''The world is full of kings and queens, who blind your eyes and steal your dreams''

 - Black Sabbath, Heaven and Hell.

''There are more things in heaven and earth, Horatio, than are dreamt of in your philosophy.''

 - William Shakespeare, Hamlet.

“That was a great time, the summer of '71 - I can't remember it, but I'll never forget it!”

- Lemmy Kilmister, Motörhead.

Då var det dags igen för ett litet inlägg här på denna blogg, en kryddan i er tillvaro, reflektionen av min själs allra innersta kval och pinor, detta ödmjuka anteckningsblock för genialitet och vansinne. Jag har egentligen inte så mycket att berätta om min vardag, eftersom den följer samma hopplösa (och även litet deprimerande) mönster som ni läsare så ofta kunnat läsa om tidigare på denna blogg. Jag har dock spelat gitarr en hel del under den senaste tiden, och har lärt mig den ena och den andra låten. Det är ett bra sätt att slå ihjäl ett par timmar. Dessutom har jag firat torsdagsklubb och umgåtts med Poncho.

Försvaret har inget vidare att tillägga.

*Bank* *Bank* Ordning i salen!

Imorgon blir det bastu med grabbarna och rajtantajtan, på lördagen något fint och på söndagen blir det marknad, en tradition som jag gillar. Marknaden har sin charm, med allt krimskrams, alla vårrullar och meterslakritsar, samt alla bekanta från byggden. Något man inte vill missa.

Ni som inte har gjort det ännu kan scrolla neråt för att komma till inlägget ''Levyraati med Sundben'' och följa anvisningarna där. Om ni gör det så blir jag glad som en delfin.

Jag.

Hej, alla barn!

Efter att ha stalkat den finurlige lille Villbur lite, fann jag att han kommit på en ganska så bra idée och kört klassikern ''Levyraati'' på sin blogg, vilket jag nu också ämnar göra på min. Det innebär att jag kommer välja ut fyra låtar som ni, kära läsare och snart även lyssnare, ska lyssna på och sedan bedöma med poängen 1-5 - med en liten motivering bakom poängen om ni känner för det! Man kan lämna sin bedömning i kommentar-sektionen här på bloggen. Jag skulle vara glad om så många som möjligt deltog, så skulle vi få så många olika åsikter som möjligt fram, ifall ni inte alla är slående eniga av någon lustig orsak. Det är ju dessutom alltid kul att se vem som gillar vad, eller hur? ;)

Här har ni nu de fyra låtar ni ska rata eller hylla. Har valt låtar från ganska varierande musikstilar, så att det blir lite variation på det hela. 

Låt nummer 1:

Låt nummer 2:

Låt nummer 3:

Låt nummer 4:

Nu är det upp till er, kära läsare. Blir det hiss eller diss? Hittar ni kanske en ny favoritartist? Och kommer Sundis någonsin att få sömn? Allt detta klarnar i sinom tid.

Hörni, go' vänner och stalkers och intrillare och annat slödder som läser detta. Idag satt jag och lyssnade på November Rain av Guns N' Roses eftersom jag tyckte den passade vädret extremt bra, medan jag åt knäckebröd med ost och gurka (vilket blivit något av en favoritsnack för mig på senaste tiden) och drack kakao. Då slogs jag av en tanke. En sådandär tanke som när man väl börjat grubbla över den så kan man inte sluta tänka på den före man tänkt färdigt, liksom. Hjärnan måste behandla tanken grundligt, från början till slut, eller så återkommer tanken när man minst vill det, t.ex när man ligger i sängen på kvällen eller när man borde fokusera på något viktigt och väsentligt. Eftersom denna blogg fungerar som ett sorts anteckningsblock, if you will, så måste denna tanke även behandlas här, annars så kommer jag aldrig bli av med den. 

Tanken som slog mig var alltså vad är det i en kvinna som Jean Andreas Waldemar Sundberg finner attraktivt? En intressant frågeställning som jag egentligen aldrig kommit att analysera allt för grundligt, utan högst med några flyktiga och stereotypiska svar på någon herrkväll i en mörk bastu eller som en snabb kommentar på ett killsnack på ett skribaläger. Jag fick faktiskt fundera en god stund, och insåg att jag faktiskt har vissa krav, eller vissa ideal snarare som helt enkelt måste uppfyllas till en del, annars förkastar min hjärna tanken på att se personen i fråga som ett intresseobjekt. Det låter kanske systematiskt och grymt, eller aningen kräset, men det är så jag fungerar. Kan inte något åt det.

