Detta veckoslut på ungdomens kyrkodagar har i sanning varit givande. Jag har fått nya vänner, nya människor som uppskattar mig och mina åsikter och träffat gamla bekanta igen. Jag har deltagit i viktiga diskussioner, jag har varit med och påverkat inom vårt stift i kyrkan och jag har känt mig som en del av något större, något viktigare. Jag har fått höra om problem som är tusen gånger större, och tusen gånger svårare än mina (inte för att förringa mina egna, men det är verkligen bra att få lite perspektiv på sina egna problem) och försökt stöda de som behövde det. Jag är verkligen glad över att jag fick möjligheten att fara på UK igen, för det känns helt enkelt som att detta vore den bästa av alla UK:n jag varit på. Och det var nog verkligen vad jag behövde just nu; att få komma bort från min vardag och att få uttrycka mina åsikter til åhörare som verkligen vill lyssna. Det kändes sannerligen bra. Ett stort tack till eventuella läsare som var med på veckoslutet, kanske det blir UK nästa år igen ifall staten går med på det! Amen.

Benes urfina UK-bil! Synd att den inte syntes på stora skärmarna!

Jag borde uppdatera bloggens länklista. Tänkte göra det bara jag får tid (läs ork). Annars har jag inte så mycket att tillägga för tillfället.

Här sitter jag, Jean Andreas Waldemar Sundberg, 19 år, 190cm, blodgrupp B+, militärklass E, ögonfärg blå, hårfärg mörkblond, och funderar samt lyssnar på allt underligare musik desto senare natten lider. Just lyssnade jag på svensk hiphop, nu är det progressiv Sludge Metal och senare antagligen känsloladdad soulmusik, dansk dansmetal och mäktiga åttiotalsballader som gäller. Min spellista på spotify är sannerligen en sillsallad av allt möjligt, det ena konstigare än det andra. Lite som jag själv. Konstigare ibland än annars.

Jag har inte egentligen bloggat ''ordentligt'' sedan typ den fjärde januari, känns det som. Inläggen efter det har varit korta uppdateringar, oftast om sådant som jag efter att ha skrivit det (för jag skriver utan att tänka efter först allt för ofta) brukar kalla för highflyshit, med ett självironiskt litet leende. Har på något vis inte riktigt fått fram blogglusten sådär egentligen detta år alls. Funderade i ett skede på en bloggpaus i likhet med den jag tog på sommaren, men YOLOFISH ( just när du trodde att alla dessa hemska förkortningar inte kunde bli jävligare så dyker denna upp. När jag var ung betydde fish fisk, inget annat) och nu skriver jag igen. Så hören i, allen!

Idag gjorde jag något jag inte gjort på nästan två månader: Jag gick utan kryckor. Doktorn sade alltså att jag skall börja gå korta sträckor utan stöd och kryckor, när jag träffade henne idag morse (har ingen sexuell betydelse). Så jag har gått omkring och sett ut som en krigsveteran som fått en kula i knät halva dagen idag. Det känns verkligen konstigt att börja stiga på en fot och ett ben som varit utan anvädning så länge nu. Det känns ovant i hela kroppen vid varje steg, men jag kämpar vidare. Jag måste alltså ha kryckor om jag tänker gå länge och mycket med foten, så jag kör säkert med kyrckor på UK i Karis nästa helg.

Jepp, jag ska utomlands nästa helg. Ändå till Karis. Men före det så skall jag spela i den lokala kyrkan på onsdagen denna vecka. Ifall man vill se mig moka så kan man komma dit till 18:30 och fnissa. Jag vill ännu nämna dagens otroligt inspirerande jam, då vi beslöt att spela de tre mest stereotypiska rocklåtar som någonsin skrivits. Jag vet inte när jag senast skulle haft så roligt i musikaliska bemärkelser, så det gör jag gärna om, närsomhelst! 

Annars så går det bra: jag vaknade idag till nyheterna att IFK äntligen fått ny tränare, att Bruce Springsteen är påväg till Finland och att Pittsburgh Penguins vann sin andra match i rad. 

Har du tid en stund? Bara några minuter? 6 minuter och 5 sekunder för att vara exakt.

Om du inte har det förstår jag. Du kanske har något att göra, eller ska träffa någon eller så orkar du bara inte. Det är lugnt. Jag vet hur det är. Man hinner tyvärr inte med allt, för sånt är livet. Tid är värdefullt, sägs det. Ta då vara på de sex minuterna.

Har du tid denna lilla stund, tycker jag att du skall lyssna på denna låt här nu tillsammans med mig.

