Jag är i Sibbo just nu, för att hämta litet saker inför nästa studievecka i Åbo. Den första veckan var fantastiskt rolig, men är nog litet för detaljrik för att beskriva här på bloggen. Vill man veta mera om den kan man ju kontakta mig. Här är en liten #Åboswag bild från morgonen som ögongodis åt er:

 Åbos Batman.

Jag har blivit tillfrågad att spela in en låt, eftersom den anonyme önskaren anser att det är det bästa med denna blogg. Så varsågoda: 

Groovy.

Se nu detta, och se det väl. Jag ber.

Många år har gått sedan världen gick vidare. Vad som hände var det ingen riktigt som visste. Civilisationen föll sakta sönder, teknik slutade fungera, tiden blev obestämdare, årstiderna bytte efter eget tycke och det fanns inte två dagar som var exakt lika långa. Luften kändes också annorlundare. Vattnet slutade viska sina hemligheter. Vindarna sjöng inte länge i skogen. Lövens nattliga diskussioner tystnade. Avstånden blev längre, tystnaden blev skrämmande och ljuden outhärdliga. Många barn grät varje natt, och ingen visste varför. Månen slutade pryda natthimlen, och solen var inte längre vänlig.

Folket var desperata, man vände sig till religion, filosofer, vetenskapsmän, gamla profetior för att få svar. Naturligtvis var detta resultatlöst. Folket sökte tröst i sprit, droger och våld. Lagar åtföljdes inte, undantagstillstånd utlystes och politiker, sjukvård, brandkår och polis ställde sig åt sidan. Djugelns lag blev ett faktum. Man sökte sig till sina familjer, och försökte finna trygghet så gott man kunde. Motorvägarna var fulla med bilar som var låsta i en oändlig kö, dömda att stå där i tid och evighet. Folket hade övergett dem, och sökt hoppet och räddningen någon annanstans.

Efter två år (eller var det tolv? Tiden var inte den samma som den en gång varit: vissa människor hade inte åldrats en dag, medan andra nått ålderdomens höst på endast veckor, så ingen kunde riktigt säkert säga) hände det något som kom att bli en världsnyhet; ur Egyptens uråldriga pyramider hade en man stigit upp, och lovat folket en räddning.

Först trodde man att detta var endast ett rykte bland många andra skrönor, som cirkulerade på gräsrotsnivå, men de viskande historier om hur mannen talat till folket i andra länder med en sådan passion och en sådan övertygelse, att han utlysts till Messias som kommit tillbaka för mänskligheten i dess mörkaste stund. Men man talade också om honom i stor fruktan: det sades att varje gång han öppnade munnen rullade ett stackars spädbarn över i någon olycklig moders vagga någonstans och lämnade detta liv. Man sade att han utfört grymma dåd för att bevisa sin ställning som människosonen, och att han fört in död och sjukdom i städer och länder där de sagt emot hans ord. Han marscherade med sitt folk från land till land, och folket följde honom som i trans. Han talade om detta som ''De fyrtio dagarna i öknen'' och stannade ofta vid kända sevärdheter för att predika. Det berättades om hans predikan i Paris, då han från det som var kvar av Eiffeltornet läst ur en stor bok med svarta pärmar som verkade innehålla förvanskade versioner av den kristna bibeln, och hur det framför folket funnits människor som korsfästs som ett offer till honom. Och ändå var det fler och fler som följde honom varje dag. Människor dog som flugor i hans vanvettsmarscher av trötthet, sjukdom, svält och våldsdåd. 

På himmelen syntes röda och gula ljussken då han kom till vår stad. Han steg upp på det högsta huset som där fanns, för att alla män, kvinnor och barn som hade öron skulle höra honom, och han talade. Vi alla lyssnade trollbunda, och när han tystnade var det många som grät, ropade ut sina böner och kallade honom frälsare. Han uppmande alla följa honom, och när folket sattes i rörelse gick vi alla med. Denna redogörelse tänker jag lämna i ett kuvert och gömma på något passligt gömställe då vi går förbi ett dylikt. Det är mitt hopp att mänskligheten ska överleva denna vandrare, vars skratt nu fyller mina öron fastän dom påstår att han vandrar flera hundratals kilometer framåt i ledet. Jag är hans nu, liksom alla andra. Liksom han tog hela världen. Varthän vi vandrar vet ingen, men i hans senaste predikan talade han om ett mörker bortom stjärnorna. Så har då dagen kommit, då Nyarlathotep återigen vandrar med sina får. Vandrar rakt in i kosmos, där uråldriga gudar slumpmässigt dansar kring ljudet av en osynlig flöjtspelare. Bakom stjärnorna finns räddning.

