Jag har på den senaste tiden kommit att fundera mycket över de människor, eller andra slags varelser, som följer med denna blogg aktivt. De som gör så att det alltid finns några hundra sidvisningar här per dag, och ibland kommenterar mina inlägg. Hur bra känner dessa människor mig egentligen? Vissa av er är ju sådana som jag umgås med i verkliga livet också ganska ofta, men det finns faktiskt några som jag inte träffar lika aktivt, eller aldrig någonsin har träffat påriktigt. Så nu tänkte jag att jag skulle ta reda på hur mycket ni vet om mig egentligen. 

Här kommer nu ett par frågor, som man borde kunna räkna ut svaren på ifall man läst denna blogg aktivt. Eller så kan man bara gissa. Eller sen så skiter man totalt i att svara på dem. Speden undanbedes.

1. Vilka är mina mellanamn?

2. Var bor jag?

3. Vilket år är jag född?

4. I vilken månad? (pluspoäng för fullt datum!)

5. Hur många syskon har jag?

6. Nämn tre av mina favoritband.

7. Nämn tre av mina favoritfilmer.

8. Nämn mina favoritlag i ishockey. (STORA pluspoäng om man vet mina favoritspelare)

9. Min favoritmat är....

10.Jag spelar....

11. Min favoritsuperhjälte är....

12. Den bästa bok jag läst är...

13. Jag jobbar som....

14. Vad är det som är speciellt med min frisyr?

15. Hur många bandskjortor äger jag? (Gissning!)

16. Har jag husdjur?

17. Vart skall jag fara i Maj?

18. Mitt drömyrke är....

19. Nästa konsert jag ska på är...

20. Har jag örhänge(n)? Vilket öra isåfall?

Måste erkänna att den sista frågan var lite krystad, så att jag skulle kunna få ihop 20 stycken. Det ser så dåligt ut med bara 19. Svara gärna på dessa frågor, det skulle vara roligt att se era svar. Men det är upp till er, jag gråter inte ifall ingen gör det över huvudtaget. Det är mest en kul grej.

Jag behöver verkligen blogga. Jag vet det. Ibland vet jag bara att jag måste göra det, om jag inte gör det så kommer jag inte kunna sova för att man hjärna går på så höga varv, och ingen tvärnit syns på många kilometer. Det är intressant att jag funkar så, egentligen. Att jag måste processa mitt huvud för att kunna göra något så enkelt som att sova. Det känns på samma gång som en välsingelse att jag kan göra det, men som en förbannelse att jag måste göra det. Jag förväntar mig inte att ni, kära läsare, skall förstå hur det fungerar, för det gör inte jag heller igentligen. Men om man vill påstå att man känner mig som människa så är det verkligen en viktig sak att veta om mig, tror jag. Alla som har sovit tillsammans med mig mer än ett par gånger vet hurdana samtal som mittiallt kan blossa upp där kring tresnåret, fastän man kanske hellre skulle sova. Men det kan inte jag. Inte förän jag disskuterat och funderat klart. Denna blogg är nog skön att ha när det behovet uppstår, fastän jag får fungera som mitt eget bollplank. Fast även det är ju också en viktig sak att kunna, egentligen. 

Egentligen kanske jag inte skall skriva så mycket mer, utan snarare fokusera på något annat, något större än ord.

Musik.

Jag ber nu dig, käre läsare, att ge dessa låtar en chans. Jag har svårt att sätta ord för vad jag känner just nu, men jag tror att dessa låtar på ett sätt kan tala för mig också. Det är just det som är fint med musik. Det finns något personligt där för alla. Det vill åtminstone jag tro på.

Det är något extra fint med Pekka Streng, annars. Han visste att han skulle dö inom fem år när han började sin musikaliska karriär, på grund av cancern han levde med redan då. Hans texter var inspirerade av hur kort hans liv skulle bli, hur han kunde uppfatta världen som en mycket vackrare och på samma gång hemskare plats än någon annan han hade runt sig, och funderingar kring var han skulle hamna när sedan det oundvikliga slutet kom. Det är hans livsöde som gör hans musik så intressant, och så annorlunda. Jag tror att en dödsdömd man och en fri man har två mycket olika sätt att se på världen, och att Pekka Streng lyckades kombinera dessa två synsätt under sitt mycket korta liv och sin ännu kortare karriär.

Vila i frid, Pekka.

