De senaste dagarna har jag burit en ofantligt stor tyngd på mina axlar.

För två nätter sedan satt jag framför datorn, sådär som jag gör nu. Klockan var mycket, riktigt mycket, men mitt huvud var på tok för fullt att surr och oljud för att kunna sova. Idag skämtade Ville om att jag kanske tänker för mycket för att kunna sova, och på något sätt känns det som om han faktiskt slog huvudet på spiken. Hur skall en hjärna som går på högvarv kunna gå från full aktivitet från standby? Man måste ju varva ner först. 

Nåväl, där satt jag ensam i mörkret, fånge i mina egna resoneringar om dittan och dattan, då jag på twitter läser att Robin WIlliams har avlidit. 

Och världen slutar snurra. Inget är mera verkligt.

Jag kollar direkt med alla mina bekanta som ännu är vakna om de hört något om saken. Alla är lika chockade som jag.

Snart rapporterar många olika nyhetstjänster om att det är bekräftat. Robin Williams har förlorat en lång kamp mot depression.

Och jag vet inte vad jag ska göra.

Jag vill inte gå och lägga mig. Jag vägrar somna in och vakna upp i en värld utan Robin Williams. 

Att skriva en hyllning till ett sådant geni är svårt. Var ska man börja? Hans filmer? Hans otroliga skådespelartalang? Hans standup? Hans medmänsklighet?

Robin Williams kändes som om han vore en farbror man verkligen gillade, en farbror med fantastisk humor som man genuint älskade, för man visste att han älskade dig tillbaka. Robin Williams både kvicka, fräcka och väldigt smarta humor kunde muntra upp mig under mitt livs mörkaste stunder, och hans fantastiska skådespelartalang i filmer som t.ex. Dead Poet's Society, Good Will Hunting och Hook fick mig att sympatisera med honom som karaktär, eftersom han utstrålade en så stark och genuin medmänsklighet. Robin Williams var komikern som ringde Stephen Spielberg för att muntra upp honom när han gjorde Schindler's List, och Robin Williams stod för rösten till den karaktär som så många av oss älskade i vår barndom: Anden i Aladdin.

Dagen då Robin dog blev världen en litet mörkare, litet obehagligare och tråkigare plats. 

Men Robins legend och hans humor lever vidare.

Tack för alla filmer från min barndom, och för alla stunder i mitt liv du din humor behövts.

''

O Captain my Captain! our fearful trip is done;
The ship has weathered every rack, the prize we sought is won;
The port is near, the bells I hear, the people all exulting,
While follow eyes the steady keel, the vessel grim and daring

But O heart! heart! heart! 

O the bleeding drops of red,

Where on the deck my Captain lies,

Fallen cold and dead

Utanför mitt fönster rasar höststormen i sin fulla prakt. Hösten använder sin fulla makt för att kuva den varma sommaren och påbörja sitt färgskiftande välde. Regnet faller tungt, vinden sjungar klagande och åskan rullar över himmelen med ett dån som kunde väcka de döda. I luften känner man hur sommaren febrilt kippar efter andan; utan tvekan kommer hon att gå som segrare ur denna skärmytsling, och välsigna oss med några varma dagar. Men vad händer sen? Hösten ger aldrig upp. Förr eller senare är det hösten som tar kontrollen, och låter löven falla och den tidiga kölden sprida sig över landet. Vi kan bara vänta och se.

Hösten innebär också att vardagen står närmare än det är hälsosamt att tänka. Att allting återgår till det normala. Under min sommarexil i Sibbo har jag insett varför jag sist och slutligen alltid kommer vara en Sibbobo, fastän jag så skulle bo i Timbuktu: Sibbo är mer en del av mig än vad jag är av Sibbo. Jag har blivit den jag är tack vare Sibbo, och i Sibbo har jag så många människor som betyder så mycket för mig. Att lämna Sibbo för Åbo om någon vecka kanske blir svårare än jag trott, liksom jag filosoferade för cirka ett år sedan?

Och det verkligen ingen dålig sak.

I behov av en kram,

Sagofarbror

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...