Några ideal:

- Måste förstå sig på antingen Star Wars, Lord of the Rings, Batman eller Harry Potter. Helst allihopa. När folk säger att de aldrig sett en enda film ur någon av dedär serierna tänker jag bara ett ord: ''Hur?''. Under vilken jävla sten har man levt, liksom?

- Om man inte gillar min musiksmak så kan man i alla fall respektera den. Det samma gäller min klädstil. Eller möbleringen i mitt rum. De står för min stil, och att ändra på det skulle vara att ändra på mig.

- Om du följer med vissa populärkulturella fenomen för ivirigt utesluts du automatiskt. Fraserna ''swag'' och ''yolo'' är lika avtändande. Särskrivare undanbedes (även ifall det skulle bero på dyslexi), för särskrivning irriterar mig storligen. 

- HIFK. Accepterar allt utom ett visst lag, som aldrig kommer nämnas vid namn på denna blogg. (Tänk Cirkus Finlandia.). Hejar man på Philadelphia Cryers är man också a lost cause.

.... Och så vidare.

När det kommer till utseendet, så finns det ju några saker som kan agera som stora plus. Utseendet är inte allt, man kan ibland inverka som en fördel. Några exempel på fördelar:

- En egen stil, som direkt får mig att tänka på dig, rekomenderas. Jag gillar kvinnor som är lite egna, och har en egen stil.

- Brunt hår. Blir så trött på alla blondinbimbon, och jag har alltid tyckt att kvinnor med mörkare drag är vackrare.

- Unika ögon. Inte vanligt, men ibland finns det. Där något så speciellt kring detta fenomen.

Några vidare utseendeboosts har jag väl inte. Då har vi endast en sak kvar; sist men icke minst, personligheten! Tillåt mig skriva en stereotypisk sillsallad av adejktiv:

HumoristiskVänligFörståendeTålmodigMogenFundersamÄrligFilosofiskTrevligtSocialVänCharmigVarmÄlskvärdIntressantOriginellHärligPassandeFrimodigModigTrogenStarkUppskattandeLekfullLiberalNytänkandeKreativKonstnärligÄkta.

 Oh, Natalie, you pretty girl. Ända sedan jag såg dig i The Phantom Menace som ung pojke har jag inte kunnat glömma dig. Suck.

Sådärja. Då har bollen studsats mot planket en stund och sinnet är åter rensat. Nu kan jag sova i fred. Skall avsluta detta blogginlägg med ett citat från Iliaden, som jag lärde mig utantill när jag var tolv av min farfar, helt orelaterat till blogginlägget:

''Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos peliden Akilles: olycksdiger, till tusende kval för akhajernas söner.''

Jaha, så blev det då slutligen Lockout på NHL ändå. Nu känns mitt liv (hård hockey-fantast som man är) värdelöst. Kan lika bra gå och dränka mig i en skål med Corn Flakes eller skära upp vristerna (för handlederna är för mainstream) med mitt VISA-kort, eftersom livet ändå saknar mening. Vad skall jag nu göra under långa ensamma nätter om jag inte kan följa med Pittsburghs matcher eller i alla fall kolla på recaps av tidigare spel? Ångest.

