En brutal insikt slog mig idag. En insikt så hård, att den nästan gjorde mer ont än när jag bröt foten. Vet ni hur det är när man väntar på något så länge, att det nästan blir overkligt? Att det som man väntar på blir något abstrakt, något som är så långt borta att det nästan inte ens finns. Något som får en att känna rysningar och gåshud när man tänker på det? Något som på samma gång fyller en med välbehag, medan det nästan är litet skrämmande på något sätt - för det är så fantastiskt. Vad pratar jag om? Jo, Peter Jacksons ''The Hobbit''-trilogi. 

Tillåt mig börja med att förklara min koppling till Tolkiens verk; när jag gick på lågstadiet hade jag det inte lätt. Jag var en ganska utsatt kille, ni vet, han som gillar fel saker, han som inte är så bra på sport, han som inte kan åka skateboard, han som lyssnar på fel musik och allt det där. Han som var annorlunda. Slagpåsen. Mobbningsoffret. Vad ni än vill kalla honom. Som pulpetbok hade denna slagpåse J. R. R. Tolkiens bok ''Bilbo, eller Hobbiten'', som han fått rekommenderad åt sig av en vän. Den här boken var hans tillflykt när det blev extra jobbigt, när han blev retad eller de där dagarna då allt han gjorde verkade vara fel. Att bara öppna boken och läsa om Bilbos äventyr när han tillsammans med dvärgarna Thorin Ekenskölde&Co. samt trollkarlen Gandalf Grå försöker nå berget Erebor för att ta tillbaka dvärgarnas kungadöme från draken Smaug var hans väg ut. Denna portal ut från vår värld och in till Midgård var hans bästa flykt, och i hans fantasi målades fantastiska landskap av väldiga skogar och slätter, mäktiga berg och forsande floder upp. När han sedan blev äldre kom han att läsa Härskarringen, som ju Hobbiten egentligen är en prolog till. Den version av Midgård som presenterades i dessa böcker var nästan lika magisk, men saknade den oskyldiga charm som den första boken hade - känslan av att i detta land är allting möjligt.

Så fort han insåg att det ju finns filmer så såg han ju dem också - och tro mig, när du är cirka nio år gammal är det förbannat tufft med mäktiga slag, svarta ryttare och uråldriga demoner från världens djup. Filmerna kom, och han gillade dem alla jättemycket (det gör han ännu i denna dag), och den variant av Midgård som kom fram där var nästan perfekt. Ändå kunde han inte låta bli att tänka på hur landet såg ut när Bilbo äventyrat där - liksom vi tidigare konstaterat en mycket magiskare, oskyldigare värld. Innerst inne drömde han om en egen film som skulle handla om just dessa äventyr - men antog att det inte skulle ske, eftersom härskarringens ursprung förklarades i prologen till Ringens Brödraskap, vilket i pincip gjorde så att en sådan film varken var nödvändig eller logisk. Tyst accepterade han detta, och gick vidare (och såg denna filmtrilogi alltid när han hade lust att drömma sig bort litet till midgård - en ökänd gång marathonkollade han extended-versionerna av alla tre med några vänner, en bravad som tog en hel natt och litet till).

Så en otrolig dag hände det: nyheten att Hobbiten ska bli film gavs ut, och jag kände en sån otrolig förväntan att jag var säker på att jag skulle dö. Jag tror att jag aldrig har sett fram emot en film så mycket som jag väntade på An Unexpected Journey, och när man tillkännagav att det skulle bli tre filmer istället för en.. Ja, jag kan inte helt beskrivas hur fint det kändes. En av böckerna som definierat min barndom skulle äntligen filmatiseras, och jag skulle få uppleva tre resor till till Midgård som på samma gång kändes helt nya men också bekanta på något sätt - jag har ju varit där förr. När dagen äntligen var inne för premiären för den första filmen i December 2012 kunde jag inte tro att det var sant - den var äntligen här! När vi åkte för att kolla den med några kompisar hade jag kryckor, och jag behövde mycket hjälp för att ta mig in i biosalongen. Jag tror jag aldrig har varit med om något så magiskt - redan när jag hörde de första tonerna i den välbekanta melodin 'Concerning Hobbits' kände jag hur en tår rann ner för min kind. Den var faktiskt äntligen här, efter alla dessa år. Denna film jag så länge drömt om. 

Ett år senare kom fortsättningsdelen, The Desolation Of Smaug. Jag tror knappast jag behöver beskriva min upplevelse av den. Nu är det den tredje delen, There And Back Again, som är på kommande, och det är den min insikt handlar om. För jag insåg att i December 2014 är det dags för den sista nya resan till Midgård. Jag insåg att det som jag så länge väntat på slutligen kommer att ske. Jag insåg att det som varit en så central del av mitt liv för så långe kommer att försvinna, att den där känslan som jag levt så länge på kanske helt tar slut. Att jag når slutet på en nästan (för mig) livslång era, att den önskan om att få uppleva Bilbo på film som jag uttryckte när jag var nio slutligen kommer att besannas helt. Och vet ni va, det känns otroligt konstigt. Det är endast en sak jag är säker på när det är dags för den sista resan till midgård: Jag kommer vara lycklig så länge den varar. Jag kommer vara tacksam för denna otroliga åktur, och jag kommer att gråta som ett litet barn.

Ett litet barn som fått sin största önskan uppfylld.