Och liksom så många gånger förr slår inspirationen att blogga mig när jag ligger i sängen och stirrar i taket. Jag kan inte sova. Det går inte. Världen går vidare, sekunderna tickar men jag ligger här, stilla fången av ångesten, tankarna och ensamheten. Det är den sistnämnde som är den värste, som får mig att tänka onda tankar.

Jag läste just klart den fjärde delen i "Det Mörka Tornet". En mycket bra bok.

Jag skulle gärna skriva så mycket mer, men jag bloggar med telefonen medan jag lyssnar på November Rain. Återkommer kanske senare, för jag känner på mig att min stjäl behöver litet rening. Det är ju det denna blogg är till för.

Fyra timmar. Fyra långa timmar. Fyra oändliga timmar.  

I fyra timmar låg jag och stirrade i taket. I fyra långa timmar låg jag och stirrade i taket. I fyra oändliga timmar låg jag och stirrade i taket. En evighet.

Sömnen är verkligen lång borta nu. Det finns inget jag hellre skulle vilja just nu än att sova som normala människor, men jag kan inte. Tankarna är för många, det finns så många sidor kvar att läsa och så mycket att skriva om. Jag måste sätta tankarna i ord, annars kommer jag inte att kunna sova. Inte alls. Det är ren ut sagt förjävligt.

Mitt veckoslut blev lite roligare än jag tänkt mig: fastän jag tog det lugnt på fredag så hann jag både fira min farmors födelsedag på lördag, samt senare avlägga besök vid de lokala barerna i intressant och blandat sällskap. Det var passligt chill, och passligt spontant - exakt den lilla kryddning som min dag behövde. Idag åkte jag till Kyrkslätt för att hälsa på släkten där, samt tittade på finalen i F1, som ju inte var direkt någon överdramatisk tävling. Dessutom tog jag en liten movemberbild, för att visa hur bra mina fjun växt under den senaste månaden. Swagmeister kommer att gilla denhär. Märk symbolen på skjortan! Och jo, jag vet att jag ser ut som en bilmekaniker.

#movember #amis #batman #lissu #boring #kyrkslätt" /> 

Vidare kan jag berätta att jag kommit till bok IV, det vill säga Magiker och Glas, i mitt läsande om Det Mörka Tornet. Det är nästan ofattbart att jag har ungefär lika mycket kvar, om inte ännu mera än det jag redan läst. Intrigen blir hela tiden mer komplex och spännande, så det gäller att vara på alerten så man inte missar någon viktig detalj. Sedan är det bara tre kvar!!! Tornet nalkas, mer och mer för varje dag.

Varför hamnar jag i Borgå varenda jävla torsdag?

Det undrar bisamråttan också.

Jag bloggar ju egentligen ganska mycket, men jag skriver inte allt för ofta om vad jag håller på med. Det är mycket vanligare att få läsa ett deepshitinlägg med kursiv text och fina metaforer eller någon film/bok/musikanalys än att få läsa vad jag gjort på den sista tiden, eller hur? Detta beror inte på att det inte skulle hända något i mitt liv, det händer faktiskt en hel del. Detta beror på att jag inte känner behovet att redogöra för allt jag gör, alla jag träffar och så vidare. Jag tycker att det är just det som är charmen med denna blogg; faktumet att den ibland går djupare, mycket djupare än jag själv hade planerat, och inte bara fokuserar på ytliga inlägg med några bilder och obefintliga texter. För jag tycker verkligen om att skriva, det skall gudarna veta. Inte själva utförandet, men snarare den kreativa tankeprocessen som skrivandet innebär. Nu skulle jag kunna skriva om att skriva en evighet, kanske till och med slå på den kursiva stilen och börja skriva fint bildspråk, men detta är inte syftet med detta inlägg. Jag tänker faktiskt göra just det som jag sade att jag inte gör så ofta: redogöra vad jag hållit på med den senaste tiden.

Jag har firat två födelsedagar förra veckan. Detta innebär två nätter ute i gott sällskap, och två stycken sikagoda födelsedagskakor, en bakad av yours truly och El Salamandro, dessutom.  Vår är den som ser ut som ett vulkanutbrott.