Sätt bara på klippet, titta på videon eller slut ögonen och bara lyssna. Det kan kvitta. Huvudsaken är att du lyssnar på musiken. 

Lyssna på låten, och säg mig vad då kommer att tänka på. För denna låt är en nyckel, ser du. En nyckel till en svunnen tid, en lyckligare tid. Eller kanske är det nyckeln som öppnar förståelsen för att denna lyckliga tid är nu. För att du du vet att det är din bästa tid. Jag vet inte varför, men så är det bara. Själv tänker jag på den gången då jag var den lyckligaste mannen på denna jord, tiden då jag före jag blev fördärvad, gammal, bitter och cynisk. Tiden av värme, av solsken, av vänner och av minnen för livet. Tiden för detdär undebara, tiden för livet, tiden för det som var.

Jag hoppas du tänker på något liknande.

För det är i sanning fina minnen.

För fastän de tiderna aldrig kommer åter, så finns minnena kvar. Vad som än sker.

Så länge vi vandrar på denna jord, du och jag åtminstone.

Så minns nu, le, fäll kanske en tår.

Var lika lycklig som då en liten stund.

Det är du värd.

...Och några andra frågor som just nu snurrar i mitt huvud...

Kan städer dö?

Varför gillar män bacon oftare än kvinnor?

Vem uppfann julbelysningen?

Hur är det möjligt att mitt hår växer så snabbt?

Varför är skägg inte mera lika socialt acceptabla som förr?

Om jag skulle säga vad jag tycker och tänker om folk till dem, hur många skulle jag då ha kvar?

Vad är mitt syfte här på jorden egentligen?

Har någon någonsin gråtit för min skull?

Varför är det gulligt när barn använder halare, men äckligt när vuxna (som inte är studerande eller arbetare) gör det?

Kommer jag någonsin att skriva en bok?

Visste Alexander Den Store att han skulle bli en av historiens mest kända personer?

Lyssnar någon på Dave Mustaine?

Hur kan folk köpa skivor av J. Karjalainen?

Vem läser egentligen denna blogg? 

Hur hittade dom den?

Varför är Vanilla Coke så gott?

Varför är alltid Coca-Cola godare utomlands?

Varför kan inte finländare laga pizza?

Och tusen miljoner andra små, små frågor. Små frågor som surrar runt i min skalle som små bin kring en bikupa.

Jag har ångest.

Varför har jag ingen Susan Delgado?

En vecka sedan jag bloggade senast. Har öppnat bloggen några gånger, skrivit ett par rader och sedan fastnat rejält, liksom gått helt på grund i den kreativa oceanen. Likaså kommer detta inlägg att hålla sig kort.

Det har varit en bra vecka. Det finns så mycket jag borde berätta om den, men jag vet inte ens var jag skall börja. Men för tillfället vill jag bara säga en sak: Tack till alla de vänner som stått vid min sida. Har det verkligen jobbigt för tillfället, fastän min tillvaro kan te sig som självaste shangri-la, men det är så mycket som är osäkert nu i denna livssituation att det är svårt att fokusera i nuet ibland. Ändå vill jag påstå att jag inte är deppad, inte nere liksom, utan snarare frustrerad på att det måste vara såhär. 

Ähh, jag får inget att lossna ur skallen.

Jag kan avsluta med att berätta att jag köpte Skyrim här om dagen. Har ändå inget socialt liv.

P.S Har annars en novell på gång. En jävligt svår en. Kanske för svår för denna blogg? D.S

Jag vet inte vad jag skall skriva, egentligen. På samma gång är jag lycklig, glad, förväntansfull, orolig, lessen, besviken och framförallt spänd. Imorgon är dagen då det var meningen att jag skulle rycka in i armén tillsammans med de av mina vänner i samma ålder som blivit kvar i Sibbo nu tills Januari. Men som alla som läser denna blogg vet så blir det ju inte så, på grund av min brutna fot. Det känns så konstigt att veta att dagen jag väntat på så länge med blandade känslor är imorgon, och att när den dagen kommer så händer det inget. Eller jo, jag skall till regionalbyrån och lämna in mina E-papper, samt höra lite vad jag har för alternativ. Det känns bitterljuvt, på något sätt. Vet inte vad jag ska tro om saken, egentligen. Hade inte trott att jag skulle känna mig så underligt tom som jag nu gör. Nåväl, får väl se vad de säger imorgon och sedan fundera på saken.