Finns inte många bilder på honom, men där är en av dem. 

Ibland är jag verkligen ensam.

Jag hatar verkligen vändagen. Det är ju i och för sig en fin idé, men faktum är att det är en temadag som är skapad i kommersiella syften. Inspirationen hämtade man från medeltida traditioner om firande av St. Valentins dag, och vips så kom man på att man ju kan sälja ett par nallebjörnar med påsydda hjärtan och tjäna litet snabba cash. Och floristerna säljer sina rosor, restauranger gör extra pengar på romantiska middagar och biografer visar filmer för fulla salar (protip: gå ALDRIG på film ensam på biograf 14.2.) Allt ska va så himla romantiskt och fint, och det finns klar press på alla som har ett förhållande att de ska hitta på något jättejättegulligt, romantiskt och originellt. Och vi andra, vi bittra, ensamma, cyniska och sneda människor som avundsjukt ser på, mår bara dåligt. Såklart är vi ju glada för er skull, jättefint att ni har hittat någon och så vidare. Men vi känner oss inte precis sådär jätteälskade och uppskattade direkt. Man kan ju alltid sitta hemma och knäcka några roliga skämt om att vara singel på vändagen, men det känns säkert inte sådär hemskt roligt för de flesta. Och nej, jag tänker inte bjuda ut någon bara för att bjuda ut någon, före ni ens frågar. Det är inte min stil.

Borde nog sova så småningom Så att denna onändliga måndag äntligen skulle ta slut. Och så att man orkar frossa Fastlagsbullar imorgon.

Such a lonely day

Är vad det känns som nu. Dödstelheten. En av många processer som inträffar efter att något dör. När Rigor Mortis inträffar kan man med nästan 100 procents säkerhet säga att något dött. Det sägs bero på en kemisk process som stelnar musklerna och sakta dödar muskelcellerna. Rigor Mortis inleds ungefär 3 timmar efter döden av kramper i musklerna hos den döde, och stelnaden når sitt slutliga skede ungefär 9 timmar senare. Detta innebär att den dödes lemmar är svåra att flytta på, eftersom musklerna är spända och hårda. Det är i princip som om den döde skulle streta emot försök att bli flyttad. När maxstadiumet av stelnad uppnåtts kommer musklerna hos den döde att sakta börja slappna av litet i gången, i takt med att muskelcellerna får utfört sitt sista arbete, att spänna sig själv tills de inte längre klarar det och brister med hjälp olika kemiska reaktioner (för att uttrycka det mycket enkelt). Ungefär 48 timmar senare, maximalt 60, så kommer kroppen att vara helt slapp igen då alla muskler slutligen dött och blivit mjuka för att de senare processerna, som t.ex nedbrytning, skall ske så snabbt som möjligt. Rigor Mortis är alltså en av de viktigaste processerna som sker i kroppen efter döden just därför.

Nu undrar ni säkert ''varför i helvete skriver han om något så äckligt på sin blogg??? Har han äntligen accepterat att han är galen?'' 

Jo, det har jag gjort för länge sedan. Men det är inte det det handlar om. För vetni, jag tror att Rigor Mortis också gäller känslor. För jag övertygad att känslor också kan dö. Det börjar med att de rycker i kramp, de vet att de är dödsdömda och det gör ofta ont. 3 timmar är tiden för kroppen, men för känslorna är tiden annorlunda. Den är alltid annorlunda, och deras Rigor Mortis kan ta sig en paus mitt i ryckningarna för att sedan börja rycka igen när man minst anar det. Rycka utav bara helvete. Nåväl, slutligen uppnår de ett maxstadium, ett stadium där man vet att de kommer sluta rycka, ett kallt och ensamt stadium av självömkan före den totala kölden och tystnaden. Före döden. När maxstadiumet är uppnått dör känslorna sedan långsamt en och en, och lämnar kvar ett kallt mörker. Musklerna blir mjuka, men känslorna blir inget alls. Det är endast tomt. För musklerna tar det 48-60 timmar, för känslorna kan det ta mycket länge, kanske till och med en evighet. För att lämna plats åt nya känslor kanske, eller så är det endast tomt. Det vet jag inte.

För mig är det Rigor Mortis just nu. 

Det som en gång har varit, det är inte mer.

Och kommer aldrig vara det igen.

Farväl. Farväl. Du kommer inte vara saknad.