En socialt isolerad ung man tar sig av ren desperation upp på ett tak till en nattklubb och börjar skjuta på folk. Debatten går het: Varför? Vems fel? Varför kunde ingen hindra honom? Hur göra så att liknande fall inte sker i framtiden? Vad skall straffet bli? Samhället står chockerat; sådana här ''engångsfall'' är alltid lika tragiska... Vänta!

Sade jag engångsfall? Skottlossningen i Esbo för några år sen då? Skottlossningen i Borgå? Skottlossningen i Myyrmanni? Skolskjutningen i Jokela? Skolskjutningen i Kauhajoki? Alla dessa var också ''engångsfall'' med skrämmande liknande bakgrund, och samma frågor ställdes då. Sannfinländarna var snabba att peka ut att gärningsmännen i Borgå och Esbo var av ''annan etnisk bakgrund'' vilket ju betydde att de var lite brunare människor och därför inte förstår bättre, enligt deras logik. Att denna 18-åring var en finländsk ung man som dessutom hade gillat deras partis och en av deras riksdagsledamoters facebooksidor har det varit konstigt tyst om i mediadjungeln, medan faktumet att Borgå och Esbo-männen var av utländsk härkomst var på löpsedlarna dagen efter. Är inte vår media härligt rasistisk?

Liksom skolskjutningarna skyller man på filmer, musik och fritidsintressen, istället för att fundera på att grabben kanske inte mådde så jättebra psykiskt, inte riktigt hade vänner eller hade det svårt hemma? Jag lyssnar på många av de band skolskjutarna och Hyvinge-mannen lyssnar på, gillar samma filmer och handlar också på Varusteleka ibland, men tanken på att mittiallt börja skjuta på allt som rör sig har aldrig ens kommit i närheten av mitt huvud. Skulle det vara kulturens fel skulle dessa fall förekomma dagligen. Alla som lyssnar på Rammstein, gillar filmen Platoon och äger kamouflagekläder måste ju vara riktiga knäppgökar. Är det inte skönt att lätta på ansvaret från de egna axlarna och sätta det på de som avviker lite från samhället? 

Folk ser detta som något som en mentalt sjuk man gjort för sitt eget sjuka nöjes skull. Jag ser det som något annat - ett sista, desperat rop på hjälp från en person vars känsla av främmandeskap, isolering och desperation för situationen till slut fått personen i fråga att helt enkelt försöka få utlopp för känslorna på något sätt, och liksom ett vilddjur i bur tagit till den sista utvägen - våldet. Efteråt insåg han vad han gjort, bekände sitt brott, förklarade att han var lessen och att han tyckte synd om alla familjer som drabbats, inte minst hans egen. Han insåg att han förevigt förstört sin chans att bli socialt accepterad. Han kommer aldrig att kunna komma undan den stämpel som detta lämnade i pannan på honom; på hans dödsbädd kommer den stämpeln ännu att vara där, likaså på hans gravsten. Hyvingemannen. Mördaren. Pyskopaten. Tänk dig själv i det scenariot, och mittiallt känner du kanske en liten gnutta förstålelse och en liten gnutta empati för denna stackars sate. Kanske du och jag kan hålla ett öppnare sinne mot honom än samhället? Han får tillräckligt spott och spe som det är. Jag tror att det skulle behövas en stor varm famn och någon som säger ''så, så. Du ska se att allting ordnar sig''. Känner du dig värdelös ibland? Det är inget jämfört med hur han måste känna sig. I USA skulle han antagligen vara en död man, eller sitta resten av sitt liv i fängelse. Försök att inse det. Då kanske du ser saken lite annorlunda.

Bilden stulen från Lehtikuva.

Imorgon skall jag inleda förberedelserna för lördagen på allvar, men först skall jag ägna mig åt lite hårt, hederligt knegande på landet.

''Enligt en gammal legend ligger du vaken om kvällarna eftersom du är vaken i en annan person drömmar.''

- Om detta stämmer är jag den mest omdrömda mannen i Finland.

Skämt åsido har jag spenderat mera timmar borta än hemma detta veckoslut.

På fredagen åkte jag till Åbo på äventyr och inträdesförhör, samt spenderade lite quality time med min farmor som kom med på färden. Förhöret gick ganska bra enligt egen mening, men man skall inte ropa hej förrän man är över bäcken.

''Turistbild'' från Åbo i Mars. Har inget nyare att komma med.

Sen blev det fest, jatkot och hemkomst som både kan definieras som väl tidig eller väl sen.

På lördagen blev det årets första öl på terass!

Inte helt fel.

Sedan mer fest med en massa människor, diskussioner, bastu, konstiga sovplatser och plättar till morgonmål idag morse. När jag kom hem stupade jag i säng. Efter att ha kvicknat till lite traskade jag ner till lokala puben för årets andra öl på terass. Måste börja hålla räkningen på dessa fasoner.

P.S:

Lyssnar på ''I'm Forrest... Forrest Gump'' av Alan Silvestri, ''Send in the Clowns'' av Stephen Sondheim och ''Adiago i G-moll''. Stämningsfull klassisk musik. Feelisen är väl allmänt lite såhär:

Inträdesprov imorgon. Borde ha satsat mer på att läsa, men saknar motivation. Dessutom har jag ett helt år på mig (minst, om staten är på gott humör) ännu att förbereda mig på att söka in på nytt ifall detta failar, så mina nerver är inte allt för spända. Fast trevligt vore det ifall man kom in redan nu.

Livet vore enklare utan ord som ''om'',''ifall'', ''kanske'', ''tror'' och ''antagligen''. Det kom jag fram till idag igen.

En bild från gårdagens konsert:

Många tändare under Killer Of Giants. Feelis.

En bild från dagens stund vid havet:

Blev faktiskt ovanligt lyckad för att vara fotad med min scumbag-HTC.

Varje dag trycker jag på länken ''Skapa inlägg'' på menyn här på bloggplatsen.

Varje dag öppnar jag detta anteckningsblock, detta kladdpapper, denna tomma vita ruta.

Varje dag skriver jag något här, ibland längre, ibland kortare.

''O children.....''

Ibland när jag skriver så har inlägget inget speciellt syfte; bara skriver av mig lite. Berättar lite om mitt liv, någon ny låt jag hittat att sönderspela eller någon film jag sett i en ytlig notering utan större baktankar.

Ibland skriver jag om djupa funderingar: musikens roll i mitt liv, hur jag uppfattar verkligheten, dendär känslan av ensamhet som vi alla kan identifiera oss med nästan skrämmande bra eller någon människorelation som är värd att analysera.

Ibland skriver jag sådana saker, som jag efter att ha ögnat igenom texten jag just åstadkommit måste radera. Jag måste få skriva det, men jag kan inte dela med mig det åt alla. Det är för personligt, för djupt, för hemligt. Jag vet inte varför jag skriver det egentligen, det bara rinner ur mig. Ibland rinner det också en tår från ögat.

''.....Lift up your voice, lift up your voice....''

Någon gång vill jag berätta för någon om allt det där. De mörka hemligheterna. Problemen. All ångest.

Någon gång tror jag ingen är redo för att få höra om dem. Inte än. Det skulle behövas något mycket speciellt för att jag skulle lita på att någon verkligen skulle ha förståelse. En gång var det nära, men som alla realistiska sagor slutade även denna olyckligt, och sådana sagor vill vi inte höra - de leder till varken lycka eller drömmar.

Någon gång vet jag att jag inte är helt redo att själv tala om dessa saker. Hur skulle någon kunna vara redo att se min mörka sida ifall jag själv inte klarar av att visa den? 

''...Children........''

Jag vet inte vad syftet med detta inlägg är. 

Kanske det är den första hackan som skall riva ner den stora muren?

Den första pinnen på stegen?

Eller rentav grundbygget till bron över den stormiga floden?

''.....Rejoice, rejoice........''

''Ge fan i dimman! Ingen vet vad som lurar därinne.''