Igår köpte jag en ny gitarr. En äkta Fender Sonoran. Tufft va? Sedan var det lite festande med mycket folk. Hade riktigt roligt, faktiskt.

Och idag var det dags att för rakning av militärpojkar, och mig själv. Jag lovade att sympatiraka mig, och jag står för mina ord. Efter litet härjande med maskinen så var vi alla stiligt skalliga (utom jag eftersom Kress lämnade kvar en trevlig liten lock som senare togs bort med sax). Här är några bilder från dagens arbete på Salon de Sundis: 

Sedan åts det den sista civila pizzan och dracks den sista civila ölen. Inte ett så dåligt saldo, för en söndag. 

Måste nog säga att det är ganska skönt att vara tunnhårig egentligen. Känns så fritt, på något sätt. Och så är det ju så otroligt praktiskt. Man lider ju aldrig av bad hair days, eller?

Otroligt badass, eller hur? Är bara en ansiktsmask ifrån att vara Bane från Batman.

Tänker försöka sova nu. En dygnsrytm vore fint att ha, nämligen. 

''... Maybe everything that dies someday come back''

Inga nyårslöften från mig i år. Jag kan ändå inte hålla mina nyårslöften, med undantag av förra året då jag faktiskt höll alla mina tre nyårslöften. Det var första gången, och antagligen den sista också. Problemet för mig att jag inte riktigt har något att lova, och för att lova något måste jag ju tro på att jag kan klara det, vilket ju är en annan försvårande omständighet. Jag menar, visst kunde jag till exempel lova att ''vara gladare i år'' eller att ''hitta en flickvän'' eller något dylikt, men jag vet inte hur året kommer se ut, jag vet inte om ifall det finns orsaker till depressioner som är allvarliga än förra årets och jag om någon vet att allt är möjligt. I och för sig kunde man ju argumentera att man skulle bemöta dylika dilemman med en positivare attityd, och därav uppfylla löftet om att vara gladare, men det vill jag inte heller lova - man vet aldrig när dylika saker händer. För att uttrycka det mycket kort och koncist är ett dylikt löfte, som verkar så simpelt, helt enkelt en allt för stor utmaning för en person som liksom jag överanalyserar det mesta. Jag vill inte heller göra mig själv besviken när jag inte kan hålla mina löften. Gudarna skall veta att det händer tillräckligt ofta annars också.

Vad det andra exemplifierade löftet anbehagar så måste jag nog säga att jag antagligen är för kräsen. Det är en insikt som slagit mig för en liten tid sen, och gnagt i mitt bakhuvud enda sedan dess. Jag siktar alltid för högt för att sedan falla för djupt, och har på grund av det tröttnat på att ens försöka. Det är nog så att det känns jobbigt ibland när man i princip är den enda grabben utan flickvän i sin kaveriporukka, men inte heller vill jag vara tillsammans med någon bara för att det finns ett tvång, ett ''måste'' att vara det. Onödigt att ens fundera kring detta egentligen, i synnerhet på denna blogg, men som singel är det ju helt klart något som på ett sätt känns aktuellt, särskillt på grund av tidigare nämnda faktorer. Dessutom är jag litet för mycket av en enstöring, litet för mycket av min egen sort för att klara av en relation med någon som inte är lite av samma sort, lite halvt filosofisk och lite halvt konstig, liksom jag. Och de växer inte på träd, hörni. Inte i alla fall i någon känd trädgård. 

Så nyårslöften är inte helt min grej.

Igår var jag en lycklig man. Min pappa gav mig alla sina gamla Pink Floyd-skivor, eftersom han fick ett boxset med den kompletta diskografin som remasters i kombinerad julklapp/födelsedagsgåva. Detta innebär att jag nu är ägare till originalversionerna, alltså den första cd-pressningsversionen av bland annat Dark Side Of The Moon, Wish You Were Here, The Wall och The Divison Bell. Till min besvikelse visade det sig att några av skivorna var brända kopior, men jag är ändå överlycklig över detta musikarv. Om jag skulle ha ork och foten skulle hålla skulle jag bege mig till vårt förråd och rota lite. Har hört rykten att en majoritet av dessa skivor lär figurera på LP där, och DET skulle sannerligen vara något att ha. Skulle jag hitta dem samt äga en fungerande LP-spelare så skulle jag aldrig mera gå ut, utan sitta hemma och hifistellä med vinyler 24/7 istället. 

P.S Bruce Springsteens skiva Nebraska. Härligt chill. Finns inget bättre att somna till. D.S

Jag orkar inte med något nu. Speciellt inte folk.

Ich habe keine lust.