Hejdå! Nu försvinner jag. Men var inte ledsna. Någon dag kommer jag tillbaka igen, spedegare än någonsin förr.  Mycket spedegare. Kom ihåg: den som behöver Sundis, behöver bara slå en pling. För dem som behöver mig kommer jag inte vara långt borta. Jag kommer alltid vara nämare än ni tror, beredd på att dra ett torrt skämt, bjuda på lite jägermeister eller debattera livet och dess eventuella mening. Det här är farväl på en obestämd tid. Nu börjar den verkliga resan.

Nu stängs bloggen ner för en tid.

Någon dag när det känns rätt i maggropen, kommer denna blogg att stiga som en fågel fenix ur askan. För tro mig - jag är verkligen inte klar med den. Men nu måste den få vila. Den måste få andas. Den måste förbereda sig på återfödelsen.

Sundis tackar och bockar för alla läsare, fans, stalkers, intrillare, spammare och trolls. Det har varit en fin resa vi gjort. 

BLOGGEN ÄR DÖD! LÄNGE LEVE BLOGGEN!

Varför blir jag alltid så cynisk om kvällarna?

Ofta när jag tappar bort mig i mina filosofier så finner jag något.

Något som kan likna hat.

Något som förtär mig innifrån, något som äcklar mig.

En mörk sida, en annan Sundis.

En Sundis ni inte känner.

En Sundis som inte känner empati.
En Sundis jag inte ens själv känner riktigt.

Ibland viskar han i mitt öra om kvällen.

Han påminner mig om varför jag är som jag är,

Och skrattar åt min olycka.

Förra året skedde något som ändrade på min personlighet. Jag trodde det var något tillfälligt, men det var det inte. Det var som att en mörk korridor i mitt inre, som hade varit låst och igenbommad, öppnades och det som funnits där inne släppts ut. 

Det finns stunder då jag känner av dessa saker påverkar mig, dessa tankar av ondo, och jag är säker på att mina vänner också då märker att det är något som annorlunda med mig. Det känns så. Det syns. 

Därför kanske jag ibland har hållit mig för mig själv. För att bekämpa mina demoner. För att gå tillbaka till ljuset. Men det är inte lätt.

Det finns kvällar, kvällar som denna, då jag saknar mitt gamla jag. 

Usch, nu är jag deppad igen.

En ganska passande bild.

...Och just när jag kvittrar ''hej hopp alla barn, nu är min blogg på fötter igen'' så tappar jag fokusen. Denna gång inte för en blogg, utan för båda mina bloggar. Det finns en orsak bakom detta: Twitter. Jadå, jag har börjat twittra. Man kan följa med mina små äventyr på @Sundberch, om man vill.

Min dag har spenderats i Vanda, där jag chillat med Findus samt sett på The Dark Knight Rises. Men jag hann faktiskt skaffa den nyaste Burt Kobbat-boken från vår lokala bokhandel idag morse (fastän jag hoppades att jag aldrig skulle sätta foten där igen) och få den signerad av självaste Staffan Bruun. Min inre litteraturprofessor grät av glädje.

Och ja, The Dark Knight Rises var jävligt bra. Se den. Annars får du inte vara med och leka mera.

Om man trodde att det var hemskt när en man hamnade i psykos under premiären till Prometheus, är det ändå inget jämfört med vad som hände i Aurora, Colorado under premiären till The Dark Knight Rises.

Under en av de första scenerna filmen springer en man klädd i svart skyddsdräkt in i biosalongen. Publiken tror att det är en stunt som organiserats av biografen eftersom det ju är filmens premiär. Därför ryggar ingen tillbaka när mannen kastar ett par rökgranater. Det är ju bara en stunt. Geväret han drog fram måste ju vara fake, eller hur? Allt för sent inser de att det verkligen inte är en stunt. Mannen tömmer magasin efter magasin på publiken, som febrilt försöker ta sig ut i röken. För att försvåra utrymmningen av lokalen kastar dessutom gärningsmannen tårgasgranater. Han varier mellan ett halvautomatiskt gevär, en handpistol och ett vanligt gevär. Han är verkligen ingen expert på att sikta. Kulorna åker in genom väggen, och träffar folk som ser på samma film i salen bredvid. Slutligen tar sig de som kan ut ur salen, och gärningsmannen  beger sig lugnt av mot parkeringsplatsen där polisen griper honom direkt - de var där 90 sekunder efter att människorna kommit ut ur biosalongen. Mannen erkänner allt. I mannens bil finns fler vapen, granater och ammo.