- Stephen King / Dimman (The Mist)

[Jonathon to all]:
''There is no love, to shelter me
Only love, love set me free
No love, to shelter me, only love, love set me free
I was the warrior, with an anthem in my soul
The idol of eight thousand lonely days of rage ago
And remember me when it comes your time to choose
Be careful what you wish for, it might just come true....'' 

W.A.S.P / The Great Misconceptions Of Me.

Tio saker som irriterar mig otroligt mycket för tillfället:

10. Studentexamensnämnden.

9. Instagram.

8. Sharon Osbourne.

7. Dagens match.

6. Min ekonomiska situation.

5. Facebook.

4. Situationen mellan Black Sabbath och Bill Ward.

4. Min dygnsrytm.

3. Detta.

2. Människor som inte förstår sig på det fina med ironi och sarkasm.

1. DU.

Vem skulle ha trott att Finland skulle avancera så här långt i VM detta år? Vem skulle ha trott att USA, Kanada och framförallt Sverige skulle falla ut före medaljspelen? Inte jag, åtminstone. Det är väl sant som dom säger: ''I ishockey är allting möjligt.'' Dessutom skulle det vara Jesse Joensuu av alla spelare som gjorde målet 

Förra gången jag bloggade var jag endast abiturient. Denna gång är jag STUDENT. Efter sex år i lågstadiet, tre år i högstadiet och tre år i gymnasiet är jag äntligen klar! Har lite svårt att fatta att det är så. Imorgon skall det firas med att köpa studentmössa. Kostymen köpte jag redan igår. Den får mig att se ut som en blandning av Teemu Selänne, Mikko Koivu och Timo Jutila - det är helt enkelt något ihockeyaktigt över den, på något vis. Eller så har jag bara ishockey på hjärnan.

Det finns vissa likheter mellan mig och de mytologiska varelserna vampyrer för tillfället, inte minst tack vare mina älskade allergier:

- Röda Ögon.

- Blek hy.

- Sprucken och hes röst.

- En tendens att sova om dagarna och vara vaken om nätterna.

- Vassa hörntänder (för mina tänder har alltid sett konstiga ut).

- Ryggar tillbaka av vitlök eftersom jag förätit mig på kryddan ifråga.

Kanske en och samma person?

Hämtade mina böcker på bibban idag, yay! Nu blir det Stephen King ända fram tills Finland möter Kazakstan ikväll klockan 20.15 Orsaken till varför jag funderar på vampyrer är att jag läser Salems Lot, där varelserna i fråga förekommer i mängd och massor. Lite cheering inför kvällens spel:

Dagarna blir längre, nätterna blir ljusare och jag blir skäggigare. Under de senaste dagarna har jag varit med om en hel del äventyr, det ena underligare än det andra. Dessutom blev jag tillfrågad ifall jag var intresserad att skådespela i en sommarteater - är inte det random, så vet jag inte vad random är. Idag har jag ätit för mycket kaka, spelat Castlevania och förbannat min lathet eftersom jag inte orkade fara och söka de böcker jag reserverat från bibban på lördag, vilka skulle vara till stor nytta nu eftersom min interanslutning till min egen dator (detta författas på familjens gemensamma laptop) sagt upp kontraktet, så jag behöver ett tidsfördriv istället för att hänga på facebook - fast i och för sig skulle jag hellre läsa än facebooka i varje fall. Nåväl, som grädde på moset begav sig jag och min tyske broder samt herr Salamander mot Sibbo Källaren, där vi inte varit på en stund - och som belöning för det fick vi gratis kaka (yes, even more cake). Det är inte varje dag man får det, vetni.

Soo... Much... Cake....

Jag tänker inte gå in på dagen ishockeymatch, annat än att jag tänker påstå att Kari Lehtonen är overrated som målvakt, vilket vi sett bevis på under de två senaste matcherna. Sätt in Vehanen istället, eller varför inte Karri Rämö, som ju är KHL-mästare och därför borde vara den bästa av Finlands tre målvakter.

P.S: Läs inte Stephen King före ni ska sova. Då somnar ni aldrig.