Sunday, boody sunday sjöng någon i radion någon gång. Tror visst att det var Uuu-kakkonen som de kallas här i Finland. Denna söndag kom att bli avslutningen på ett av de bästa veckosluten på länge - jag och herr Salamander lastade nämligen bilen full med väskor (som till en stor del innehöll sprit) och madrasser, och styrde sedan kosan mot Åbo till herr Findus, som lär ska bo där nuförtiden. På fredagsaftonen spenderade vi vår tid med att dricka öl och spela, ahem, greger och president i lägenheten på klostergatan, liksom på den gamla goda tiden. Efter att vi vaknat på lördagen styrde vi kosan mot Åbo centrum, tittade oss omrking lite och åt en synnerligen mättande brunch/middag på en lokal pizzeria, där man verkligen fick valuta för pengarna. Sedan befann vi oss plötsligt i Edisons mörka källare. där vi spelade biljard (förloraren betalar!) och tog oss ett stop. Efter en avstickare till Bar Toimisto på vägen hem ölade vi en stund, uppfann en ny drink och fortsatte kortspelandet, för att sedan bege oss ut i Åbos nattliv. Vi fick uppleva Whisky Bar (don't drink and drive - you'll spill your drink) och Happy Hour på Amarillo Turku (där vissa kom in gratis på grund av S-etukortti). Slutligen vinglade vi hem genom en skum park och filosoferade kring livets mening och dylika djuphetstankar. Sedan vaknade vi på söndag morgon, och resten av historien känner ni till. Snipp snapp slut, så var Sundis slut. Huhu. Tur att man inte har några studentskrivningar att oroa sig för imorgon, liksom vissa.

 Hamburger Börs, bitches!

Har en massa tankar och funderingar att skriva, men jag sparar dom till senare (eller aldrig). 

Sellaista på gång i Sundis värld.

Idag läste jag igenom några av mina gamla statusar från 2009/2010 på facebook, vilket gjorde mig tillfälligt självmordsbenägen. Och jag som trodde det var hemskt att läsa gamla inlägg på denna blogg! Det är rena nöjesläsningen jämfört med teini-sundis på facebook. Usch och tvi.

(Nej, jag säger inte att ni alla skall börja stalka mina gamla statusar. För då stalkar jag tillbaka. Pilutta dig, bästa stalker)

Min reaktion: 

På veckoslutet blir det haaveista totta och färden går mot Åbo. Ahh, semester från semestern! Man kan inte klaga, vilket annars är ett ganska så allmänt fenomen på denna blogg, och på en hel del andras också för den delen. Nu ska jag lyssna på lite chillig musik (episk spellista för dylika funderingar hittar ni här) samt dröma om att en dag äga en Gibson Les Paul, ha en vacker fru och många glada barn i en villa i Grankulla. Nu skämtar jag ju förstås. Eller inte egentigen, jag vill ha Les Paulen. 

Idag har jag feelat Johnny Cash hela dagen. Egentligen har jag feelat soundtracken till den Oscar-vinnande filmen Walk The Line som handlar om Cash uppväxt på en bondgård i Arkansas, början på hans karriär samt hur han träffar sin blivande fru June Carter. På skivan tolkar Joaquin Phoenix (som spelar Cash) och Reese Witherspoon (som spelar Carter) den lilla fraktion av Cash enorma musikproduktion som fungerar som filmens soundtrack. I vissa låtar kunde man tro att det faktiskt är Johnny själv som sjunger, så ytterst proffesionellt utfört av herr Phoenix. Jag lyfter på hatten. Jag feelade faktiskt så mycket att jag laddade ner skaffade filmen i fråga att titta på vid ett lämpligt tillfälle. Har senast sett den under musiklektionerna i högstadiet, och var inte intresserad av ämnet i fråga så mycket på den tiden. Det är först på äldre dagar som jag börjat uppskatta Johnny Cash ordentligt. Det blir intressant att se på filmen ur denna, lite mognare synvinkel och se hur bra mina minnen av den överensstämmer med den verkliga produkten.

Idag har jag varit feberfri hela dagen, så jag kan väl anses som frisk nu, ifall man bortser från hostningar som har sin grund djupt nere i maggropen, och som får mina lungor att överväga sjukpensionering. Det innebär att man eventuellt kan bryta isolationen redan imorgon, om det känns rätt. Ett lysande tillfälle att inviga min nya t-skjorta, som det eventuellt kommer bilder på senare. För den är något utöver det vanliga, och har i högsta grad något med denna blogg att göra. Tufft, ju.

Åt helvete med lockouten. Som tur börjar Sm-Liiga på Torsdag, så nu kan man äntligen följa med favoritlaget HIFK igen. Stadi on punainen!

