Det kortaste namnet man kan ha på svenska är Bo Ek. Tänk om man skulle heta det? Det skulle i alla fall vara lätt för människor att komma ihåg det. Dessutom finns det inget ord i det svenska språket som rimmar med silver.

Idag har jag varit med en vän till Musik-Fazer i Vanda, som nuförtiden är Nordens största musikbutik. Deras urval av vissa produkter var ganska begränsade ändå, t.ex Gitarrerna fanns det inte allt för många av. Men det som dom hade mycket av, det var cymbaler och trummor. Speciellt el-trumset fanns det gott om. 

Min vän köpte en sådan här:

En Sabian AA 14´´ Small China till sitt trumset, plus en ställning till den. Det var en så dyr historia att jag fick låna honom en 20-lapp. Men pengar finns (Vitun köyhät.). Den är också orsaken till att jag nuförtiden är halv-döv. Men jag måste säga att den kombinerat med hans Jordison-virvel och restiga trumset nog är en bra kombination. Fast jag är ju ingen expert, men jag gillar vad jag hörde.

Dessutom fick jag beskedet om att butiken i fråga tar emot min gitarr, och dessutom ger en mycket bra summa för den. Detta gör så att jag får råd med någon av de litet finare gitarrerna bland deras sortiment, och ifall det vill sig riktigt illa så går jag emot mina principer och skaffar mig en Fender (Du hemska tanke!), ifall jag hittar någon sådan som är värdig nog. Men jag såg en mycket värdig kandidat där idag, men mer om detta nästa tisdag. (Äntligen! 2011 börjar mycket bra) 

Nu var det dags för det ni alla väntat på, med tanke på att det är årets sista dag: 

Sundis officiella stalker-lista!

Efter att ha betraktat statistiken över vem som läser min blogg mycket noga har jag fått fram detta resultat:

8:e plats: Lotta.

7:e plats: Fanny M.

6:e plats: Kim.

5:e plats: Elle.

4:e plats: Atte.

3:e plats: Tessu.

2:a plats: Mellu.

1:a plats: Emil.

Jag visse på något sätt att det skulle vara Findus som var årets stalker! Grattis! Du vet nu mycket onödigt om mitt liv. Ditt pris skickas hem med posten. Ni andra: Stalka hårdare! Och alla som inte slapp med på min top-8 (Ni vet själva vem ni är) Bättre lycka nästa gång!

(Warning: Läs deras bloggar på egen risk. Dör du av tråk, äckel eller skratt är det inte mitt fel.)

Idag är det också nyårsafton. Det kommer att bli smått random, så som planerna ser ut nu. Urkburk.

Sundben önskar alla ett spytt nytt år!

EDIT: Jag glömde förståss att tacka alla ni krumelurer som gjort 2010 helt jävla fucking mega-awesome! Tack till er alla, bästa människor!

Fuck my life.

Är det någon annan än jag som märkt att Dave Mustaine låter som om han skulle ha krapula efter en ordentlig natts festande när han sjunger? Det har han förmodligen haft också, och det är väl antagligen så att fast han har slutat festa så sitter krabbisen i ännu efter trettio års festande. Fråga bara Ozzy Osbourne. Eller farbror Lemmy, fast han har väl aldrig haft krapula heller.

Varav kommer detta yrande om herr Mustaine? Nå, jag såg på min fina The Big 4: Live in Sofia, Bulgaria idag, där ovannämnde herres band, Megadeth, medverkar. För er som inte är insatta kan jag berätta att The Big 4 består av Metallica, Anthrax, Slayer, och Megadeth förståss, och kallas för det eftersom det är de 4 banden från Thrash Metal-Scenen som kommit längst och sålt flest skivor (Vissa säger att det borde vara Big 5, eftersom man borde räkna Testament också). Det är historiskt att dessa band samlas på en enda scen, på grund av vissa dispyter mellan banden. Men det gick så till sist ändå.

Jag blev lite ledsen när jag såg på den, för man märker att både Metallica och Slayer börjar bli gamla, och inte helt enkelt har energi kvar på samma sätt som förr. Men dock finns det ett band som ännu har energi kvar: Anthrax. Dom hoppar fan omkring som 20-åringar på scenen ännu bara, och det är en ren glädje att se dom spela live, vilket jag redan konstaterade i Björneborg på sommaren. Jag kom dessutom fram till att Scott Ians gitarrsound är något att eftertrakta, så därför dreglar jag för tillfället efter en sådan här:

    Digitech Black-13

Herr Ians signatur-pedal. Drooool. 

Imorgon skall jag för min gitarr på uppvisning. Wish me luck.

Jag tänkte sluta detta ointressanta inlägg med en härligt ironisk bild:

Tänk på det när ni sitter och skiter! Själv har jag självklart konverterat till denna fenomenala religion.

Idag har man tvinnat i Helsingfors och skådat hur ens vänner köpt tavara. Själv köpte jag inget för Hellsinki var stängt, så originalplanen att skaffa en Pantera-skjorta gick i stöpet, och jag hittade inget annat jännä heller. Eller egentligen köpte jag Shampoo, men det är ju inte intressant, eller?

Vi var ett varv vid DLX-music, en fin butik som säljer fina instrument till relativt fina priser. Herr Findus fann en ny vän i en åttasträngad bas av märket Hagström, och jag fick stor ha-begär efter en Music Man JP-50, som är en mycket bekväm gitarr, och dessutom är John Petruccis signatur-modell. Så här ser skönheten ut:

En ganska kurvig historia, det här också. Den är faktiskt förvånansvärt liten. Skulle säkert se ganska konstigt ut om sån här stor grabb skulle spela med en så liten gitarr, men najs är den i alla fall!

