BLOGGEN ÄR DÖD! LÄNGE LEVE BLOGGEN!

Jag spenderade just en dryg halvtimme med att läsa mina egna blogginlägg från så långt tillbaka som 2011. Jösses. Vilket päron jag är var egentligen. Jag är säker på att jag haft ett visst sätt att tänka och velat ge vissa signaler åt vissa individer, men herrejesus, jag förstår inte ens själv mera mitt eget svammel. Fast imellanåt blev jag riktigt postivit överraskad av mina egna skriverier, som t.ex ett par noveller som faktiskt hade vissa riktigt bra formuleringar (sluta klappa dig själv på axeln, fåne) samt några förvånansvärt djupa iaktagelser ( okej, vi fattar liksom) som till och med kom att beröra mig litet (snyft.) Titta nu, även nu är jag pretentiös och full av klischéer. Ett klart bevis på att samma gamla päron ännu skriver här.

Just nu är det inte mycket som händer i mitt liv. Jag spenderar min sommar i exil i Sibbo, och känner mig litet som ett femte hjul alltsomoftast. Det är svårt att förklara varför jag fått den känslan. Kanske jag förväntade mig en sak och fick en annan? Får jag betala för mitt eget enfald? Känner mig så konstigt objektiv, som om jag är den som betraktar allting från ett outsider-perspektiv. Och jag måste nästan säga att det är rätt åt mig. Jag har bränt mina egna broar, jag har själv handlat fel och jag har själv byggt muren. Hursomhelst upplever jag att världen snurrar vidare oavsett jag vill det eller inte. Hinner jag inte med är det väl mitt eget fel. Vem bryr sig om en eftersläntrare? 

Inte jag, åtminstone, och det är kanske en av mina största brister. Jag har så svårt för att fatta när jag gör samma sak mot andra, jag är så klumpig och envis när det kommer till att visa uppmärksamhet för andra och jag är för fast i mina egna ideal för att kanske lyssna på andras, kan det kännas som. Jag är en omedveten egoist. Det är inte min mening. Jag gör folk illa utan att mena det. Och det vill jag verkligen inte. Jag vill alla väl, jag vill att alla ska vara med och känna sig uppskattade och sedda. Ändå är det jag som blundar själv, medvetet eller inte.

Och det gör mig verkligen lessen. Och arg.

På mig själv.

Vilken otrolig lättnad att få skriva ner detta. Kanske denna döda bloggningsritual borde återinföras? Den är ju helt klart inte så död som den först verkade.

Så bästa vänner, jag bjuder er icke farväl.

Snarare önskar jag god fortsättning och väl mött.

Tills vi skrivs igen,

Sagofarbror