Fan anamma. Jag skrev minst tusen ord i ett blogginlägg, och vips så slutade internet fungera och allting försvann. Gissa om jag blev glad? Jag blev så frustrerad att jag övervägde att hoppa i bilen, åka direkt till Soneras VD:s hem, smyga in och väcka honom med att vråla ''TACK SOM FAN'' i örat på honom. Sedan tittade jag på Top Gear en stund medan jag tänkte onda tankar och fula ord samt gnissla lite tänder, och kom slutligen att lugna ner mig till den milda grad att jag kan göra ett nytt försök att blogga. Min reaktion när internet gav upp och inlägget försvann:

Kan komprimera mitt förlorade inlägg i några korta notiser:

Jag  har lyssnat mycket på Dire Straits, Mark Knopfler och Genesis under den senaste tiden. 

Jag har börjar släktforska med min farfar om den Sundbergska släkten. Det är helt otroligt intressant! Vi har redan hittat några led som går så långt tillbaka som 1701. Fatta. Vår släkt har funnits länge. Av min mer intressanta slätkingar (hitills funna) kan vi nämna Karl ''Sjörövaren'' Sundberg, en båtbyggare som bodde ute i skärgården, och som i folkmun kallades sjörövaren för att han svor och saknade en hel del tänder, liksom en riktig pirat. Det förklarar en hel del om mig, eller hur? Yo-ho, yo-ho a pirate life for me.

Jag håller på att skriva ett brev. Inte i pappersform. Digitalt. Jag hade först tänkta skriva det i pappersform, men min handstil är för obegriplig och det skulle kräva lite detektivarbete att få fram brevets destination. Nåväl. Det är såpass långt att man inte kan kalla det ett ''meddelande'' eller något dylikt. Det är ett brev. Det är det enda rätta namnet. Om jag kommer skicka det brevet åt den person det berör vet jag inte ännu. Ibland känns det rätt, ibland verkligt fel. Vi får låta tiden avgöra hur det blir med den saken.

Jag skall snart fara och titta på ishockey igen. Det var helt för länge sen sist. 

Det är snart HD. Fick gruppledarbrev därifrån idag. Ska alltså funka som en herde för Sibbos små får.

Att sånt.

P.S faking fb-connect. D.S

I mina vanliga kvällsfilosoferingar kom jag fram till ett intressant koncept för en blogglista: 10 saker folk inte vet om dig. Alltså tio grejer, som du tror att inte folk vet om dig. Det kan vara en vana, en favoriträtt, något udda, något random, någon äcklig maträtt du gillar, någon åsikt du har som inte folk vet om, vad som helst egentligen! Vad man än vill berätta om sig själv i sammanhanget.  Jag tänker inte kräva att någon skall fylla i en likadan lista som jag, men det skulle vara kul att kanske lära sig något nytt om någon och därmed lära sig känna någon lite bättre, kanske. Man får gärna berätta pinsamma saker också, det är ju alltid kul! Här har ni mina tio grejer, som ni förmodligen kanske inte eventuellt någon gång nästan hört/visste om mig. Eller?

1. Jag har tandläkarskräck. Jag tycker det är otroligt äckligt att ha en främmande människas händer i min mun, med eller utan latexhandske. Får alltid en smärre panik-känsla av det. Dessutom tycker jag inte om tandläkare som personer, eftersom de oftast är ena jäkla hycklare som inte kan leva som de lär. Det passar sig nog bra att förbjuda läsk för alla andra, men själv kan man gärna dricka ett par liter i dagen. 

2. Jag har spelat korgboll i lag. Var med i Sibbos legendariska HukkaBasket (HuBa), i vad som i dagens läge heter B-Pojkarna (10-14 år, har jag för mig). Dock slutade jag efter cirkus tre månader, eftersom träningarna var på oskäliga tider som tidigt på lördag morgon eller direkt efter skolan när man hade mycket läxor (man brydde sig om dylikt på den tiden), och jag mest var med på grund av att jag hade många bekanta med i laget på den tiden. Dock han jag spela en match, kommer inte ihåg mot vilket lag men kommer ihåg att dom spelade med fula tacklingar. Mitt spelnummer var antingen 11 eller 17, kommer inte ihåg vilkendera det var.

3. Jag har aldrig ägt en moped. För de flesta var det självklart att det skulle vara moped när man blev femtonåring, men jag såg aldrig behovet eftersom jag bor ganska centralt och fick skjuss ordnat ifall jag behövde det. Så istället fick jag min första ordentliga elgitarr när jag fyllde femton (och mina föräldrar sparade en hel del pengar), samt en läderrock av det dyrare slaget som tyvärr är för kort för mig i dagens läge. Dock fick man ju lära sig en hel del om mopeder, eftersom alla grabbar i min högstadieklass ju ägde en moped, och det gällde att hålla reda på olika delar och deras funktioner om man ville hänga med i svängarna, så att säga. Prova köra med moped har jag ju såklart gjort, dock.

4. Jag har aldrig sett hela Titanic. Har faktiskt bara sett början och slutet. Jag skulle se den för länge sedan, men somnade efter ett tag och vaknade bara några minuter före båten träffade isberget. Sen var jag semi-lost, och föga imponerad av det överdramatiserade slutet. Antar att jag borde se hela i något skede, det hör väl till att göra det, men James Camerons filmer har aldrig varit något för mig. Enligt mig gör han bara filmer för tillfredställa pöbeln, och gör dem extremt dyra och storskaliga bara för att han kan, och därmed säkrar sin plats som den självutnämnde världsbästa regissör han är. Detta är ju mannen som kommersialiserade Alien, for fucks sake! Inb4 shitstorm.

5. Jag var sika-allergisk som liten. Tänker inte göra en lång lista på allt jag var allergisk mot, men jag är jävligt glad att min allergi begränsat sig till endast pollen och hö nuförtiden. Ni anar inte så mycket konstig specialmat jag ätit på diverse instanser i tiderna.

6. Jag tittar aldrig på teve. Alla serier jag tittar på ser jag från datorn, och alla filmer likaså. Det enda jag ser på teve är nyheterna ibland (fastän jag läser dom på internet, dom också) och olika sportevenemang, oftast Ishockey eller Spjutkastning. Dom är roligast att titta på.

7. Jag kan inte skrinna ordentligt. Fastän ishockey är min favoritsport, så är det ytterst svårt för mig att själv spela den. Jag hålls nog och stå på ett par skridskor, men jag får inte upp ordentlig fart, och om jag får det så kan jag bromsa heller. Det var alltid pain att ha skrinning som jumppa i skolan, eftersom det var så jäkla tråkigt att titta på när de andra spelade. Som tur var jag ändå inte den enda som inte direkt var någon Wayne Gretzky, så jag var ändå inte helt ishockey-utstött.

8. Jag vile bli psykolog när jag vara liten. När jag sedan insåg på äldre dagar vad en psykolog gör och vad som krävs för att bli det, så fick det vara. Nu är det pervers politiker all the way.

9. Jag föredrar salt framför sött. Men ibland är det gott med något sött också! I den eviga debattfrågan godis vs. chips väljer jag lätt chips. 

10. Jag kilppte håret igår.  Det får ni se nästa gång ni ser mig live. Eller ifall nån får för sig att fota mig.

Feelis:

.

Snälla rara Finländare. Vi bor i en av världens nordligaste länder, En stor del av Norra Finland är ovaför polcirkeln och amerikaner tror att här bor isbjörnar. Vi är uppväxta med legenderna om härdade män och kvinnor som levt och varit verksamma, till och med krigat i stenhård köld och tre meter snö. Vi har en av världens kallaste, längsta och mörkaste vintrar. Och ändå är det varje år en lika jävligt stor överraskning att den första snön fallit, ingen har bytt till vinterdäck och hela facebook-världen känner behovet att upplysa alla, ifall man nu inte skulle äga ett fönster, att det har snöat. Var gick evolutionen fel där? Eller är finländarna optimistiska på gränsen till dumhet och tror på en varm och trevlig vinter jämfört med alla svinkalla, mörka, våta och jobbiga vintrar före det? Inse fakta folk, och lyssna till väderleksrapporterna. De må ofta ha fel, men det gör ingen skada att följa med dom och bereda sig på alternativet att dom skulle ha rätt. Det kan inte vara för mycket begärt. OCH TACK FÖR ATT NI FOTAR SNÖN OCH LADDAR UPP BILDERNA, SÅ ATT MAN VERKLIGEN BEGRIPER HUR SNÖ SER UT. FÖR JAG HAR ALDRIG SETT SNÖ FÖRUT I MITT LIV.