Detta var en hyllning till en av mina favoritförfattare, H.P Lovecraft (1890-1937) och hans så kallade ''kosmiska'' skräckberättelser. Googla gärna och läs mera om hans verk. Om detta väckte ens det minsta obehag hos er, så har jag lyckats. 

Tänk, min första fanfiction. Man kunde tro att jag är fjorton.

För den som inte redan märkt det, har jag varit synnerligen inaktiv med att blogga på sista tiden. Detta beror på två orsaker: 1. Jag har så fullt upp hela tiden och 2. Jag har inget att skriva om. Mitt liv är inte tillräckligt intressant för att skrivas om konstant. Så klart händer det ju lite hela tiden en massa grejor, men jag brukar ju inte direkt skriva ''Idag åkte jag ner till butiken, köpte två burkar cola och litet mjölk. Kom sedan hem och kollade på några filmer från Netflix och spelade lite Skyrim.'' Riktigt, riktigt spännande det där. Min tillvaro kan nästan jämföras med James Bonds. Inte alla som klarar en så här aktiv livsstil. Det, ni.

Hur kan jag då säga att ''jag har fullt upp hela tiden'', ifall mitt liv cirkulerar kring Coca-Cola, Netflix och Skyrim? Jo, för att jag håller på att flytta. Jag packar ner mina saker, skriver listor på vad jag behöver, sorterar bland mina kläder, Går igenom mina hyllor, för saker till förrådet och så vidare. Skolan börjar faktiskt nästa tisdag. Efter cirka 1,5 år av mellanår skall jag tillbaka till skolbänken. Och vad kan jag säga? Jag tror jag är en mognare människa nu än för 1,5 år sen. Som alla vet berodde mitt mellanår på att jag skulle rycka in i Finlands Ärorika Armé, men en månad förrän dagen  D var jag med om en olycka, och bröt foten. Och jag var verkligen inte glad. Jag spenderade två månader tillsammans med två mycket stöttande individer (kryckor för er som inte hinner med i svängarna) och förbannade min otur. Jag såg nästan avundsjukt på hur de av mina vänner som inte ryckt in på sommaren trädde in i tjänst, och förstod att jag aldrig kommer att bli del av deras militärhistorier, att jag kommer vara den som står vid sidan om när de berättar om sina upplevelser. Nå väl, jag blev av med kryckorna till slut, och fick jobb. Jag trivdes bra, fastän jag ibland var så trött och förbannad efter jobbet att jag hade lust att bara gå och dö. När sommaren kom blev det en månad semester, och mera jobb. Naturligtvis tog också detta jobb slut, och nu har jag endast väntat. Vänta på det som sker nästa måndag.

Att jag flyttar hemifrån.

Och ändå, fastän jag vetat om det så länge, så vet jag inte om jag är redo.

Nu mittiallt känns allting så abstrakt. Det som förr var litet och konkret har nu blivit något stort. När jag packar ner mina saker känner jag att mina tjugo år på Skogsvägen 14 har kommit till sitt slut. 20 år. 20. En mycket lång tid. 

Och ändå vet jag, att vi alla måste släppa taget.

Att vi måste prova våra vingar.

Att vi måste ta steget ut i det nya och osäkra.

Men det kanske blir svårare än jag tänkt mig.

Kom på mig själv med att sitta och sura över att folk uppdaterar sina bloggar så litet på sommaren, sedan insåg att jag själv inte heller är värst aktiv på bloggen på tillfället. Så nu tänker jag slå till med en blogglista av värsta #yoloswag-sort. Håll i hatten, kepsen eller dylik huvudbonad, för nu kör vi!

Dagens planer: Vet inte riktigt. Ska väl och hälsa på släkten litet på kvällen, men före det har jag ingen aning. Kanske jag borde åka till biblioteket och låna litet Lovecraft och Fantomen, så att man skulle ha något att läsa. Började läsa på Duma Key av Stephen King, men har så jävla svårt att fokusera i denna värme så jag tror det skulle vara bättre med lättare litteratur just nu.

Min lunch kommer att bestå av: Bra fråga. Antingen ärtsoppa eller pizza. Kan inte bestämma mig för vilkendera. Eller sen kanske jag kockar ihop något experimentellt. Den som lever får se.

