Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.

Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå till så är det väl nu - och råkade plötsligt höra hur en tjej som satt bakom mig snackade om att någon hade snackat skit om henne på sin blogg.

''Blogg'' tänkte jag. ''Är det någon som bloggar 2016?''. Kommer ihåg för några år sedan då typ alla jag kände höll på med bloggandet. Och drabbades genast av en stark våg av nostalgi, vilket fick mig att söka upp många av dessa bloggar och läsa dem med ett fånigt leende på mina läppar.

Onekligen är det så att de som inte varit så hardcore med sitt bloggande redan slutat för länge sedan, mig själv inkluderad. I nåt skede kunde jag ''skriva'' två inlägg per dag, men sedan blev de allt färre, mer allvarliga, längre och med en gnutta ångest som endast kom fram ifall man doppade tån litet i vattnet, så att säga. 

Nu sitter jag här igen och skriver. För att känna nostalgin. För att se hur det känns. För att själv också doppa tån i vattnet.

På något vis känns det väldigt bekant, men också på samma gång en aning klumpigt och svårt. 

Hur gjorde man nu igen? Var skulle man börja? Hur skulle man göra för att infoga grejer? Vilket typsnitt? 

På något vis startar de gamla kugghjulen igång igen, fingrarna hittar ganska snabbt den gamla rutinen med hjälp av muskelminnet och plötsligt löper det som förr i tiden. Och jag känner med ens en koppling till den Sundis som skrev aktivt på denna blogg för en tid sedan. Känner att jag förstår honom. Känner att jag vet vad han ville säga.

För ett år sedan mådde jag väldigt dåligt. Jag var stressad, mina studier var då redan påväg utför, och jag hade med nöd och näppe klarat sommaren ekonomiskt. Det kändes som en tung tyngd satte sig på mina axlar någon gång i Juni, och låg kvar där en lång tid framöver. Att min höst sedan var väldigt tung och hektiskt gjorde inte saken bättre, och någon gång i mitten av Oktober fick jag så våldsamt hjärtflimmer att jag nästan hamnade in på sjukhus.

Det var då jag insåg hur utbränd jag påriktigt var, hur sliten min kropp var och hur tungt bagage jag bar på. Och det blev inte lättare. Mina studier floppade totalt, jag saknade viljan och förmågan att få någonting gjort eller att ens träffa någon. Min ideala dag skulle ha gått ut på att få låsa in mig i ett mörkt rum för mig själv, lyssna på Candlemass eller något dylikt och bar a ruttna bort.

Jag kände mig som en konstant börda, en som skapar dålig stämning och en massa problem, och resonerade således att jag inte borde umgås så mycket med människor - inte för min egen skull, utan för deras. Jag var övertygad om att jag försämre alla situationer, och jag tänkte att det blir så väldigt mycket lättare för mig genom att jag bara skjuter bort folk - så de inte ska behöva dras med mig. Jag mådde verkligen dåligt. Jag kände inte igen mig själv längre. Jag betedde mig självdestruktivt. Det kvittade väl om det hände mig något, right? Jag var ändå bara en börda. 

Så en dag, så fick jag helt enkelt nog. Jag vet inte riktigt när, och jag vet inte riktigt varför - men min apati övergick i vredesmod. Jag blev riktigt förbannad på mig själv. Förbannad på hur illa jag behandlat mig själv o alla andra i min omgivning. Förbannad på att mitt liv stagnerat. Förbannad på att aldrig må bra, aldrig känna igen mig själv och aldrig tro på det när någon sade något snällt om mig.

Den vrede insprierade mig till att börja jobba igen. Jag började göra mina skoluppgifter, och tack vare RÅA-Live fick jag en möjlighet att visa vad jag går för och vad jag kan göra - mest för mig själv. Och jag klarade det. Jag vet inte hur, men jag klarade det.

Och jag fick flyt, Jag gjorde uppgifterna som krävdes av mig, jag sökte aktivt efter ett sommarjobb och fick ett tillslut, och jag började känna mig glad igen. Jag började känna hur bitar av mig själv föll på plats igen, och hur jag helt enkelt började vara den person som jag så länge velat vara. 

Så nu sitter jag här ett år senare igen på bloggen. För jag kände att det äntligen var dags. Dags att göra något mer än att doppa tån i vattnet. Det var dags att öppna kranen, och låta vattnet rinna ut. Det var dags att få ut min bekännelse.

Den lyder såhär:

Andreas Sundberg rider igen. Och bättre än någonsin förr. 

Jag vill inte sluta detta inlägg med ett klichéartat tack, för det är inte min stil. Men till L, V, V, P och speciellt M: Ni har hjälpt mig mera än ni någonsin kommer förstå. Jag är skyldig er så mycket. Ett tack är inte nog.

Fred på jorden,

- Sagofarbror

 

Soffan

3 augusti 2016 00:18

Tack för det fina inlägget Sundis, modigt! Hoppas du har det bra nu :-)
Och Sås och kopp är ju det bästa!

Andreas Sundberg

3 augusti 2016 17:09

Tack för kommentaren! Sås&Kopp är aldrig, någonsin, ever, fel.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...

Helvetes jävlar, här var det riktigt dammigt och rörigt.     Nästan som om bloggen skulle varit orörd i snart fyra månader. Bara legat och skräpat i något av interwebsen många mörka hörn. En liten smutsig påse fylld av tankar, känslor oc...