Vet ni känslan, när man har så otroligt mycket som snurrar i skallen att man inte vet var man ska börja när man vill skriva om det? När orden inte riktigt verkar få fäste, när det finns så mycket att säga, att fundera på och analysera, när det finns en miljon olika sätt att skriva om en sak och när man inte vet vilka detaljer som skall vara i fokus eller vilka som bara är i vägen? Det är exakt det som pågår i mitt huvud nu. Men ändå känner jag att jag måste skriva på bloggen, att jag måste lätta på trycket i skallen och försöka samla tankarna så att jag kan sova. Jag hatar verkligen min hjärna ibland. Den vill överanalysera allt, gå in på detaljer, detaljer, detaljer, den får saker att fastna i mitt sinne tills jag tänkt så maniskt på dem att jag blir galen och den kan inte släppa enkla saker. Det skulle vara så skönt att få lägga dessa tankar att sidan, att bara få vara och inte behöva fundera på något alls. Detta maniska filosoferande är verkligen en förbannelse.

För tillfället är det ångest som pinar mig. Och vrede. För jag är så jävligt arg, så ändå in i märgen frustrerad på min fot, på att den gör så jävla ont ibland att man vill dö, att den bara är i vägen, att det är så många saker som jag trodde var självklara som jag inte kan göra nu, att jag inte kan hålla takten andra människor, att jag måste tacka nej till fester och barkvällar, att jag sitter hemma och möglar, att jag istället för att fara till militären och göra något vettigt ännu måste pinas av sysslolöshet, att det ben som jag bröt i foten ska vara det som är svårast att läka, och det värsta, att folk pekar på mig och skrattar på offentliga platser. Ibland önskar jag verkligen att jag inte skulle behöva vakna alls på morgonen till en dag till av fothelvetet. Jag känner mig så otroligt värdelös, som en börda som bara är i vägen, som en andra klassens människa. Jag har jävligt svårt att se något positivt komma ur det här, om man nu ska dra den gamla klichén om att varje ont leder till något gott. Att jag inte behöver fara till militären för tillfället är ju bara en negativ sak, för jag kommer att hamna dit förr eller senare ändå, om jag nu inte sätter ett år på att sitta i ett bibliotek eller tvätta åldringar. Skulle mycke hellre rycka in den 7.1 med frisk fot än detta, det kan ni slå er i backen på.

Ångest.

Ska läsa lite om Bruce Springsteen nu. Måste rensa huvudet får alla onda tanker, för de äter upp mig annars. Jag misstänker att de fått upp smaken på mig redan.

Och som ni alla vet är jag urusel på att hålla löften, eller snarare på att hålla mig borta från denna blogg ifall jag inte tar en seriös bloggpaus. Så jag bryter julfriden här på bloggen med liten trevlig mellandagslista i liknande tema som mitt förra inlägg. Det är alltså dags att reflektera lite över året 2012. Håll i hatten och se nu denna lista; Se den väl.

Gjorde du något 2012 som du aldrig gjort förut?

Det första som slår mig är ju självklart bröt ett ben (''..och så börjar han klaga om den där förbannade foten igen...''). Har gjort en hel del annat för första gången också, men det står stilla i huvudet.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? 

Skulle inte bli förvånad isåfall.

Dog någon som stod dig nära?

Nej, tacka Jesusmannen för det.

Vilka länder besökte du?

Sverige och Estland. Var meningen att jag skulle besöka England också, men det flyttades framåt av pratiska skäl.

Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?

En bostad, tack! Helst i Åbo. Skulle underlätta en hel del saker.

Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?

Åtminstone 16.2., 23.3., 2.6., 24.6  5.7., 19.8., 30.11., 21.12 och 24.12 Hoppas också 31.12! 

Vad var din största framgång 2012? 

Onekligen att jag blev student och fick studieplats vid Åbo Akademi. Släkten pyser ännu också av stolthet. Enerverande ibland.

Största misstaget?

Att jag tvivlade och vaknade så jälva sent.

Har du varit sjuk eller skadat dig?

HAHAHAHA. Var vänlig och läs det här och det här.

Bästa köpet? 

Min svarta stratocaster. 

Bästa plagget?

Årets favoritfotografi?

Vad spenderade du mest pengar på?

Min hobby; att supa.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Människor som finns där för en när det är som svårast, fina stunder och upplevelser och oförglömliga livsmilstenar. 