Altså, jag måste ärligt säga att Africa av Toto är en av de bästa låtar som någonsin skrivits. När man först lyssnar på den verkar den nästan som vilken pop-låt från 80-talet som helst, men när man sedan börjar analysera den och fokusera på detaljerna inser man att den är mera än den gör sig till. Redan refrängen är ganska komplex att återskapa live på grund av de många stämmor som bygger upp den. Och om jag skulle börja analysera Jeff Porcaros trumspel skulle jag kunna hålla på minst en timme. Skulle verkligen vara nåt att få uppleva den låten live.

  Snälla Toto, kom till Finland.

Förra veckoslutet gick till ungefär så här: Träffade grabbarna på fredagen och drack alldeles för mycket, sov sedan tre timmar innan det var dags att åka mot Helsingfors och båten mot Taliinn. När vi gick i land så följde vi min farbrors rekommendation och åt på en sovjetrestaurang där jag antar att inte allt för många turister brukar äta eftersom alla tittade lustigt på oss. När vi äntligen fick hotellrummet sov jag ett par timmar eftersom jag börjat känna mig lite krasslig, och när jag sedan vaknat och klätt upp mig en smula så for vi ut på kvällen för att fira min farmors och farfars guldbröllop (50 år gifta. Det är ganska otroligt.). En liten kul grej var att Marco Bjurström åt på samma restaurang som vi. När vi sedan återkom till vårt hotell så blev det fest på kusinernas rum, och plötsligt fann jag mig själv med en öl i handen sittandes med mina farbröder i hotellets aula till klockan 2, då festen drog vidare till deras hotellrum där det bjöds på Vana Tallinn. När jag slutligen slocknade sov jag ungefär 5h för att sedan vakna med en otrolig krabbis och ordentlig flunssa, shoppade sedan drickbart och åt på Hesburger (bättre än i Finland, tuuplajuust kostade endast 3,50/måltid) i Tallinn, samt såg Klaus Flaming i Rimi-Market och steg slutligen ombord på båten. När jag kom hem kastade jag mig i säng, och nu visar feberglaset 37,67. FML. Känner mig spetälsk.

Nu skall jag vila och dricka mycket. Så får vi se om det ger med sig.

Och mitt i allt, när han satt där så bekymmersfritt och plinkade på gitarren med de allt för hårda strängarna som gjorde ont i hans fingrar, då mitt i allt så slog tanken honom.  Och tonarten byttes från simpel dur till ett klingande, vemodigt och komplext moll.

Att kalla tanken för en tanke kunde vara att överdriva. Att kalla tanken för en känsla kunde vara en underdrift. Att kalla tanken för ett infall vore dumdristigt. Att kalla tanken för en snilleblixt vore pessimism. Att kalla tanken för en uppenbarelse vore löjligt. Men egentligen var tanken något mera än endast en tanke; det var en sådan där obehaglig sak som kryper upp längs med ryggraden, som får benen att vekna, som får det att kännas som om man hade en knut i magen, som gör axlar och armar matta och blicken likaså, som får dig att vandra i de mörkaste dalar utan ljus i sikte och som får dig att höra ropen från de som lider i ditt namn på kvällarna. Ljuset i dina ögon mörknar, och när du ser dig själv i spegeln ser du människan, men inte själen. Tomheten härskar.

Han begrep plötsligt sin ensamhet. Han förstod att fastän han aldrig var ensam, så var han ensam hela tiden. Han kom attt tänka på de ögon han en gång velat titta in i för att besvara en blick, en speciell blick. Han kom att tänka på vad han hade lärt sig den hårda vägen, och vilken cyniker det gjort honom till. Han insåg att han var en människa som saknade vissa saker i livet. Vissa saker han egentligen aldrig upplevt. Han förstod sitt öde. Han förstod hur värdelös han verkade, inte bara för sig själv, utan inför andra också. Han förstod vilken stympad varelse han egentligen var. Han äcklade sig själv. Han fick ångest. Han ville bort. Han ville börja på nytt. Han ville finna en väg.

Åh vad jag längtar bort. Bort från allt detta. Bort till Åbo. Där finns livet och drömarna. Här finns bara sorg, ångest och hopplöshet.

Jag kommer inte kunna sova inatt.