.

Vet inte om jag är vid medvetande. 

Jag blir eskorterad med möda till bilen.

Jag halvt drar halvt kryper upp för trapporna till lägenheten.

Jag ligger på min säng med en ispåse mot foten.

Sjukhus rings upp.

''Kom och visa den imorgon, ät värkmedicin.''

Mitt livs längsta natt.

Vet inte om jag sov.

Vet inte om jag var vaken.

Bilfärd.

Får åka rullstol.

Folk tittar konstigt.

Läkare.

Röntgen.

Brutet.

Kryckor.

Och julens första paket. Runt foten.

Hem.

Under ett enda dygn ändrades min framtid radikalt.

Ingen militärtjänst. En ensam tillvaro i Sibbo när alla polarna åkte in.

Tid att läsa böcker. Tid att spela Skyrim. 

En tillvaro med stöd på foten och två kompisar i form av kryckor som stödde mig konstant.

En möjlighet för folk att säga ''break a leg'' och sedan skrocka muntert.

En utmaning att vara personen, inte kryckorna eller foten.

Ett hat mot trappor.

Starka värkmediciner, konstiga drömmar.

Tre militära eftergranskningar.

En utmaning att lära sig gå igen med omformat fotbotten och några månader på kryckor.

En möjlighet att börja jobba.

Ett behov av specialskor.

En möjlighet att börja studera på hösten.

En ny tillvaro i Åbo. Det bästa som någonsin hänt mig.

Det känns som om det vore igår och som om det vore en evighet sedan.

Ibland gör sig foten ännu påmind. 

Tror den fungerar litet som mitt katharsis.

En påminnelse om min dödlighet, och därmed min mänsklighet.

Och aldrig har jag känt mig så levande som när foten ibland ger sig till känna.

För jag vet att det egentligen är livet som ger sig till känna.

För jag vet att det är värt varenda sekund.

Tillåt mig bjuda på en gammal selfie som slutkläm: