Under en gatlykta står en man och röker.

Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök.

Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen. 

Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar.

Jag är trött. Jag är slut. Jag är färdig som människa. 

Stadsteatern. Kvarnbron. Skorstenen med Fibonaccital på. Åbåtar.

Allt detta kommer jag att sakna i sommar.

Går igenom tunneln vid kvarnbron.

I mina hörlurar smyger Subterraneans av David Bowie fram.

En låt som är mycket, mycket tung att lyssna på.

Keyboard. De sorgsna bastonerna. Vagt hummande. De obegripliga orden i slutet av låten. Saxofonen.

Låten handlar om de människor som ofrivilligt blev instängda på den östra sidan av Berlinmuren, när muren uppfördes 1961. Bowie säger själv att saxofonen ska representera minnet och nostalgin av den västra sidan, och alla släktingar och vänner som blev kvar där, medan den molokna basen representerar hopplösheten, sorgen och förtrycket på den östra sidan.

En låt som är mycket tyngre än många Death Metal-låtar.

I slutet av låten sjunger Bowie en liten obegriplig ramsa. Ingen är helt säker på vad det är han sjunger, men den allmänna consensus är väl ungefär nåt i den här stilen:

''Share bride failing star

 care-line

 care-line

 care-line

 care-line riding me

 Shirley, Shirley, Shirley, own

 Share bride failing star''

Vad detta innebär vet endast David själv.

Med denna tunga låt i öronen tar jag lugna steg hemåt.

Martti är fint så här i vårens skrud med sina gamla hus och gröna träd.

Låser upp min dörr. Sätter mig ner. Lyssnar låten till slut med slutna ögon.

Jag kommer verkligen att sakna Åbo i sommar.

- Sagofarbror

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en och man själv inte har tid för folk. Jag har spenderat tiden då jag inte gjort uppgifter med att lyssna på musik, spela gitarr och att kocka. Jag har även haft den otroliga turen att jag råkat finna två stycken riktiga tankeställare i videoform. Båda känns viktiga på sitt eget sätt för mig.

Därför vill jag dela med mig av dem med dig, bäste läsare.

Den förste är en hyllning till AC/DCs gitarrist Malcolm Young, som på grund av dementi har slutat i bandet. 

Tänk att plötsligt en dag vakna, och ha glömt alla låtar du någonsin skrivit.

Tänk att plötsligt en dag vakna, och ha glömt hur man spelar gitarr.

Tänk att plötsligt en dag vakna, och ha glömt alla dina vänner, alla dina nära och kära, allting som var viktigt för dig.

Tänk att plöstligt vakna en dag, och inte veta vem du är.

#Unforgettableriffs - 89fm (english) from Agência Africa on Vimeo.

Den andra videon är också speciell.

När två av de största musikaliska genierna i vår tid tolkar en av de vackraste (och även sorgsnaste) låtar som någonsin skrivits är det svårt att inte bli berörd. David Bowie, som knappast behöver någon vidare presentation, möter Trent Reznor - mannen bakom Nine Inch Nails. Tillsammans tolkar de NINs låt Hurt, en låt om hopplöshet, desperation och om att hitta något att leva för i en värld fylld med misär, lidande och brustna hjärtan. 

Ibland händer det att vi som människor möts av något så stort, att vi blir tagna på sängen. Det är som om mattan sveps bort under våra fötter, och man måste stanna upp en stund för att fatta vad som just hände. Det är så det kändes för mig när jag hörde denna version för första gången. Det var som om någon skulle ha slagit mig i magen, och alla känslor i hela kroppen löpte amok på en och samma gång. Jag kunde inte annat än att sitta gapande och lyssna med slutna ögon. Sex minuter senare kände jag mig alldeles varm på insidan. På min kind fanns en tår. Jag hade mött något större, något finare. Något otroligt.

Det är nästan som när jag hörde Johnny Cash tolka låten för första gången i mitt liv. 

Så jag ber dig nu käre läsare. Släck ljuset, slå igång låten och lyssna. Upplev. Känn. Uttryck. 

- Sagofarbror

P.S Ifall någon i Åbo känner att den vill umgås/ha sällskap under de kommande dagarna, anmäler jag härmed mitt brinnande intresse. D.S

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.

Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min blogg. Sundis Skivfynd ska den heta och ska fungera som ett sätt att berätta med vilka skivor jag utvidgar min kontinuerligt växande samling. Som de av er som känner mig bra vet hör jag till den minioritet som ännu de facto köper skivor i fysisk form och känner dessutom någon sorts halvpervers stolthet över det. Har en liten tradition att jag alltid marscherar till lokala skivbutiken när studiestödet syns på kontot och köper mig en skiva.

