Fredag, fredag, fredag. I mitt inre råder det också fred. Satt hemma och gick sönder som vanligt på grund av brist på sysselsättning samt ekonomiskt dåliga tider, och fick sedan en kempegrejt snilleblixt: gick helt enkelt ut och gå. Gick några kilometer och lyssnade på musik. Det kändes skönt. Att bara få gå utan att tänka på något speciellt. Det var ingen dum idé hör ni. Tror jag skall börja göra det oftare.

Tycker dylika varningar borde finnas på cigarettpaketen.

Imorgon skall jag sova länge (för att jag kan), äta gott och festa lite (eller kanske inte så lite). Det behövs efter en vecka som man kunde beskriva som ''vitutus''. Emailade runt lite om eventuella arbetsplatser, men har inte fått något svar ännu. Fick ingen lön heller fastän det är den sista i månaden, och jag har pengar innestående. Denna fredag har helt enkelt inte gått enligt planerna. Men det är bra ibland med lite motgångar, man uppskattar ''bättre'' saker mera sedan när dom eventuellt händer. Gäller att hålla humöret uppe, så att inte höstmörkret tar en. Yamas.

Sommartatuering. Borde man göra en permanent version?

Sen bara.

Hej allihopa!

En månad utan att blogga alls. Huhu. Det känns som en helt för lång tid, och på samma gång som en ganska så passlig tid. Om jag saknat att blogga? Inte speciellt mycket egentligen. Ibland skulle det ha varit skönt att om kvällarna skriva ner sina funderingar , för att helt enkelt töma huvudet - men annars så har min bloggpaus gått ganska smidigt. Måste ärligt erkänna att jag från början tänkte lägga ner bloggen helt fastän jag lovade att återkomma, men som ni redan insett så har min inspiration och mitt intresse för att blogga återkommit. Redan när jag vaknade på morgonen visste jag att bloggen kommer återuppstå. Det kändes i lilltån.

Liksom Fågel Fenix stiger bloggen åter ur askan, pånyttfödd, stark, redo för nya eskapader och anekdoter.

Vad har jag gjort under denna tysta månad? För att fatta mig kort kan jag säga att jag i hemlighet önskat att militären redan skulle börjat för min del. Min vardag som arbetslös dagdrivare är grå och bokstavligen fattig. Denna tid kunde spenderas på att tjäna staten och gå sönder i Syndalen istället för att söka jobb och spotta i taket. Alternativt kunde jag ha inlett mina studier, jag skrev ju in mig nu på Tidag i universitetet - Men det känns inte rätt. Jag vill börja på allvar sen när jag äntligen börjar.

För att låna Stephen King ur The Shining: All work and no play makes Sundis a dull boy.

Fast det är nog inte sant egentligen, för det har nog funnits en del ''play'' i augusti också. Den ökända torsdagsklubben, sista lägret som hjälppis, musicerande, festande för festandets skull och allmän tid tillsammans med de bästa av de bästa, den elit bland mänskliga individer som titulera sig som mina vänner. Jag har lärt mig att uppskatta dessa människor mera, för jag har insett nu när de en efter en börjat droppa av mot militär eller studieort att jag faktiskt saknar dem, mer eller mindre. Inte för att vi alla umgicks så superaktivt, men det kanske fanns inpräntat någonstans i bakhuvudet att de i alla fall finns i närheten. Det var en sorts trygghetstanke, ett litet ankare i min tillvaro. Jag är tacksam över de vänner jag ännu har kvar inom en human kilometerradie. Det är som Mark Twain en gång skrev med sin känsliga och vassa penna: ''Mina vänner, vad vore jag utan er?''

Jag (del)äger ju en hund nuförtiden också. Penny heter den. Såhär ser den ut:

Och jag fick äntligen skaffat min favorispelare, Sidney Crosbys, spelarskjorta. Myser i den nästan ohälsoamt mycket.

Möjligheten att stalka min blogg om tisdagskvällarna har återvänt! Yii-haa!

Truly yours,

Sundben.