Trots trafik-kaoset som detta väderfenomen skapade så begav jag mig mot Helsingfors idag för att besöka musikmässan. Det var en liten besvikelse att urvalet av produkter där som fanns att beprövas var ganska begränsat. Man kunde lika bra åka till Musik-Fazer och få ett urval som är 75% procent större, åtminstone. Bokmässan hade jag inte tid eller ork att besöka; för många gamla tanter som blockerade alla gångar, och jag hade endast två timmar på mig att gå runt på musikmässan, vilket ju inte är så mycket egentligen. Dessutom ville jag hinna se Thomas Lang, en av världens bästa trummisar, spela. Han har spelat med alla möjliga artister, däribland Robert Fripp, Steve Hackett och Peter Gabriel. För er som inte känner igen något av dessa namn kan jag berätta att han också spelat som livemusiker med bland annat Tina Turner, Sugababes, Bonnie Taylor, George Michael och Kylie Minogue. Listan är lång och imponerande. Detta innebär att Thomas är en mycket progressiv och mångsidig trummis, och demostrerade sin kunnighet på sin klinik idag genom att spela allting från Jazz och Samba till proge och math metal, det vill säga rytmiskt komplex tung musik med krävande takter och tidssignaturer (ett exempel är 7/4. Lycka till att få det att gå ihop, hörni! Tänk er sedan att spela blastbeat i den takten. Huga). Måste nog säga att jag var lite starstruck när jag såg honom spela. 

  Jävla svårt att få en ordentlig bild, på grund av strålkastarna som rörde sig och bytte färg i takt med musiken.

Imorgon blir det släktkalas och sedan ska jag tröga mig. Om någon vill hitta på något är jag öppen för förslag. Om jag inte blir tvingad att vara Mr.Taxi Driver igen.

Mobilblogga. Det är inte alls lika inspirerande som att blogga "på riktigt". Har gjort det en gång förr, i en stund av djup ångest. Nu har jag egentligen för mycket att säga med bara telefonen, så jag får återkomma.
Musikmässa imorgon.

Okej, nästa sak kommer jag skriva endast för att jag vet, att om jag inte bloggar om det så kommer jag att bli galen. Min blogg fungerar som ett filter för mitt huvud, som ett bra sätt att behandla mina tankar och känslor genom att göra om dom till ord, stycken och texter. På så vis är denna blogg synnerligen terapeutisk för mig, och som varje god psykolog låter den mig fortsätta mina långa monologer på finkänsligt sätt utan att avbryta med små frågor eller byta samtalsämne. Den enda opponent som finns här är jag själv, vilket ibland kan vara en väl tuff sådan. Men detta skall icke handla om bloggens funktion; jag ville endast klargöra för den, så att det kanske finns en viss förståelse bland eventuella läsare för dess innehåll. Jag vill påpeka att jag inte fiskar efter sympatier, uppmärksamhet eller beröm. Jag skriver som det är, som det känns, som jag vill, som jag kan, som jag gör. Om detta skulle förändras, skulle det inte vara jag som skriver denna blogg, snarare en impostör, en oärlig bedragare. Håll detta i ditt sinne, när du läser det som följer.