70 skjutna. 12 av dessa dog. 

Det yngsta offret var inte mer än 3 månader gammalt. Det äldsta var 45 år. 

När polisen undersöker mannens hus finner de att hela huset är riggat med sprängmedel och så kallad ''snubbeltråd'', det vill säga tunna linor som utlöser en explosion ifall man rör dem. När man forskar i mannens bakgrund hittar man följande:

1. Han färgar sitt hår rött. kallar sig själv The Joker och pratar ofta om att människor är värdelösa.

2. Han hade köpt 6000 skott 60 dagar före dådet. Fattar ni? 6000....!

Man har kommit fram att motivet till dådet var frustration över akademiska misslyckanden och något som kan likna Schizofreni. Vissa människor tar verkligen akademisk framgång på skrämmande stort allvar. Tänk på detta nästa gång ni klagar på era prov, vitsord eller skoltider. 

Denna man har förstört Batman för många människor, orsakat mycket smärta i både fysisk och psykisk form samt begått ett massmord som är värre än hälften av skolskjutningarna. Till och med Barack Obama kommenterade dådet och gav order om att alla flaggor i statliga byggnader skall flaggas på halvstång. 

Skuggan av detta dåd kommer för alltid att hemsöka legenden om Den Mörke Riddaren. 

‎''The night is darkest just before the dawn. And I promise you, the dawn is coming. '' - Harvey Dent. 

Och vips, så kom blogginspiritationen krypande tillbaka. Jag tror jag har Skjortsamlaren att tacka för det, eftersom jag kunnat fokusera på att blogga om ett ämne som står mig nära hjärtat. Nu tänker jag skriva lite kursiverat deep shit, så håll i hatten!

För några år sedan var allting så annorlunda.

Grabbarna var grabbarna.

Tjejerna var tjejerna.

Nu är allting också annorlunda.

Ingen skillnad om det är grabb eller tjej mera.

Nu kan vi faktiskt kalla alla för ''vänner''.

Fastän vissa tjejer ännu kanske bara hör till ''tjejerna''.

Och vissa grabbar ännu är fast vid ''grabbarna''.

Jag är verkligen tacksam över er alla ska ni veta.

Jag har inte mått såhär bra på mycket länge.

Sen finns det du, som känns som mer än en vän.

Sen finns det du, som förstår mig precis.

Sen finns det ni fyra, som är som bröder för mig.

Sen finns det du, som är som en syster för mig.

Och sen finns det du, som kanske misstolkat vår vänskap.

För jag kanske är något för dig

Som du inte är för mig.

Sen finns det ni som försvunnit.

Men det kan kvitta.

För nu är jag glad.

En stulen mysbild. Där har jag verkligen feelis!

Mycket har hänt. Jag har varit på läger, varit på fester, varit i baren, träffat kompisar, sett på filmer, skaffat en massa nya prylar, fått studieplats, klippt håret, spionerat och planerat resa till Sverige för att eventuellt se Totolive. Inte helt fel!

På tal om musik har jag hittat en ny artist att sönderspela: Devin Townsend. För att beskriva honom lätt så kan man säga att han är totalt fucking galen och eventuellt borda sättas på dårhus, men att han är ett geni. Hans musik varirerar från Industrial Metal till Proge till Ambient till Folk till Pop till Opera till gud vet vad. Ett av hans senaste album, den akustiska skivan Ki har jag lyssnat på ganska mycket. Han är sannerligen en mycket...Originell person. Milt sagt. 

Får se vad som händer i slutet av veckan - så många alternativ, så lite tid! Känner mig som den vackraste flickan på balen. Eller nåt. 

Återkommer om en tid, men fokusen ligger nog på Skjortsamlaren just nu. Läs den om ni vill/törs/orkar! Skulle uppskatta ärliga åsikter om bloggen i fråga!

