Jag var 22 år när jag tog värvning. Jag visste inte riktigt varför. Nationen var i krig, och jag kände på något vis att det var min plikt som Amerikansk medborgare att försvara mitt land. Jag var inte den ende i mitt kvarter som var påväg mot kriget, blnd annat Joe på andra sidan gatan, ett av de många grannbarn jag lekt med som ung, hade redan åkt för ett par månader sen. Många av de grabbar jag lärde känna i High School hade också åkt. Många av dem såg militären som en bra framtid: de visste att de aldrig skulle klara att gå i College, och man ville ju inte jobba på någon bensinmack som biltvättare för resten av sitt liv. Dessutom verkade Vietnam som ett spännande äventyr, en möjlighet att få se världen. Få hade någonsin varit så långt hemifrån i sitt liv, och man pratade om att Vietnam till och med kunde vara som en betald solsemester i bästa fall, ifall man jobba inom artilleriet till exempel. Det var dock inget av detta som lockade mig: Det var väl någon sorts liten patriotisk magkänsla, och en liten lust på äventyr som fick mig att skriva på kontrakten. Som jag redan sade är jag inte helt säker på varför jag valde att åka. 

Mina föräldrar blev upprörda över mitt beslut. Mamma oroade sig över hur jag skulle kunna klara mig själv där ute i djungeln, och fruktade såklart att jag skulle komma hem i en låda. Jag lovade henne att jag skulle komma hem levande, stolt och rak i ryggen. Hon kramade mig riktigt hårt, och sade att ifall det var vad jag absolut ville göra, så måste jag väl få göra det. Pappa sade dock inte så mycket, men jag kunde se att han var illa berörd. Han frågade mig ifall jag verkligen tänkt över mitt beslut, och ifall jag verkligen var villig att riskera livet för mitt land. Jag svarade honom att jag hade det, och var mer än villig. Han granskade mig noga, och mumlade ett godkännande. Den kvällen spenderade han ensam ute i garaget, som han alltid gjorde när han ville tänka.

Dagarna gick och det blev dags för mig att rycka in. Dagen före jag skulle åka iväg samlades hela släkten hemma hos oss på en avskedsfest, och stämningen var verkligen olustig. Någon morbror tyckte det var bra att jag uppehöll familjens rykte som starka soldater, medan någon moster med tårar i ögonen försökte böna och be mig att stanna hemma i Staterna. Av min lilla kusin Jenny fick jag en röd bandana, som hon ville att jag skulle ha med mig. ''Den kommer ge dig tur'' sade hon förstött, och jag lyfte upp henne och gav henne en hård kram. När alla sedan hade åkt iväg så satt jag på mitt rum och funderade på livet i allmänhet. Det knackade på dörren, och Pappa kom in.

''Min son'' började han. ''Mitt ende barn. Du ska nu åka till ett land långt borta för att beskydda ditt land. Det är jag evigt stolt över. Far din var ju själv med och stred i Stilla Havet, så jag vet hur det känns. Dock är jag så orolig, junior, och den känslan är större än min stolthet. Jag vill inte uppleva att begrava min egen son, om det ens kommer finnas så många bitar kvar av dig att det blir något att begrava. Vill du åka kan jag inte hindra dig, min gosse, men lyssna till din faders vädjan och stanna hemma med mig och mamma. Du ska se att vi nog kan få ihop slantarna till nån trevlig College, så du kan börja studera...'' 

Jag var mållös. Pappa hade börjat gråta. Jag steg upp och kramade om gubben, och kände mina egna tårar bränna i ögonen. Så stod vi där en stund och höll om varandra. Jag sade åt honom att jag redan gjort mitt val, och svor på att jag skulle komma hem igen, hel och hållen. ''Den dagen kommer jag att vänta på'' sade han. ''Jag kommer att hoppas på att du bara mittiallt kommer att stiga in i hallen när jag och Mamma sitter och tittar på TV, och jag kommer bli så lycklig. Jag respekterar ditt val. Sov nu gott, du har en lång resa framför dig imorgon. God natt.'' Pappa gick ut, och försvann ner för trappan. Jag kunde inte sova den natten, utan tänkte på djungler, krig och vapen.

Tidigt nästa morgon hoppade jag på bussen som skulle för mig till träningslägret som skulle göra mig till en äkta soldat. På träningslägret lärde jag mig hur man skulle bete sig militäriskt, hur man skulle hantera vapen och hur man kände igen fienden, jag tränades i kondition och krigsföring och jag gick en kurs i ledarskap och fick bli plutonchef. Jag träffade många nya vänner från alla möjliga ställen, och den ena roliga typen efter den andra. Det var en hård tid, men en bra tid. 

En morgon fick vi veta att vi samma vecka skulle förflyttas till Vietnam. Jag och min grupp steg ombord på en transporthelikopter på träningsanläggningens flygbana, och efter många nervösa timmar landade vi på en amerikansk militärbas någonstans mitt i Vietnams mörkaste djungler. Där var allting nytt, och litet skrämmande. Samma kväll var vi med om vår första krigserferanhet, och jag såg Jones, mannen som sovit i bädden under mig på träningslägret, sprängas i bitar av en granat. Detta var bara ett förspel på vad som komma skulle: En ständig känsla av skräck dag och natt, lukten av Lucky Strike i regnet vid ett kärr, den fräna lukten av Napalm, gråtande barn och kvinnor, hela byar som brändes ner och vänner som du pratade med, som i nästa stund blev skjutna mellan ögonen. Två år spenderade jag i helvetet på jorden, och jag hörde inte mycket av dem där hemma. Jag visste endast att Mamma var vid dålig hälsa, och att Joe från andra sidan gatan kommit hem i en låda ungefär en månad efter att jag åkt till Vietnam. När jag äntligen fick ta avsked från armén kändes det som om det hem jag växt upp i bara var en avlägsen dröm, en fantombild av en utopi som man önskar att vore sann. Jag har aldrig i mitt liv varit så emotionellt berörd som resan tillbaka hem, och jag längte efter min mor och min far. Bara tanken på glädjen att få åka hem fick mig att gråta.

När vi nådde USA blev vi direkt attackerade på flygplatsen, och denna attack var värre än någon jag någonsin sett under min tid i Vietnam; på flygfältet hade det ordnats en massiv protest mot kriget, och man kallade oss monster och mördare och menade att vi var en skam för Amerika och hela mänskligheten. Detta mottagande gjorde oss otroligt upprörda, då vi hade förväntat oss en hjältes välkomsthälsning då vi offrat både liv och lem för vårt hemland. Detta mottagande hemsöker mig ännu idag som en av de många mardrömmar jag ibland kan drömma om kriget.

När jag stod på trappan till mina föräldrars hus storgrät jag. Jag knackade på dörren, och väntade. Efter ett par minuter öppnade min Pappa. Han tittade först oförstående på mig ett par sekunder, sedan formade han mun sig till ett stort O och han grep tag i mig med sådan kraft att jag nästan blev rädd. '''MIN POJKE!'' skrek han, ''MIN POJKE ÄR HEMMA! MIN POJKE!''. Stora tårar rann ner för hans nu rynkade kinder, och jag kramade tillbaka med den kärlek som endast två år isär kan ge. Mamma kom sprigande från köket, tappade en tallrik i golvet och omfamnade oss båda medan hon överöste mig med kyssar. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så välkommen någonstans som så.

Mamma dog två år senare i ett slaganfall, men Pappa levde tillräckligt länge för att se mig skaffa en egen familj, och när han dog var han nästan 80 år gammal. Han berättade alltid för mina barn om när deras pappa kom hem från kriget, och han var den bäste farfar man kunde tänka sig. Det är vid mina föräldrars grav jag nu står och funderar på detta. Det var nästan fyrtio år sedan den kram jag möttes med när jag kom hem. Och det känns ännu också som det vore igår.

''Där din skatt är kommer ditt hjärta att vara.''

Hören I, Hören I Allen! Eder Sagofarbroder haver triumferat över den onde besten! Modigt kastade han sig in i dusten mot den mytomspunne draken Offentlig Förvaltning, och när larmet från striden sakta lade sig och röken skingrade sig från vinden var det eder Sagofarbror som stod där, ärrad och blåslagen, men ännu på fötter. I sin hand höll han huvudet från besten, som han sakta lät falla ner på marken. Han steg fram och språkade sedan:

''Jumalauta. Ei helvetti.''

Sedan stegrade han ut i Aboas natt för att fira sin seger på ett passligt värdhus, fick sig några krus med väl nerkylt mjöd samt träffade en ung mö, som dock fick honom att lägga benen på ryggen. Ty han visste att man icke skola sticka sitt svärd i galenskapens käftar.

Sundis vs. OF

Annars så spenderade jag halva min förra vecka med att sitta i exil i Sibbo. På sitt sätt var det riktigt skönt, men eftersom man vant sig vid storstadslivet i Åbo så blev vistelsen onekligen aningen tråkig. För att slå ihjäl tiden putsade jag av min gamla Xbox, och spela nostalgiska spel som Crash Bandicoot: The Wrath Of Cortex, LEGO Star Wars: The Original Saga och Tony Hawk's Pro Skater 4. Det var roligt i några timmar, men blev ganska långtråkigt till slut. Nästa vecka har jag faktiskt också tisdag, torsdag och fredag ledig, men jag tänkte spendera dessa här i Åbo. Det är ju den legendariska Råcktåberfest  på Klubi på torsdag, vill man ju inte missa!

Annars kan jag konstatera att jag tappat 4 kilo sedan jag börjat studera. Ett av mina bälten behöver flera hål. Studiedieten, gott folk. Studiedieten.

Varen hälsade.

Det var i sanning en stund sedan jag senast skrev något här på bloggen. Nej, en stund räcker inte. Det var en tid sedan. En ganska så lång tid, tycker jag åtminstone. Var ska jag börja?

Det finns så mycket jag borde skriva om, så många stunder jag skulle vilja dela med mig av.

Allting från hur mycket jag gick sönder av hemtent på veckoslutet tills hur jag börjat spela i ett band, allting från hur skönt det är att äntligen ha sin egen bostad och komma och gå som man tycker till hur roligt det är att spontanfesta på en tisdag med nya vänner, allting från hur annorlunda allting är i jämförelse med Sibbo och om hur jag mer och mer har insett att jag äntligen är på den plats där jag hör hemma. Men det är omöjligt att redogöra för detta, och det är bara toppen på isberget. Låt mig istället berätta litet om hur min kommande vecka ser ut:

HAJOO MED OFFENTLIG FÖRVALTNING.

Finns tyvärr inget mer att säga än det där. Fy fan. Riktigt taskigt.

Jag ska försöka att blogga litet oftare igen, bara a) jag får mitt internet i skick och b) jag inte har så många ämnen att hajoo med på samma gång. Visst är det slappt och skönt med universitetsliv, men ibland måste man faktiskt skärpa sig och faktiskt studera också. Tro det eller ej.