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2012?

Genesis - Entangled, Audioslave - Show Me How To Live, Pekka Streng - Sisältäni Portin Löysin och  Red Hot Chili Peppers - By The Way.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Gladare.

Vad önskar du att du gjort mer? 

Inte tvekat så mycket utan handlat direkt, så att jag skule ha sparat på både tid och ångest.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Sårat människor. Redan en gång är två för mycket, vill det kännas som.

Hur tillbringade du julen?

Julmat hos Famo & Fafa, kaffe hemma hos oss och sedvanlig Julgubbe. Enkelt och traditionellt.

Något du önskade dig och fick? 

Om vi snackar julen så:

Något du önskade dig men inte fick?

En framtid tillsammans.

Vad gjorde du på din födelsedag 2012?

Firade med de bästa.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 

En fenomenal nyårsfest skulle sitta bra.

Vad fick dig att må bra? 

Spontanitet, framgångar, nya bekantskaper, lycka, vänner, musik, stämning, filmer, sommaren och det där lilla extra.

Vilken kändis var du mest sugen på?

Kim Jong-Un.

Blev du kär i år? 

Trodde åtminstone det.

Vem saknade du? 

Allt för många för att räkna upp. Det är allt för många som är långt, långt borta just nu.

De bästa nya människorna du träffade? 

Jag tror de ''nya'' personer som lyst upp mitt liv under året själva vet om det. :)

Mest stolt över? 

Min akademiska framgång. Och ett par ganska så vuxna beslut.

Bästa dansnatten? 

Mys adertonårsfest. ;)

Mest peppade natten?

2.6 eller den ett par veckor senare. Kan inte bestämma mig.

Ett nämnvärt äventyr?

SPRINGSTEEN!

Största överraskningen?

Att jag fick en egen PS3:a till julklapp! Var helt oförberedd och tappade fullkomligt hakan när jag öppnade paketet. Mitt sociala liv som redan tidigare var lidande på grund av min fot sviktar nu ännu mera.

Favoritprogram på TV?

Bästa boken du läste i år? 

Alla sju volymer i Det Mörka Tornet ; Revolvermannen, De Tre Blir Dragna, De Öde Landen, Magiker och Glas, Vargarna från Calla, Sången om Susannah och Det Mörka Tornet, alla dessa skrivna av Stephen King. Jepp, jag är klar. Nu saknar mitt liv mening igen. Tomt känns det, nu när jag liksom Roland Deschain har nått mitt torn. Jag säger sant, sai. Mantackar.

Största musikaliska upptäckten? 

Helt klart Audioslave, Red Hot Chili Peppers och Alice In Chains.

Årets maträtt: 

Högsta önskan just nu? Att få somna, en burk kall vanilla coke, en ny gitarr och att foten skall läkas.

Måste säga att jag är jävligt besviken på denhär så kallade ''apokalypsen''. Det hände ju inte ett jävla skit. Jag menar, är en liten meteor för mycket att be om? Eller en jordbävning? Eller att utomjordingar skulle attackera USA som de alltid gör i filmerna? Tydligen är det det. Nehepp, ingen undergång denna gång. Det enda denna påstådda 21.12.2012-domedag ledde till är spam på de sociala medierna och att Maya-indianerna helt tappade sin trovärdighet. Och nu spammar jag själv om 2012 på en social media. Är inte ironi härligt?

Ofattbart att det är julafton imorgon. Det är som att åren går snabbare ju äldre man blir, speciellt detta år har varit det snabbaste jag varit med om i mitt liv. Det har hänt så ofantligt mycket saker detta år, så många bra saker men mest sorgliga saker, i alla fall på den senaste tiden. Ändå är jag rätt säker på att jag kommer komma ihåg detta år som ett av de bästa i mitt liv, och kanske som det mest annorlunda. Annorlunda är verkligen ett nyckelord för 2012: Skolan tog slut, jag blev student och fick studieplats vid ett universitet och såg många av mina bästa vänner lämna trygga gamla Sibbo på grund av militären, studier eller annat. Själv blev jag kvar här tillsvidare, sökte konstant jobb och fick ett konstant nej (om de nu ens svarade på ansökan), fick problem med ryggen, läste en massa böcker som jag aldrig trodde jag skulle klarat av när var femton och kom att bryta foten, vilket gjorde min framtid så jävligt mycket osäkrare. Stundvis har jag känt mig mycket ensam detta år, mycket mer ensam än jag någonsin känt mig, men jag har inte varit så långsiktigt deprimerad som tidigare år. Det negativa har kommit under ganska intensiva perioder istället, och jag har lyckats att för det mesta hålla huvudet högt när det har skett. Fast på senaste tiden har det nog funnits mörka stunder, såhär passligt inför julen. Men månne nu inte julaftonen får en att tänka på andra saker. Hoppas det.

Jag städade faktiskt mitt rum idag. Undrens tid är inte förbi, tydligen, Titta nu så snyggt det är:

Tack vare julbelysningen är bilden  ljus och oskarp. Sånt är livet. Hoppas tomtarna ser detta, så att de vet att jag är en snäll pojke. Då får jag kanske rullstolen jag önskade till julklapp. Fast jag kanske skämtade när jag önskade den. Det är sannerligen så att man måste kunna se sina handikapp med humor. Annars skulle jag redan ha fått en meltdown tack vare alla människor som säger ''break a leg'' varje gång jag skall göra något.

Något mer har jag väl inte att berätta, så jag önskar alla som läser detta en god jul! Kom ihåg varför vi firar julen egentligen: Den uråldriga rit och dess festligheter som utfördes på grund av vintersolståndet, förrän ens kristendomen var påtänkt. Senare kom detta jólablót, som det hette här i norden, att integreras med den kristna versionen av julfriandet. Så en trevlig jólablót, alla!

En grå gata. Vilken gata som helst i vilken stad som helst. En helt intetsägande grå gata. En gata där folk går varje dag som en del av rutinerna, utan att speciellt lägga märke till gatan. Det är inget som är extra med denna gata. Det är inget som är minnesvärt med denna gata. Det är bara en gata bland många. Se den. Se den väl. Jag ber.

Det är en tidig kväll. Mörkret börjar lägga sig över staden, men eftersom det är vår så är mörkret inte så farligt. Gatorna är snöfria, och här och där finns det en vattenpöl som någon som inte ser upp trampar i då och då. Gatlyktorna börjar sakta tändas, i restaurangerna tänder kyparna ljus på borden och hemma hos barnfamiljerna går de yngsta sakta men säkert och lägger sig. Kanske de läser en trevlig bok före de somnar, eller så ligger de och funderar på något roligt. Inte vet jag. Jag är blott berättaren. Vad barnen gör är inte väsentligt för denna historia. Inte heller är det väsentligt att berätta om den lilla regnskur som sakta börjar smattra mot plåttaken, eller att folket på den gråa gatan plockar fram paraplyn eller börjar skynda sig hemåt för att inte bli så våta. Det har egentligen ingen betydelse, men det bygger upp en känsla, en stämning. Därför ber jag dig nu att se detta. Att se det väl.

Nu går du på gatan. Du är iklädd en svart dräkt. Kanske det är en kostym eller en klänning, eller varför inte bara en enkel träningsoverall? Det är upp till dig att bestämma. Men jag är rädd för att den måste vara svart, tyvärr. Fastän grönt kanske vore mera trendigt. Men svart är mer dramatiskt. Svart hör på något sätt till den tidigare nämnda stämningen. Vet inte varför, men så är det bara. Det är inte jag som har kontrollen över den saken. Nåväl, du går alltså på gatan iklädd din svarta dräkt, och ansiktslösa människor går dig till mötes. De är alla anonyma, och de existerar endast ett par sekunder förrän de gått vidare och kanske aldrig syns till igen. Detta är städernas magi. Detta är regeln om anonymitet.

Du går på denna gata fylld med främlingar, och det är då du ser honom. En ensam man som sitter vid väggen av en grå betongbyggnad. Se honom. Se honom väl. Mannen är iklädd ett par slitna jeans fulla med hål, men jag kan försäkra dig om att det inte är  ens en gnutta ''Rock n' roll'' över dessa jeans. Han har också på sig en grå skjorta, en med kanppar vid halsen. Du ser att det fattas en knapp. Hans långa, halvlockiga, smutsiga och blonda hår faller ner på axlarna på en lång, svart rock. En rock som sett både väder och vind. På huvudet har han en hatt, som han täcker ögonen med. