Dagens inlägg innehåller en notis och två bilder.

Inte bara jag som har denna uppfattning.

Imorgon blir det episk roadtrip till Lappeenranta för att bevittna Scorpions spela live. Fuck yeah.

Lady Gaga tillsammans med Iron Maidens halvnakne sångare Bruce Dickinson. Ganska perus.

För tillfället sitter jag ensam i vår lägenhet och dricker öl. Familjen har åkt till en bekants stuga i Bromarv, så jag är husets herre här nu fram till torsdagskvällen. Jag beslöt att det behövdes ordnas ett litet jippo igår, så att man fick se lite folk. Det var ganska najs chillkväll, med diverse intressanta äventyr/diskussioner och diverse härjande med sovandet. Det var dock inte så trevligt att städa upp efter jippot idag på morgonen, speciellt inte eftersom greve Af Krapula galopperat in genom dörren tidigare på natten.

Idag har jag sovit, vaknat, slattrat på balkongen, sovit igen, vaknat, åkt till Dickursby på äventyr, åkt ner till grillen i Kalkstrand för att sitta och filosofera på klipporna i vanlig ordning, konstaterat att jag borde jobba på Radio X3m, och slutligen befunnit mig mitt i Box/Gesterbyskogen. Nu har jag återvänt till min tomma lägenhet och konstaterat att jag borde bjudit in något nattsällskap, men jag är kanske lite väl sent ute nu. För att slå ihjäl tid funderar jag på att byta strängar på min akustiska gitarr. Om jag skulle orka vill säga.

Och feelisen börjar vara sånhän nu igen.

Har jag någonsin berättat att jag älskar Bruce Springsteens musik? Blev inspirerad att skaffa mig ett munspel och börja spela.

Jag återkommer kanske senare inatt.

Emil ansåg att jag skulle spruce up min blogg. Sundis hör bön:

Det känns konstigt att sitta vaken klockan ett på en söndag, och veta att man inte ska gå sönder på jobbet om sex timmar. För en gångs skull får man sova länge, eller i alla fall lite längre än vad man fått under de 1,5 månader av sommaren som gått åt till sommarjobb i Sibbo Kommuns regi. Så här med facit i hand så tyckte jag faktiskt om mitt jobb, eftersom det var ganska fritt, ganska simpelt och hade ganska bra lön. Dessutom slapp man hem ganska tidigt och fick ha långa pauser/matraster. Inte illa. Inte illa alls.

Idag har jag varit otroligt trött. Jag antar att det beror på bar-resan till vår huvudstad på fredagen (Voi video att jag kan tappa nerverna med folk ibland) och grill/chill, tirmo blues, nattäventyr och en öl eller tolv igår. Så jag har bara degat hela dagen, och spelat lite gitarr. 

Jag läste också en otroligt mystisk serietidning: A World Without Superman, en serie där Superman, eller Stålmannen om ni så vill faktiskt dör när han försvarar jorden från en mördarmaskin med namnet Doomsday. Som serietidningsnörd måste jag säga att det är aningen bisarrt att se en superhjälte dö, speciellt en såpass känd som Superman själv. Förståss kommer vår hjälte ju tillbaka från döden efter en tid, men serien är ändå bisarr för det. Har ni tråkigt nån gång, så läs den. Det är en ytterst intressant läsupplevelse.

Imorgon skall jag bege mig mot Lahtis av alla ställen. Vad jag riktigt skall göra där vet jag inte själv heller. 

Och jag går otroligt mycket sönder, på ett sätt jag aldrig gått förr. Nu har jag till och med fattat varför.

Mitt förra inlägg var kanske lite, hmm, ogenomtänkt. Det är nämligen så att jag har haft en smärre kris här under några veckor som jag inte riktigt ännu heller kommit ur, så saker och ting kan bli lite...angstiga ibland. Men å andra sidan så får jag ju angsta så mycket jag bara vill på min blogg, så att så att.

Jag har ingen inspiration att blogga mera.

En ensam stund i mörker

Jag kan inte sluta tänka på dig

Och inte heller slutar jag undra

Ifall du tänker lika mycket på mig?

Det är svårt att sova

När tankarna skenar iväg

Spelar upp scenarion

Som man fruktar att aldrig sker

Så jag vågar inte fråga

För du kanske säger ''Nej''

och solen skulle igen gå ner

I mörkt hav

För jag vill ju inte förstöra

Det där speciella vi två har

Så kan jag inte göra

Då har jag ingen kvar

För ingen ger mig samma kick

Fast jag trodde lågan redan slocknat

Utan den kicken

Skulle min värld vara grå och trist.

Jag går sönder.

Igår var den stora dagen inne. Äntligen kom Harry Potter and the deathly hallows part II på biograf. Självklart var jag och se på den, självklart var den bra och självklart satt jag klistrad vid filmen som en fluga i en burk erikeeper. Det är svårt att beskriva filmen med ord, för den berörde mig så djupt på något sätt. För mig har Harry Potter alltid varit något viktigt, eftersom jag växt upp med dessa otroliga böcker och filmer, och jag tror att de påverkat mig mycket som individ. Den var så fin på något sätt helt enkelt, den var liksom mer än bara en film. Man kände att man på något sätt var del av något större när man såg den, liksom som om man bevittnade något otroligt. Harry Potter-eran kunde inte ha slutat bättre. Jag kommer sakna känslan av att räkna ner dagarna tills nästa film kommer ut. Det känns som Harry helt enkelt gått vidare in i den stora evigheten, men bakom sig har han lämnat en lapp: ''Du vet var jag finns.''.

“Tell me one last thing,” said Harry. “Is this real? Or has this been happening inside my head?”
“Of course it is happening inside your head, Harry,'' Dumbledore replied with a smile.''But why on earth should that mean that it is not real?”

Det som ju gör en bra film ännu bättre är ju förståss bra sällskap ;)

Idag har jag gått sönder på jobbet, åkt till kyrkslätt och umgåtts med släkten där. Imorgon efter jobbet börjar semestern! Det ska firas i Helsingfors i gott sällskap,

och det blir eventuellt lite bowling före det. Today, life still is good.

Något annat har jag väl inte att påstå.

Take care now, bye bye then.

Även detta bekant. P.S Jag har otroligt tråkigt.