Under de senaste dagarna har jag lärt mig att uppskatta Five Finger Death Punchs lugnare sånger. Deras låt Far From Home passar bra in på min allmänna feelis just en nu, en feelis av trötthet, irritation och frustration. Trötthet på grund av skolan, irritation på grund av skolan och mina egna små, ibland rentav löjliga problem och frustration över att planeringen inför denna sommar fuckar upp sig lite. Jag hinner som högst ha en månad ledigt eftersom jag har jobb och ständigt program, så jag hinner inte med nära på allt jag skulle vilja hinna med denna sommar. Bilskolan borde också börjas, men varken tid eller pengar finns. Jag misstänker att jag kommer få ett nervöst sammanbrott på grund av all stress. Jag är säkert den enda som inte vill bli gammal: Jag orkar inte med allt ansvar och allt som förväntas av en som fullvuxen individ. Allt var bättre när man var yngre och inte behövde bekymra sig om politik eller pengar eller framtiden. 

Tacka Oden att det är sommarlov snart, så att jag nu i allafall får fira lite på veckoslutet före jobbet börjar.

På tal om Oden var jag i Helsingfors och beskådade en film jag villat se redan länge nu på fredag: Thor.

Filmen är baserad på serien utgiven av Marvel, och handlar om hur åskguden Thor (Chris Hemsworth) blir utslängd ur gudarnas hemvist asgård på grund av att han gått mot sin fader, Odens (Anthony Hopkins) vilja och startar ett krig mot Isjättarna från Jotunheim på grund av ren dumdristighet. Under hans exil på Jorden möter han forskaren Jane Foster (Natalie Portman) som undersöker fenomenet med så kallade maskhål, och de fattar genast tycke för varandra. Under tiden har Thors bror Loki ( Tim Hiddleston) tagit över asgårds tron, och han skyr inga medel för att hålla sin bror utanför Asgård - så att han kan förverkliga sin plan...

Filmen var otroligt bra! Lysande rolltolkningar med erfarna skådespelare, effekter som fick en att hoppa till mer än en gång och en väl genomtänkt handling som slutar annorlunda än vad åskådaren först kanske gissat. Dessutom gillade jag slutet, som inte var så typiskt amerikanskt.

   Se den! Du ångrar dig inte! Tycker du inte om den tycker jag inte om dig. ;)

Lördagen blev extremt intressant: Vi tillbringada dagen i herr Wiiks bil, drack öl och lyssnade på musik. Vi hann vara både via Ryss...Borgå och Paipis, dit vi slutligen hamnade. Jag var hemma allt för sent för att stiga upp och fara på jobb klockan åtta på morgonen. Det var en intressant sista jobbdag (Denna anställning upphörde nu till sommaren..). Jag lyssnade på Buuradion eftersom X3m är den enda kanal som fungerar ordentligt på min telefon, och utrotade myrkolonier med diverse kemikalier. Det kändes nästan lite sorgligt att inte mera behöva dra en kärra genom mörka korridorer och få hjärtattack varje gång ett inbillat fanskap har något ljud. Det var ett lätt jobb med bra betalt med tanke på den minimala arbetsinsatsen. Suck.

Idag har jag skrivit prov i historia. Det gick helt okej. Sedan hade vi det sista tutormötet för vår tutorperiod, så nu är man ''pensionerad'' tutor. Imorgon ska jag skriva finskaprov. Jag saknar ork, och motivation för att få något gjort. Jag borde ha skrivit en uppsats om en bok jag läst. Fuck that. Jag känner mig helt apatisk. Som tur är det här det sista fucking finskaprovet någonsin  såvida man inte räknar studenten som ett sådant, men det gör jag inte. Det kommer kännas awesome när provet väl är skrivet. Sedan torde det vara mussaövning inför avslutningen, ännu en sak att stressa med. Fuck me running. Ge mig styrka!

Nu kanske jag skulle kolla igenom det som kommer till finskaprovet, så att man ens vet lite vad det handlar om. Kanske. Tjaa. Nääe. 

Jag har annars lyckats få fram ett sound på min styrkkare som jag diggar otroligt mycket. Därför spelade jag gitarr nästan 5h idag. Lyckades nästan lära mig solot till Pull Me Under av Dream Theater.

P.S dendär känslan av illamående har inte försvunnit ännu heller. Kanske det är bäst att glömma och gå vidare...

Där kunde vi ligga och titta upp på molnen

På fältet, och tiden står stilla

Vi kunde njuta av solens sken

Och glömma allt hemskt, allt illa

Bara vi, fältet och solen.

Skärp dig Sundis, skärp dig. 

Matematikprovet gick som det gick. Jag räknade sex uppgifter av tio så bra som jag kunde, och hoppas nu på att jag får godkänt. Kvalitet framför kvantitet! Jag har ingen lust att springa på omtagning under sommaren, eller ännu värre skriva om provet på den allmänna omtagningen i början av nästa år. Jag borde fokusera på Geografins och Filosofins underbara värld då, och har inte tid att motarbeta något studiestopp över huvudtaget då!

Fan, jag kommer sakna ett liv från och med Augusti. Det kommer vara ett enda läsande på skrivningarna. Det känns konstigt att ha dom såpass nära nu, eftersom jag alltid tyckt att dom är långt i fjärran. Nu närmar dom sig med stormsteg, och jag skulle borde bestämma mig för vad jag skall skriva. För tillfället ser mitt skrivningsschema ut såhär: Engelska, Finska, Filosofi och Geografi på hösten, och Modersmål, Historia och Samhällslära på våren. Jag är inte helt säker på varken Filosofin, Geografin eller Samhällsläran ännu, men jag skall se lite hur jag lyckas prestera i Samhällsläraprovet nu nästa onsdag och diskutera lite med mina lärare, så klarnar det kanske. Det känns nästan skrämmande att man faktiskt är så gammal att man snart skriver studenten...Vart tog åren vägen?

Idag har vi än en gång beskådat vårt vackra hemland från señor Wiiks automobil, men denna gång vände vi oss icke mot öster utan mot väster, för att fortsätta vår Quest for Donuts. Eftersom vi var lite sent ute och inte orkade med allt för långa strapatser fick det bli semitorra munkar istället. Någon dag ännu ska vi hitta riktiga Donuts, om vi så skall stryka med på kuppen!

Idag plockade jag också fram min gamla bädisläderrock från skåpet. En rock som hämtar tillbaka många trevliga, och också många minde trevliga minnen till mitt sinne. Dendär doften av det speciella lädret förknippar jag av någon anledning med ett av de största misstag jag någonsin gjort, och när jag kände den idag fick jag mittiallt en massa bilder från högstadietiden i mitt huvud. Tänk så sjukt mycket alla (även jag själv) har ändrats från den tiden. Folk har helt enkelt växt upp. Vissa i alla fall.

Det ser ut som att jag har modersmålsprov imorgon. Dom brukar oftast gå bra, så jag har självförtrondet up to eleven. (Bonuspoäng om nån vet från vilken film!). Senare skall jag åka in till stan för att se på Thor. Både filmen och skådespelarvalen verkar bra, så jag har höga förväntningar.

En fundering: Tänk om man kunde bota dyslexi med att fästa en dyslektiker vid en apparat som ger dem elchockar varje gång dom skriver fel? Då skulle dom ju lära sig att skriva rätt eftersom dom knappast vill ha chockar, såvida dom inte har någon sjuk fetisch. Dessutom skulle behandlingen redan kunna börja när dom första spåren av dyslexin upptäcks, alltså i relativt tidig ålder. Nobelpriset, here I come! Jag räknar med att dyslexin är utrotad år 2055.

Idag har jag framträtt med det fantastiska bandet Bene & The Beach Boys. Vi spelade lite Ac/Dc samt lite ZZ Top. Fick dra lite av mina awesome Wah-wah-pedal-solo-skills. Tufft ju.

Imorgon är det domedagen själv: Sagofarbrorn vs. Den onde matematikdraken som har ett nytt vapen: Studiestoppet of doom, en urgammal relik som skrämt vettet ur elever sedan den mörka medeltiden. Men jag tänker inte ge mig utan stird! Det gäller att hålla huvudet kallt och att göra sitt bästa, så kanske jag blir godkänd. Då drar jag en lättnadens suck. Som tur har jag leffailta på fredag och jobb på veckoslutet att se fram emot, annars skulle det vara lite deppig(are)t.

Fan så irriterande att ha en sång spelandes i huvudet du varken kan orden, titeln eller artisten till! Helvetes helvete.

Men nu skall jag schlafen.

Orka med provvecka. Jag vill ha sommarlov nu. Provsystemen tar bara onödig tid.

Idag har jag sovit, sovit och sovit, varit till Ryssland och annars bara yrat omkring i Öster. Har jag läst på prov? Nej, Jag orkar inte.

Jag känner ett illamående i magen som inte har något med mat att göra.

Fy fan.

Dendär obehagliga känslan i magen som känts så många gånger förr.

Det är mitt eget fel igen, jag låter det alltid gå så här.

Varför måste det alltid vara så?

Kanske jag är menad för det. Kanske jag borde satsa på något större här i livet.

Ge mitt liv för vetenskapen eller musiken eller konsten eller litteraturen.

Sluta som en hyllad person, men ändå som ett tomt skal.

Men nu för fan

Ryck upp dig karl!

Skärpning!

Nej, det går inte.

Det blir ändå alltid såhär.

Mittiallt känner jag mig rejält nere igen.

Tacka vet jag Stone Sour och Slipknot, mina eviga tröstare.

Jag ska gå och lägg mig nu, och lyssna lite på dom.

God natt.

Bloggapatin slår till igen. Fy fan.

P.S Pirkkas Bratwurst är djävulens påfund!

Det är helt tyst. Ingen säger något. Frågorna är många - Skojar du? Vad hände? Varför? Man förstår inte helt enkelt allvaret i det vi just fått höra. Alla stirrar tomt, och man ser hur tårarna rinner ner för någons kinder. En efter en förstår vi vad som hänt. Vi förstår att det inte längre finns någon återvändo, att det helt enkelt är slut. Tystnaden bryts inte, vi står bara där och vet inte vartåt vi skall titta. Allt är så fel, så jävla orättvist. I mitt huvud tvinnar både tusen och ingen tankar, och jag känner hur obehaget och illamåendet stiger inom mig. Jag vill säga något, jag vill göra något för att dämpa sorgen, men allt är bara fel och konstigt. Det är ännu tyst. Världen har frusit till is. Det kan inte vara sol och varmt ute. Det är bara fel. ALLT ÄR FEL! I 

Dom andra vet inte om det. Dom tappar hakan när dom får höra. Vi kramar om varandra, och det behövs verkligen. Vi besluter oss för att hedra hennes minne med blommor och ljus. Det är rätt. Det är det enda vi kan göra: Visa oss att vi bryr oss, visa att vi deltar i sorgen och påverkas av den. Vi vill visa att vi tycker det är så jävla orättvist, så jävla fel. Vi vill visa att vi är människor som är mänskliga.