Denna morgon vaknade jag ledsen. Jag kunde inte komma ihåg varför det kändes så, men jag visste att det måste ha något att göra med en dröm. Jag utförde de vanliga morgonrutinerna, och slog mig ner framför datorn. Då slog det mig. Jag såg en bild på personen i drömmen. Jag visste exakt varför jag varit ledsen. Jag kom ihåg varenda en detalj från min dröm, hur underbar den varit och hur omöjlig, hur overklig den varit med tanke på hur det ligger till. Jag visste med ens, att drömmen framkallat något undertryckt, något som jag medvetet gömt undan eftersom jag ville att andra skulle bli lyckligare än mig, en uppoffring jag känner mig lite stolt över ibland. Den gjorde mycket ont, men jag ansåg att två stycken lyckliga var bättre än två lyckliga och en olycklig, eller tre olyckliga. Denna uppoffring nämnde jag aldrig för någon, och tills idag har den fått bli en hemlighet. Sen hände det något, något som kunde ha gjort mig till den lycklige. Men då hade jag redan gömt lyckofröna i ett mörkt skrymsle, en av de mörkaste av de mörka dalar som jag så ofta brukar återkomma till i mina liknelser, och vissa faktum gjorde så att jag igen inte ville orsaka någon form av smärta, varken för mig själv eller för den andra, kanske omedvetet inblandade parten.Men fröna fanns där, och slog sakta men säkert rot, utan att jag märkte det. I natt blommade trädet, och i drömmen var jag lycklig. När jag vaknade förstod jag vad skjutit undan all denna tid, vad jag gömt under ytan och vad jag borde ha gjort. Nu är det kanske för sent, och även om jag samlade mig för att bekänna kunde det leda till olycka. Nu vet jag inte vad jag skall göra; jag kan inte göra det jag borde ha gjort, men jag inte gjorde för att jag brydde mig för mycket för att skapa olycka, eller ännu värre, förstöra något unikt, Inte heller kan jag igen gömma undan detta i ett mörkt skrymsle, för rötterna slår ner sig igen och gör mig slutligen galen. Det enda jag har kvar är att drömma den underbara drömmen med doften, leendet, närheten och skönheten, och sedan vakna till den gråa realiteten. Jag vill inte vakna före drömmen fortsätter i verkligheten, men andra drömmar och plikter kom ivägen. Här står jag och kan icke annat. Gud hjälpe mig.

Tur att det är onsdag imorgon, och torsdag därpå. Så får jag annat att tänka på.

Det är sannerligen så, att jag icke är skapt till fotograf. Under hela min resa till Svea Rike hade jag med mig min kamera (för en gångs skull) men den stannade i väskan. Jag glömde helt enkelt bort dess existens. Först nu, när jag rotade i min väska i jakt på telefonladdaren, insåg jag att jag ju haft med mig den. Det är inte första gången detta sker. Kanske mitt huvud ännu är kvar i nittiotalet på kamerfronten, då man hade en kamera som allt som allt kunde ta 36 bilder på ett år. Vi kan således utesluta yrken som paparazzi och Spiderman i mitt fall, eftersom kameran är en viktig del av dessa karriärer. 

Jag kunde ju skriva utförligt och långt om min Sverigeresa, men den var egentligen inte så märkvärdig. Det var en perus-kryssning med buffé, nattklubb och taxfree, obekväma kojar (det är ju faktiskt en båt) i en trång hytt samt lite turistande och småshoppande i Stockholm. Fick äntligen tag på Blue Harvest, det vill säga Family Guy-parodin på Star Wars Episode IV: A New Hope. Från tidigare äger jag redan de andra två parodierna, så nu har jag hela trilogin så att säga. Jag anser att en marathon på dessa tre vore på sin plats.

Som varje veckoslut önskar jag att det skulle hända något imorgon. Jag har inte varit på en rejäl hemmafest på århundraden, känns det som. Det skulle verkligen vara på sin plats. En halloweenfest skulle vara extra najs. Har ett ganska bra dräkt-koncept att köra med, eller egentligen flera. Till exempel kunde jag ju vara The Joker igen. Why so serious? 

Och vidare anser jag att Khartago borde förstöras.

Och så plötsligt har redan halva Oktober gått, julen kommer närmare och närmare, året närmar sig sitt slut, nästa år börjar, militären börjar, världen går vidare och förändras, tiden marscherar skoningslöst framåt och vi alla åldras ett år till. Otroligt svårbegripligt att detta år nästan är slut, det började ju så nyligen. Mycket roligt, fint och intressant har redan hänt under detta år, också mycket sorgligt, mycket tungt och mycket jobbigt. På många sätt har faktiskt 2012 hitills varit ett av de bästa åren i mitt liv, åtminstone det friaste och mest exotiska. Dock finns det människor man som man skulle vilja så mycket mera med, människor man saknar och människor som, liksom världen slutligen också gör, gått vidare - för att följa sin drömmar, börja utbildningen, möta det riktiga livet, växa upp, bli män och kvinnor av detta land, denna värld, denna mänsklighet. Det finns också de som man hade klarat sig utan, sorgespridarna, pessimisterna, narcissterna, de som splittrat gruppen, de som förstört det fina och det roliga.

