Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en och man själv inte har tid för folk. Jag har spenderat tiden då jag inte gjort uppgifter med att lyssna på musik, spela gitarr och att kocka. Jag har även haft den otroliga turen att jag råkat finna två stycken riktiga tankeställare i videoform. Båda känns viktiga på sitt eget sätt för mig.

Därför vill jag dela med mig av dem med dig, bäste läsare.

Den förste är en hyllning till AC/DCs gitarrist Malcolm Young, som på grund av dementi har slutat i bandet. 

Tänk att plötsligt en dag vakna, och ha glömt alla låtar du någonsin skrivit.

Tänk att plötsligt en dag vakna, och ha glömt hur man spelar gitarr.

Tänk att plötsligt en dag vakna, och ha glömt alla dina vänner, alla dina nära och kära, allting som var viktigt för dig.

Tänk att plöstligt vakna en dag, och inte veta vem du är.

#Unforgettableriffs - 89fm (english) from Agência Africa on Vimeo.

Den andra videon är också speciell.

När två av de största musikaliska genierna i vår tid tolkar en av de vackraste (och även sorgsnaste) låtar som någonsin skrivits är det svårt att inte bli berörd. David Bowie, som knappast behöver någon vidare presentation, möter Trent Reznor - mannen bakom Nine Inch Nails. Tillsammans tolkar de NINs låt Hurt, en låt om hopplöshet, desperation och om att hitta något att leva för i en värld fylld med misär, lidande och brustna hjärtan. 

Ibland händer det att vi som människor möts av något så stort, att vi blir tagna på sängen. Det är som om mattan sveps bort under våra fötter, och man måste stanna upp en stund för att fatta vad som just hände. Det är så det kändes för mig när jag hörde denna version för första gången. Det var som om någon skulle ha slagit mig i magen, och alla känslor i hela kroppen löpte amok på en och samma gång. Jag kunde inte annat än att sitta gapande och lyssna med slutna ögon. Sex minuter senare kände jag mig alldeles varm på insidan. På min kind fanns en tår. Jag hade mött något större, något finare. Något otroligt.

Det är nästan som när jag hörde Johnny Cash tolka låten för första gången i mitt liv. 

Så jag ber dig nu käre läsare. Släck ljuset, slå igång låten och lyssna. Upplev. Känn. Uttryck. 

- Sagofarbror

P.S Ifall någon i Åbo känner att den vill umgås/ha sällskap under de kommande dagarna, anmäler jag härmed mitt brinnande intresse. D.S

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...

Helvetes jävlar, här var det riktigt dammigt och rörigt.     Nästan som om bloggen skulle varit orörd i snart fyra månader. Bara legat och skräpat i något av interwebsen många mörka hörn. En liten smutsig påse fylld av tankar, känslor oc...