Har varit i Helsingfors och sett på ishockey. Tror aldrig jag har haft så bra plats i ishallen förr, faktiskt. Här är bildbevis på det.

Och så har jag och 3mil utmanat fysiklagarna efter en ganska så full (återigen för undertecknad) bastukväll.

Vilka kvalitativa bilder, eller hur?

Sedan vill jag be om ursäkt om jag ofrivilligt råkat ignorera någon. Jag läser faktiskt som en idiot på Det Mörka Tornet så att jag skall hinna läsa alla, fastän det inte kommer vara lätt. Jag har ungefär halva tredje boken kvar, vilket innebär att jag inte ens är närapå halvvägs ännu. Seriöst, jag får dåligt samvete för att jag inte läser just nu. Tänk om jag varit såhär inspirerad i skolan?

Kanske jag skall läsa en stund

När du vaknar är det ljust. Se ljuset, se det väl. Du sätter dig upp, och känner att sanden du stöder dina händer mot är stekande het. Du är inte påklädd, men du är inte heller naken. När din ögon har vant sig vid det bländande, nästan vita ljuset inser du att du måste vara på en strand. Strand, strand, strand. Strand så långt ögat kan nå. Bara sand, på tre av fyra sidor runt dig. Se den. Se den väl.

På den fjärde sidan är ju självklart havet. Detta mäktiga, dettta hemlighetsfulla, detta skrämmande men ändå lungnande , detta oändliga, alltuppslukande hav. Havet är både inbjudande och hotfullt på samma gång. Se havet, se det väl. För det är dit din resa går. Det anade du redan innan du ens vaknade på stranden. Du visste att du förr eller senare måste möta havet.

Somliga använder sig av båtar för att ta sig över havet. Visa har fått ro och slita, andra har seglat med hjälp av den starka, friska vinden. Dessa har självklart fått hjälp; det har krävt mer än en för att bygga dessa båtar, och ibland har det kanske varit mycket svårare än vi tror att skåda resultatet av deras slit, men slutligen är båten klar och det är dags att resa. Det är också vår tur att resa.

Men du och jag, vi har ingen båt. Vi har ingen att bygga båten med, och inte heller har vi materialet. Somliga kunde mena att vi kunde bygga båten med varandra, men jag tror inte vi är redo för att göra det. Den skulle ändå sjunka. Så vi båda inser att vi inte kan ta båten. Åtminstone tills vidare. Vi kan alltså inte ta båten. Vi måste simma.

VI är båda rädda, men jag säger ''Så länge vi simmar tillsammans, så ordnar det sig nog''. Du tittar på mig, och ler. Då vet jag att vi inte behöver någon båt alls. Vi kan göra det tillsammans. Så vi kastar ut oss i vågorna, vi möter skummet och mörkret tillsammans. Det är då det händer. Det är då inget mer är som förr.

Vågorna är för starka. Du kämpar febrilt emot, och jag kan bara skräckslaget se på, medan jag själv kämar emot för full kraft. Ditt huvud försvinner under ytan, jag får panik. Ditt huvud kommer upp till ytan igen, dina ögon är fyllda med skräck och det sista ordet du någonsin säger, det sista ordet i ditt liv, blir mitt namn. Sedan är du borta. Sedan är du ett med havet.

Jag simmar vidare med gråten i halsen. Jag villl drunkna själv, för jag vill inte simma ensam. Det är då jag vaknar. Det är då jag inser att det är en dröm, jag loggar in på facebook bara för att se att allt är okej med dig, jag känner hur gåshuden och kallsvetten ger med sig medan min andning igen blir jämnare och långsammare. Det var bara en dröm. Men ibland tror jag verkligen att du drunknat på riktigt. 