Men sådant är livet, liksom ett mynt har det också två sidor - för vi skulle aldrig kunna uppskatta det som kan kallas ''det goda'' här i livet om det inte vorde för dess motsats, ''ondskans'', existens. Detta hjälper oss att gå vidare - för det är inte en självklarhet att vi gör det, snarare så känns det lätt som att världen rullar över en och fortsätter vidare i tiden medan man själv snavar och halkar när man försöker gå framåt. Att världen går vidare är ett faktum, men det är upp till dig att hålla takten med den. Denna text handlar inte om uppgivenhet, den handlar inte om sorg, den handlar inte om saknad. Den handlar om hoppet. Solskenet i den annars mörka skogen.

Det är hoppet som får oss att ta oss igenom de mörkaste dalar, de dalar där vi inte vill gå, de dalar där vi ibland finner oss själva, de dalar som egentligen är den gropt vi själva grävt oss. Där har vi skriken av förtvivlan, skriken av längtan mot ljuset och hopplöshetens klagolåtar. Här hjälper inte gråten. Vi måst kunna ta ett stadigt steg framåt, och sedan ett till. Spänn dig inte, slappna av. Vandra sakta och försiktigt. Och när du känner att dina fötter inte kan ett steg till, så tag då stöd. För du är inte ensam i  dalen. Det är mörket som har förblindat dig, hopplösheten som lurar dina ögon. Det finns alltid en människa, minst en människa, som är beredd att ta i dig när vacklar fram i dalen och nästan stjälper av trötthet. Detta kan jag berätta från en pilgrim till en annan: då jag vandrade dessa dalar var det som mörkast, och fötterna gjorde ont före jag ens tagit första steget. Men det fanns en annan där, en som motiverade mig och som fick mig att inse den rätta stigen ut. Jag lät henne leda mig, och jag var ute på nolltid. Ljuset hade aldrig varit så vitt, så behagligt, så varmt och fint som då. Det var ljuset av ett leende.

Jag skrev detta för att jag märkte det konkret idag: världen har gått vidare. Och jag är inte säker på att alla riktigt hunnit med, allra minst jag själv. Jag kände att det kanske finns en eller två, som kanske finner en tröst i att läsa om hoppet. Det är inte mycket, men det är det minsta och det enda jag kan göra. Som man säger på latin: ''Ne omittas solum ambulantem'' – "Glöm ej den som vandrar ensam''. För fastän man inte må vara ensam, känner man sig ibland ensamast i världen. Tro mig, jag vet.

Jag skall ta en liten semester från semestern och bege mig västerut, till Sverige, imorgon. Vi hörs, syns och allt det andra. Ni vet var ni hittar mig om ni har ärende.

Det var en tid sedan jag körde en ordentlig blogglista senast, så nu mina damer och herrar och murmeldjur så tycker jag att det skulle vara dags igen, delvis på grund av jag behöver slå ihjäl lite tid och delvis på grund av att mina gamla listor inte är så up to date, på många sätt. Denna blogglista är såklart stulen någonstans ifrån, men det får er inre Sherlock ta reda på mera om.

Vad var det första du tänkte när du vaknade i morse? ''Dags för dagens första medicindos'' *suck*.

Vad gör dig glad? Många saker. Bland annat över de otroligt givande diskussioner jag haft med en ny bekant under den senaste tiden, en bekant jag fick av en slump. Och för att Stephen King existerar!

Finaste komplimang du fått? ''Du gör livet värt att leva''.

Vad älskar du mest på denna jord? Familjen, hunden, mina vänner, mina instrument, musik, pizza, bra filmer, böcker, humor, spontanitet.

Pengar eller lycka? Lycka. Men hur vi sen definierar lycka kan disskuteras.

Dag eller natt? Många av mina finaste minnen har skett under nätter. Jag är en evig nattmänniska!

Har du någonsin velat bli tillsammans med ditt ex igen? Verkligen inte.

Har du någonsin velat försvinna? Fler gånger än jag kan räkna.

Vad för bok läste du sist? Revolvermannen av Stephen King. För tillfället håller jag på med Signal av samma författare. Den är nästan lite äcklig. 

