Efter att återigen ha gått igenom en massiv mängd med skit gamla inlägg, har jag bestämt mig för att ännu en gång dra igång skrivmaskinen i skallen på mig och spotta ur mig några rader. Denna bloggtrend börjar bli litet enformig: det går alltid en lång tid utan att jag skriver så mycket som en rad och jag hinner glömma bort att jag ens ska låtsas driva någon form av blogg, sedan påminner mig någon om bloggens existens - vilket leder till att jag öppnar den, läser igenom mina gamla inlägg och blir lessen. Lessen för att jag a) skriver så mycket som i efterhand verkar som ren smörja och b) för att jag alltid hittar en massa fel i formuleringar och annat dumt i inläggen som blir o störa mig. Sedan bestämmmer jag mig för att skriva litet, något som inte ska vara smörja, något som jag inte ska bli störd på nästa gång jag läser det, något som inte ska få mig att tappa bloggintresset. Läs detta stycke från början, så inser ni att jag ju är fast i någon form av hjul. Joka kerta sama juttu. 

Dock är det ju intressant att jag är medveten om mitt eget beteendemönster. Problem ligger ju i att det blir som en ond cirkel. Det är svårt att bryta sig ut när den pågått tillräckligt länge. Vad borde göras? Helt klart borde jag blogga oftare.

Men å andra sidan vet jag inte riktigt. Förr kändes bloggandet som en givande upplevelse, nu känns det mest som en uppgift bland många andra, ett stressmoment, nånting man bör prestera. Det var inte meningen att det skulle vara det.

Så att säga att jag slutar blogga är väl kanske naturligt. 

Eller tja, slutar och slutar

Man kan väl mer säga att jag växlar ner sådär officiellt. Jag kanske skriver alltid ibland när jag har något viktigt att basunera ut åt folk som gillar att veta mer om mig än det är hälsosamt att göra. Ska vi säga att bloggboken är färdigskriven, och läggs ut till allmän beskådning. Men författaren kanske återkommer med nya fotnoter (nötter?) och hemliga kapitel alltid när han har lust. 

Så jag vill rikta ett stort tack till er som har hängt med sedan dumheterna inleddes 2009, och också till er som kommit med litet senare på resan. Det här gjorde vi bra, hör ni.

Att säga farväl är väl kanske för dramatiskt, så jag tror att det vore mer bekvämt om vi helt enkelt säger så här; 

Till vi skrivs igen, 

Nu som alltid,

Eder Sagofarbror