Vädret utanför mitt fönster är: en typisk sensommardag. Varmt, men aningen blåsigt. Man skulle nästan tro att det skulle börja åska i något skede. Bäst att sätta sig i garderoben, för säkerhets skull.

Inatt drömde jag: Något som var så bra att jag försökte somna om när jag vaknade för att fortsätta där drömmen blev. Men nu kommer jag inte mer ihåg vad det var. Så kanske det inte var så bra ändå?

Igår hände detta: Jan-Erik ''Yoloboy'' Kress drog mittiallt iväg mig för en kväll som var trevligare än väntat i den lokala räkälän. Jag smakade på en så kallad ''Alien Brain Hemorrhage'' och konstaterade att den nog är min nya favoritshot. Dessutom har jag en utmaning åt er: Åk till Sipoon Paroni, beställ en Batman, och drick den utan att gråta.

Dagens outfit består av: Svarta strumpor, svarta farkkun, svart t-skjorta, svart själ. Dock gröna kalsonger.

Det här är min favoritlåt just nu:  

Den här sommaren har jag lärt mig något nytt: Jag har lärt mig att uppskatta Sabaton, samt hitta på ett jävligt bra recept på grillad biff. That's about it.

Nästa fest jag ska gå på är: På fredag. #YOLOSWAG

Just nu är jag så irriterad på: Se detta inlägg.

Däremot vill jag rekommendera: Att alla som har tid och ålder och feelis sätter sig på någon balkong/terass ikväll och tar sig en kall öl. Den kommer göra er gott.

Sådärja. Då har jag swaggat litet. När jag nu en gång skriver kan jag berätta att jag har en ny omröstning på bloggen, så RÖSTA MEDBORGARE RÖSTA! 

Runt lägret hade redan natten fallit som en tung slöja av svart siden. Det intressanta med västern under vintermånaderna var att man aldrig kunde vara helt beredd på nattens intrång. Det fanns ingen skymining, och inte heller någon solnedgång (vilket gjorde vintermånaderna till en svår tid för att hjältar som hade vanan inne att rida in i dylika) utan natten bara kom smygande som någon sorts stor, svart panter. Indianerna hade ett ord för detta fenomen, men vete fan vad det var. Att komma ihåg indianspråk var inte en av hans a) starka sidor eller b) prioriteter. Nu när han en gång tänkte på indianer, och funderade kring bildspråk om västerns smygande nätter, slog det honom att man kunde jämföra natten med ett anfall av de fruktade Apacherna. Man hade inte en aning om att de skulle slå till förrän kamraten brevid en hade en pil genom strupen. Det hade han själv sett under sina dagar i kavalleriet. Minnet av de åren fick honom att rysa en aning, och såret på benet gjorde förbannat ont. Han frös bara mer och mer.

Såret, ja. För tre dagar sedan hade han lämnat sin stuga för att jaga en smula. Han och Emma hade hamnat i bråk på grund av hans dryckesvanor, och han hade drämt en rak höger i pannan på henne. När han i raseri sedan skulle slå en gång till, fick han se deras sexåriga son Paulie Jr. (döpt efter sin far) stå i dörren med tårar i ögonen. Skammen slog honom som om en tjur skulle ha stångat honom i mellangärdet, och han drog hastigt till sig sin ränsel, sin vattenflaska och sitt gevär. ''Pappa ska ut och jaga litet'' hade han mumlat, sedan stormade han ut från dörren, tog första bästa häst från stallet och galopperade iväg över savannen som en galning, medan han vrålade av hela sin lungkapacitet. När han äntligen tystnat hade han kommit en bra bit längs floden, och hästen var nästan döende av utmattning. Han märkte att den var en av de svagare hästarna, som egentligen tillhörde Paulie Jr.. Något mer hann han inte tänka, förrän hästen snavade på något, och han hörde ett tydligt knäppande ljud som om någon skulle ha knäckt en kvist. Hästen föll framstupa, Paulie försökte kasta sig undan, men det var försent. Hästen bröt nacken av fallet, och Paulie fastnade med högra benet under dess kropp. Att han inte bröt det verkade som ett mirakel, och vad han kunde känna verkade det inte heller skadat på något annat sätt. Nu hade han verkligen haft en jäklig tur. Men han satt fast där han var, för hästen rörde sig inte en tum hur han än vred och vickade på benet, skuffade på kroppen och försökte slingra sig lös. Nu var goda råd dyra.