Om du skulle få träffa vem som helst, vem skulle det vara? Det finns så många, men helst av allt skulle jag vilja träffa min Morfar en sista gång. Men jag skulle inte säga nej till att träffa nån av mina många vänner som befinner sig tusentals kilometer från mig at the moment heller.

Saknar du någon? Jag tror det.

Har du en tatuering/piercings? Har planerat en tatuering länge och väl, men den har inte förverkligats ännu. Jag har hål i båda öronen, ifall man kan räkna det.

Har någon sagt åt dig att de aldrig vill förlora dig? Faktiskt.

Var är du just nu? I mitt mörka, stökiga rum - men i fantasins värld är jag redan långt, långt borta i bättre och lyckligare världar.

Har du någonsin tagit en trafikskylt? Jovisst. Men vete fan var den hamnade sedan...

Kommer du ihåg den första gången du kysste den du kysste senast? Jepp.

Samlar du på någonting? Småpengar i en burk (den börjar väga ganska mycket redan), biografiböcker, skivor, gitarrer (I wish) och bandskjortor. Konsertbiljetter har jag också en hel del av!

Vad tror du är meningen med livet? Att leva. Måst det vara mer komplicerat än det?

Vad är det bästa valet du gjort i ditt liv? Att plocka upp gitarren vid elva års ålder. 

Vad äter du helst till morgonmål? Att äta morgonmål är inte riktigt min grej. Men ibland går det. Det är aldrig fel med en rejäl frukostbuffé á la Silja Line, där man fritt kan kombinera en massa godsaker till ett läckert morgonmål. När jag var mindre åt jag alltid flingor eller Weetabix.

Är du höjdrädd? Beror på höjden. Ibland är jag det, ibland är jag det inte känns det som. Men ett visst obehag känner jag på mycket höga höjder. 

Tycker du julen är stressig? Ibland. Julsånger och julmat kan verkligen gå en på nerverna efter en tid, fastän de först verkar mysiga och fiilis, men sen så sitter man där och tvingar i sig skinka för femte dagen i rad medan man lyssnar på Little Drummer Boy eller någon annan hjärntvättsmelodi. Då är det inget kul med jul. Men julen är allmänhet en rolig liten tillställning. Är säker på att midvinterblotet som julen här i nordiska länder är baserad på var ganska kul, det också. 

Har du gråtit av lycka någon gång? Nääe, men jag har nog blivit djupt rörd.

Vad vill du lära dig? Att spela piano och att sjunga. Det är en av de mest omfattande musikaliska kunskaper man kan ha att behärska pianot. Efter det verkar alla andra instrument okomplicerade. Har alltid velat sjunga ordentligt, men skäms för mycket över min röst för att göra det. Att sjunga i en mikrofon är bland det svåraste jag gjort.

Har du någon gång träffat någon som förändrade ditt liv? En gång. Det var det som fick mig att växa upp. Som fick mig att inse världens hårdhet. Som gjorde mig cynisk och bitter. Säker är jag på att jag har träffat människor som förändrat mitt liv på små sätt, men denna förändring var den mest radikala...

Brittisk eller amerikansk engelska? Brittsik!!

Vad vill du göra i framtiden? Skriva böcker, träffa den rätte, slå mig ner, göra musik, få ett tillfredställande jobb och dö lycklig. Eller öppna en bowlinghall. Eller bara skita i allt och bli fiskare i Grekland.

Om du skulle göra en förändring i ditt utseende, vad skulle det vara? Göra något åt mitt hår. Kanske raka bort allt. Men det känns onödigt före militären. Men trimmas borde det i alla fall. Liknar en boll mer och mer.

Kan du leva utan internet? Tror nog det. Har klarat mig utan det förut också....

Vad är dina planer för nästa veckoslut? Har inga. Ska kanske jamma lite på lördag, men annars tar jag det som det kommer. Det är bra med spontanitet!

Om du inte bodde i Finland, var skulle du bo då och varför? Skottland. För att jag kan! 

Vilken årstid tycker du allra mest om? Sommar eller vår, hatar verkligen mörk höst och mörk vinter. Usch.

Hoppas verkligen det händer något nu på veckoslutet. För jag är verkligen i behov av mänsklig kontakt. Och en kram.