Fokuserar för tillfället på att skriva en annan blogg.

Allting om min omfattande skjortsamling och dess finesser kan du läsa här:

http://skjortsamlaren.bloggplatsen.se/

Och få inte panik, sagofarbror är nog tillbaka i sinom tid.

P.S. Rough Boy av ZZ Top. Oh yes!

Har kommit fram till att min writer's block endast gäller när jag skall skriva om mig själv.Det känns så egocentriskt att skriva om sig själv, liksom. Känns som ytligt skryt, för det mesta, även om min blogg har som syfte att handla om mitt liv. Men det funkar inte nu. Så därför kan jag ju likväl blogga om andra saker, som det går lättare att skriva om. Tänkte slå ett slag för en av mina stora passioner, ståuppkomik. 

Stand Up Comedy eller Ståuppkomik, som vi känner den, är en underhållningsform utvecklad redan på 1800-talet i USA. Som ni alla vet så för komikern en monolog som innehåller roliga historier, roliga kommentarer ( så kallade oneliners) och komiska situationer från vardagslivet. Somliga ser detta som ren humor och underhållning, medan andra anser det vara ett plumpt sätt att locka publiken til skratt åt ''billig humor'' som berör t.ex sex, rasism, religion, och diverse andra ämnen som man nästan kan kalla för tabu i det *host* fina*host* samhälle vi lever i idag, för att inte tala om att den ofta kritiserar samhällets politiska administration. Är kritiken befogad? 

Jag tycker inte det. Till att börja med vill jag påpeka att enligt yttrandefriheten har vi rätt att kritisera samhället, och alla ämnen som hör samhället till. Alla kan ju inte uppskatta samhället som det är, och att skämta om dess brister är ett bra sätt att få folk att relatera till skämtet i fråga, och en bra återspegling på de hål i samhället som kunde lappas. Det är mer ofta än sällan som konsten imiterar realiteten. Egentligen kunde man ta lärdom att standup-komikernas skämt - kanske det finns orsak varför dom skämtar om ämnet i fråga in the first place? Ett exempel på en bra komiker som kritiserar samhället är Robin Williams. Hans material om USAs adminstration är hysteriskt roligt. Länk! Notera John Cleese i början av klippet! 

En annan fråga som ofta väcks är den gamla vanliga: ’’Sa han/hon verkligen det där? Inte kan man ju skämta om religion/sex/rasism heller!’’. Jag tycker att vi ska kunna få skämta om allt, även sådana ämnen som är så att säga tabu. Man måste kunna se humorn i allt, annars blir vår tillvaro ganska grå och tråkig. Jag tycker, som exempel, fast jag själv nog hör till kyrkan, att humor om just kyrkans brister kan vara extremet roligt om bara det görs på rätt sätt. Komikern Magnus Betnér (en av mina favoriter) från Sverige är ett levande exempel på att man kan skämta om allt, då han ofta skämtar om sin sexuella läggning och lägger sarkastiska kommentarer om diverse kyrkliga rörelser. Han är en komiker som verkligen lever enligt principen Inget är heligt. Länk!

Sen finns det ju komiker som är rena genier. Alla älskar väl Monthy Python (fastän det ju är sketchbaserat)? Och det finns nog inte många komiker som kan slå Robert Gustafsson eller Johan Glans. Landsmännen Sami Hedberg och André Wickström är ju inte heller fy skam. Har spenderat otaliga timmar med att skratta åt dessa geniers material. Det borde du också göra.

Måste börja skriva lite mer om liknande ämnen, så kanske man skulle få bort skrivkrampen.

P.S Björn Gustavsson är inte rolig. Om du tycker han är det är du antagligen tretton år och aldrig hört om Eric Idle.

Jag har återigen allt för mycket att berätta om, men allt för lite inspiration för att blogga egentligen. Det är som om jag skulle ha fått Writer's Block. Har alltid huvudet fullt med ord, formuleringar och struktureringar. Sedan trycker jag på ''Gör inlägg'' och vips, så är mina fina funderingar som bortblåsta. Det går bara inte. Något hindrar.