Jag känner mig manad att göra ett blogginlägg. Jag har suttit i över en timme och bara läst citat och lyssnat på föreläsningar av Stephen King, min favoritförfattare och en av mina stora inspirationskällor. Hans visdom, hans insikt och hans humor är något otroligt när det kombineras, och ändå så tar han inte på sig en roll som någon stor artist, utan han är bara en vardaglig människa som du och jag, en ödmjuk man av och för folket. Jag skall inte prisa honom mer, utan jag skall låta några citat av honom tala för sig själv. Många av dessa fick mig verkligen att fundera, och inse att han har rätt. Och vissa förstår man inte om man inte läst vissa böcker av honom, tror jag. Men hursomhelst, här är några av mina favoriter:

Och klassikern:

Efter detta aningen hipstriga inlägg kan jag upplysa er om att jag har ätit tårta så det räcker för en tid framåt idag. 

Glad Farsdag.

Har så mycket att blogga om att jag blir galen. Jag kommer aldrig kunna skriva allt det som jag borde få skrivet. Det är så mycket, så många långa texter som snurrar runt i mitt huvud och gäckar mig. Så många känslor jag borde sätta i ord, en så stor besvikelse över en grej att jag inte vet vad jag skall säga om den och så många olika förväntingar på olika saker att jag inte vet vad jag skall göra, för jag får redan nu fjärilar i magen. Så många böcker och fimer att se och analysera, så mycket låtar att lära mig spela och så mycket musikteori som jag borde lära mig. Så många spel jag skulle vilja spela, så många ord jag borde säga och så många jobb jag borde söka. Och hur mycket jag än försöker, så hinner jag inte. Vissa säger att tid är allt jag har, men det är inte sant. Jag använder min tid för att försöka förverkliga så mycket som möjligt av detta innan världen går vidare igen och jag åter faller av kälken. Det är en stressigt, nästan deprimerande att inse att det inte kommer bli så. Till exempel insåg jag idag att jag inte kommer hinna läsa hela Det Mörka Tornet före jag rycker in i militären, eftersom det är så långt och invecklat, att det behövs tid för att läsa med full förståelse. Det känns som om jag vore en fånge i dödscellen, en fånge som måste använda sina sista dagar för att sätta livet i ordning igen för sin familj och andra som berörts av hans handlingar, medan han på samma gång inser att det är omöjligt eftersom cellen hindrar honom och tiden rinner ut. Vad det är som håller mig fången är jag inte säker på, men jag har en aning. Under vissa mörka nätter har jag insett vad det är. Det är rädslan. Rädslan för ensamheten.

Jag känner mig ouppskattad just nu. Det känns som jag bara är i vägen, bara är en parasit och ett irritationsmoment för människorna runt mig, som om jag vore av en lägre, värdelösare rang. Det känns som om mina åsikter och behov inte värderas, medan det är petnoga och svinviktigt att alla andra ska få sina röster hörda och sin vilja igenom. Det känns återigen som om jag är gjuten ur ett annat material än alla andra, som om jag aldrig helt kommer förstå mig på andra människor och att de aldrig kommer förstå mig heller. Det är en bitterljuv tanke för en romantiker, men i sanning en skrämmande sådan. Att spekulera över dylika saker med mitt trötta och illamående huvud gör inte saken lättare, det gör inte bördan tyngre och det krävs en hel del för att låta förståndet besegra tröttheten och sjukdomskänslan. Att formulera sig är svårt, och att fundera ut vad som bör formuleras är ännu svårare. Det är en orättvis kamp.

Min frälsare från detta får bli sömnen, denna glömskans och värmens välgörare, syster till döden och drömmen.

Jag ser hur hon ler mot mig redan nu.

Amen och gonatt.

En liten uppdatering:

Jag har en känsla av att jag på ett sätt eller annat kommer hamna i en bar i Borgå idag. Mest för att träffa några människor jag inte sett på allt för länge, men också för att spä på alkoholismen en aning. Kan bli en intresssant upplevelse, men min allmänna feelis över beslutet är ungefär såhär:

Jag fick en Pittsburgh Penguins-lippis härom dagen. Enda problemet är jag ser ut som en otrolig spede med den på huvudet. Se nu här:

 Twitter-laatu. Oh yeah.

På tal om Pittsburgh tänkte jag önska mig en sånhän till julklapp. För man kan ju aldrig ha för många jerseys, eller?