Jag kom fram till att 2011 kommer att vara ett år som är fullt med fester och annars också mycket hektiskt, eftersom det blir studentskrivningar på hösten och mycket som händer redan tidigare. Jag har redan biljetter till 2 evenemang som sker under 2011:

- The Ugly World Tour i Ishallen 22.3 Children of Bodom, Ensiferum och Machinae Supremacy är ju inte helt fel!

-Iron Maiden på Olympiastadion 8.7 Fjärde gången Maiden, men man kan aldrig se dom för många gånger.

Dessutom kommer jag säkert att fara och se på European Carnage Tour, som kommer till Ishallen 18.3., och innefattar Slayer, Megadeth, och något annat band som inte ännu är klart. Också det blir aningen episkt.

På sommaren blir det säkert sonisphere eller nån annan festival.

Imorgon Star Wars-maraton hos Bäckis. Blir smått fuck yea.

Over and Out, 

Sundben.

P.S När jag skriver något på min blogg är det för att jag vill dela med mig av det och få förståelse, inte för att få ''terapi'' mot mina problem.

Fick mittiallt en plötslig inspiration att blogga, vilket jag tydligen alltid får mitt i natten. Kanske det är så att min hjärna är som aktivast då? Jag vet inte.

Vet ni vad jag hatar? När man ser på en film, och ser ett lyckligt par som efter många om och men äntligen hittar varandra, en gosse som efter mycket ångest och många strapatser får en vacker flicka, oftast den som han velat ha sedan de båda var barn, eller något i den stilen. Där verkar alltid flickorna vara både vackra, smarta, roliga och perfekta för den grabben som till slut får dem. Sedan tittar man på sig själv: Själv är man också en gosse fylld av ångest och som råkar ut för det ena och det andra, men man konstaterar snabbt att man saknar charmen som gossen i filmen har, och han verkar alltid säga det rätta medan man själv tror att man gör det och sedan konstaterar att det gick allvarligt fel. Dessutom verkar är han slutligen alltid säker på att hon också vill ha honom, fast det inte verkar så. Något som man snabbt konstaterar att man verkligen inte är säker på i verkligheten, något som ofta leder till mycket ångest.

Sedan har vi ju kvinnorna. I verkligheten är det tydligen så att alla vackra flickor är aningen dumma, omogna, självuppfyllda eller på något annat sätt allt annat än vad en jordnära grabb söker, medan de som har den perfekta personligheten ser ut som troll. Detta kan verka som en mycket ytlig fundering, men det är ju så att utseendet ger det första intrycket. Sedan finns de ju också de flickor som är båda, men de är nästan alltid upptagna, eller sedan bara vet man att man inte har en chans. Speciellt svårt är det ju med detta face, och jag vet att jag inte spelar i deras liga. Dessutom är kvinnor i allmänhet allt för komplicerade för att egentligen förstå sig på, eller i alla fall ger de en bild av att vara det. De är nästan aldrig rakt på sak, något som många män ofta är, t.ex

Så alltid när jag ser de där paren i filmerna önskar jag lite inombords att jag någon gång skulle träffa just en sådan flicka, något jag vet att i mitt fall är mycket svårt. Vissa sådana har man ju träffat på (Som hon som diggade min Väst på Sonisphere, säkert en av de vackraste jag någonsin sett) men ingen av dem skulle ha kunnat bli till något. Jag funderar ofta på just det här före jag får sömn, då när man kanske önskar att någon skulle ligga bredvid en. Och med någon menar jag inte Findus.

Sådana funderingar denna natt, och orsaken till varför Sundis är ''Forever Alone''.

Edit: Som tur finns det folk som ensamma desperados kan filosofera med, fast klockan är 3 på natten. Skönt att veta att man har sanna vänner!

Nu har Farbror Sundben firat jul i dagarna tre. Jag har fått en överdos av både julmat och släkt, som ju hör till varje jul. Dessutom har jaq spelat för mycket Buzz Music Challenge på familjens nya PS3. Med andra ord har min jul varit en riktig I-landsjul. Skulle jag vara en god människa skulle jag nu förklara att en sådan jul är helt fel, men som vi alla vet är jag verkligen inte en god människa. Så jag firade en I-landsjul utan att få dåligt samvete. Igen.

Som jag redan berättat åt er konstaterade jag att är ett bortskämt barn...Här ser ni varför:

   Mina nya Star Wars-hörlurar. Fuck yea. Dom har bättre bas än dom flesta amisar tillsammans.

 Mina 2 nya Awesome Blu-Rayfilmer. Fuck Yea där också.

Och tillsist, min nya fru. En kurvig, mörk historia:

   Epiphone DR Ebony. Nu ska jag bli nästa Johnny Cash.

Som ni kanske märker har jag fått en kamera. Nu skall jag börja sätta upp svartvita höst/häst-bilder, och skriva lite deep shit bredvid dem. Sen snurrar hela världen runt mig, och jag är världens originellaste och bästa fotograf.

Jonej, Imorgon till staaan,

Sundlund.

P.S Tessu bor i Box.

P.S.S Alla skriver tråkigt utom 2 personer. Ni vet vem ni är :)

Jag är ett bortskämt barn :))))))))))

Skivbloggen är tillbaka i uppdaterad version! Läs mer på http://skivknyckarkungen.blogspot.com/ !!!