Paulie hade nästan använt all sin kraft, då kan kom på att han brukade ha med sig en yxa i ränseln. Han skrattade bistert för sig själv: ''Först har du ihjäl din sons häst, och sedan yxar du upp kadavret för att ta dig lös. Du är nog en riktigt lyckad karl du, Paulie Wilson''. Men nöden har ingen lag; han drog fram ränseln, drog fram yxan och började hugga. Fy helvete vilken stank, och hans kläder täcktes av något som vi inte ens vill fantisera om, ännu mindre beskriva. Men man kan ju alltid tvätta kläder, och floden rann endast några meter från honom. Han högg och högg, och märkte att benet började lossna. Till slut återstod endast en ända broskbit som höll fast hans fot, och triumferande höjde han yxan och AJ HELVETE. Han hade huggit sig i benet. Det var nästan tragikomiskt. ''Nå, såret är säkert inte så allvarligt.'' tänkte han och högg ett mer precist hugg mot brosket, och så med ens var han lös från sin... ööh... hästboja? Nåväl, han steg upp, drog kläderna av sig och hasade mot floden. Tur att han var en slaktares son, för annars skulle han garanterat ha tömt magen ett antal gånger under hela företaget. Han kände hur såret sved, men kunde inte bedöma dess storlek på grund av mörkret. Han tog med sig kläderna, och med dom i famnen dök han ner i floden. Jösses vad det kände välgörande att få skölja av sig! Han skrubbade kläderna så gott det gick, kände hur såret sved mer och mer, men lät sig inte störas av det. När han tillslut var klar klev han upp på stranden, hängde upp kläderna och drog fram sin sovsäck ur ränseln. Så utmattad var han att han inte ens orkade göra upp en eld. Han somnade med ens, och kom att drömma konstiga drömmar om indianer och guldgrävare och pokerspelande hästar.

När han vaknade nästa morgon var han varm som öknen själv, men skakade som en skallerorm. ''SÅRFEBER! SÅRFEBER! SÅRFEBER!''. ordet klämtade som en klocka i hans mosiga skalle. Han inspekterade såret. Det var ett djupt jack, fyll med levrat blod och något som började liknade var. Inte så djupt att det skulle ha behövt sys, men riktigt tillräckligt. Och han insåg att han skulle dö. Nu var det oundvikligt. Febern kokade honom levande, han var långt hemmifrån och ingen visste var han befann sig. Plötsligt blev han den religiösaste mannen på denna sida av Pecos. Han bad innerligt til gud om att få leva, han ångrade att det skulle bli som det blev med familjen och att han måste få ett sådant här öde. Gud svarade honom inte, men det hade han inte heller förväntat sig. Han hade litet ost och bröd i ränseln, som han tvingade sig att äta. Han drack flodens vatten, fast det kanske inte var så rent, men det var det enda som fanns. Och sedan somnade han igen.

När han vaknade nästan gång var det natt, och det var där vår historia började. Såret strålade smärta ända upp till magen på honom. Han skakade våldsamt att febern nu, och han bad igen om förlåtelse, bad om nåd och om en ny chans, men endast mörkret och kanske någon enstaka prärievarg i närheten hörde honom.  MEN DÅ tändes hoppet! Han såg ett ljus på andra sidan floden, såg Emma och Paulie Jr. stå där och vinka åt honom med en lykta i handen och leenden som nästan lyste lika starkt som lyktan. Han reste sig upp med mycket möda, och vadade ut i floden, beredd på att möta sin familj igen med tårar av sinnesrörelse och förlåtelse i sina ögon.

Tre dagar senare passerade en budbärare från ponnyexpressen platsen, eftersom han tänkt bada där mellan uppdragen. Han fann ett hästkadavar som verkade vara rejält uppsprättat, och kvarlevorna av en man på en sovsäck. På den dödes mannens tillhörigheter hittades namnet Paulie Maurice Wilson, och sheriff tillkallades. Endast sonen och frun närvarade på begravningen, och Paulie fick den sista vilan i en allmän grav. Ingen vet riktigt vad som egentligen hände natten då Paulie Wilson försvann. Bara du och jag. Och det får förbli vår lilla hemlighet.

Detta var en story som jag burit i mitt huvud sen Juni. Nu ger jag den vidare till dig, bästa läsare, i sin slutgiltiga form.