Nåväl. Tänkte att det här skulle ge en bra inblick i en skivsamlares galna halvberoende, och kanske fungera som en inspiration för någon annan att gå till närmaste skivhandel och plocka upp någon skön platta. Tänk efter - när köpte du senast en platta?

Själv gjorde jag det idag.

Här kommer en redogörelse över mina senaste fynd:

Devin Townsend - Z²

Z² är HevyDevys fortsättningsdel till konceptalbumet Ziltoid the Ominiscient - som handlar om en utomjording som kommer till jorden med målet att lägga vantarna på universums ultimata kopp kaffe, och en massa annat briljant. Har lyssnat ganska mycket på just den skivan nyligen, så när jag begav mig till lokala skivaffären för att kolla in utbudet fann jag mig gå hem med denna platta. Vet dock inte riktigt vad jag skall tycka om den. Det är frågan om dubbelskiva, där ena plattan heter Sky Blue och är en fristående platta av Devin Townsend Band, medan den andra heter Dark Matters och är fortsättningen till Ziltoid. Sky Blue har ett par låtar som är riktigt catchy, men inget som direkt fastnar. Dark Matters känns som en litet överambitiös Ziltoid, eller en Ziltoid-kopia. Mycket mer storybaserad än den första skivan. Någon dag kanske jag kommer gilla den mer.

Death - Leprosy och Human

Två riktiga Death Metal-klassiker. Har länge skämts över att jag inte ägt en enda skiva av denna utomordentliga dansorkester, så jag bestämde mig för att göra något åt saken och köpte dessa två pärlor. Leprosy är enligt mig den bättre av dom (om jag blev ombedd att rangordna Deaths album skulle den landa på en trygg andraplats, efter Symbolic) och har låtar som den snabba Leprosy, den tunga Pull the Plug och en av mina favoriter, Open Casket. Human o andra sidan är en mycket mer progressiv och melodisk skiva. Geniet bakom Death, Chuck Schuldiner, visar upp både sin förmåga att spela gitarr och att skriva omväxlande låtar med bland annat Flattening of Emotions, Suicide Machine och ''hitten'' Lack of Comprehension (Tänka sig, det fanns en tid då MTV visade låtens musikvideo. Försök förklara det för dagens kids.) Båda riktigt bra köp. Ska utvidga min Death-samling mer så fort budgeten tillåter.

Mastodon - Crack the Skye 

På tal om att skämmas på grund av brist på skivor: det samma gäller Mastodon. Jag gillar Crack the Skyes bladning av tung metall och psykedelisk rock - något som blivit Mastodons varumärke, men kanske märks bäst på denna skiva. Detta konceptalbum tar dig på en psykedelisk resa genom tiden via tsartidens Ryssland. Dock så märks det ganska bra att det är ett konceptalbum i och med att helheten fungerar bättre än många av låtarna ifall man lyssnar på dem enskillt (utom då Oblivion, som fungerar jävligt bra för sig själv också). Men nog en av mina favoriter av dessa Atlanta-killar.

Dimmu Borgir - Abrahadabra

Skivan har fått sitt namn från Aleister Crowleys lagens bok. Borde ge en ganska klar bild av hurudan musik vi snackar om. Typisk Dimmu: Stort, mäktigt, mörkt och så härligt norskt. När denna skiva först kom ut gillade jag den inte alls, men efter att ha lyssnat igenom den ett par gånger tycker jag den är riktgt bra faktiskt. Fick också med en semicool artbook med en massa artistiska bilder på män med smink och pälsrockar. Det är inte transvestiter, utan Black Metal. Riktigt solid skiva nog. Rekommenderas speciellt åt Dimmu-nybörjare, då den kanske inte är lika ''svårlyssnad'' som många av det tidigare skivorna - på gott och ont.

Ghost - If You Have Ghost EP

Detta inköp var historiskt. Det är den första vinyl jag köpt i mitt liv. Jepp, I went there. Nu är jag hipster sådär påriktigt. Nejmen, skämt åsido så har du väl alltid undrat hur det låter när ett metalband som vanligtvis sjunger om Satan och jordens undergång spelar Abba och Depeche Mode? Svaret är riktigt jäkla bra, faktiskt. Ghost har den sällsynta förmågan att faktiskt få den låten de spelar att låta som Ghost. Skulle jag spela upp ''Crucified'' skulle du aldrig ens tro att det är en Army of Lovers-cover. Riktigt, riktigt bra. Poppigt, svängigt och svårt att inte sjunga med i låtarna. Man önskar nästan att skivan vore hälften längre. Som tur kommer det en ny Ghostplatta inom kort. Rekommenderar varmt åt alla och envar. Tycker du ska ge Ghost en chans. Du kanske rentav blir förvånad.

nejmen kolla, skivan är ju lila! Hur häftigt är inte det?!?!?!?!!

Det är absolut tillåtet att ge detta skivspektakel litet feedback. 

Men nu ska jag lägga mig till tonerna av Papa Emeritus II:s ljuva stämma,

Och kom ihåg kära läsare -

If you have ghosts - you have everything.

- Sagofarbror

Helvetes jävlar, här var det riktigt dammigt och rörigt.

Nästan som om bloggen skulle varit orörd i snart fyra månader.

Bara legat och skräpat i något av interwebsen många mörka hörn.

En liten smutsig påse fylld av tankar, känslor och intryck av först en pojke, sedan en yngling och sedemera en ung man.

Ni vet, ibland går man upp på vinden eller ner i källaren eller var man nu förvarar sina överloppsgrejer

Bara för att helt enkelt ta sig en titt på vad man egentligen har. För att kolla läget liksom. För att se vad det är som tar upp allt utrymme.

Idag jag ner i min källare, eller upp på min vind, och fann en hel del intryck och känslor från svunna tider. Problem som i dagens ljus ter sig löjliga, tårdränkta inlägg om livets tyngd och glädjeutrop av förtjusning och lycka över livets små nycker. 

Och där, mitt i denna saliga sillsallad av saker, fann jag en oväntad egendom. Något jag trodde att jag tappat för länge sedan. 

Inspirationen.

Små, små korn av inspiration fanns att finna i varje hörn och knut, och plötsligt fann jag mig själv sitta och skriva på en liten novell. Nu cirka 600 ord senare fann jag mig här igen, som jag varit så många gånger förut. 

Litet ödmjukare, litet visare och litet mer erfaren än förra gången jag tittade in. Det känns nästan som en hel livstid sen senast, faktiskt. Världen har gått vidare, och så har även jag.

Ska försöka beskriva litet vad det är som cirkulerar i skallen på mig just nu, ur tre olika perspektiv:

Jag får ofta känslan av att desto mer människor jag har att göra med, desto mindre människor känner jag mig nära egentligen. Det blir som en fråga mellan kvantitet och kvalitet - massan mot eliten, om man skulle tänka sig att säga det på ett så vulgärt sätt. Det känns som om jag bygger en mur runt mig på samma gång som jag släpper allt flera människor närmare mig - och fastän de ser Sundis kanske de inte ser Andreas Sundberg. Jag sitter ofta i mörkret och funderar över vilken bild folk har av mig - för det är ytterst sällan jag känner att jag får höra någon annans synvinkel på min existens.

ELLER 

Jag får ofta känslan av att det är något som saknas i mitt liv. Som om det saknas en hörnbit i det slutgiltiga pusslet - bilden må se helt okej ut på avstånd, men vid närmare granskning finns där ett störande tomrum. Liksom som om det saknas något att falla tillbaka på, någon som förstår mig och uppskattar mig på ett annat sätt än de andra - en livskamrat kanske? Eller saknar jag något annat? Borde jag börja skriva igen? Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som fattas mig. Och det stör mig något enormt. Hur kan man fixa något man inte vet felet på?

ELLER

Ibland funderar jag på hur skönt det vore att försvinna. Hur otroligt behändigt det vore att bara lämna allting åt sitt öde och dra till medelhavet för att bli fiskare. Lämna Andreas Sundberg bakom mig och börja på ny kula. Att helt enkelt se på världen ur ett radikalt annorlunda perspektiv och ha modet att lämna allting lätt och bekvämt bakom sig. Intressantast med en dyilk operation vore ju att följa med vilken sorts reaktion den väcker bland folk - vem sörjer, vem gläder sig? Vem bryr sig? Vem skulle egentligen bry sig? Ändå skulle jag aldrig klara av att riva upp rötterna. De ligger för djupt just nu. Men gudarna ska veta att jag ibland har lust att gräva upp dem.

Avslutningsvis tänker jag be er läsare att inte få upp några falska förhoppningar. Jag kan inte garantera att jag kommer skriva något igen på en tid nu.

Ta hand om varandra, njut av våren och lyssna på mer Death Metal,

Eder Sagofarbror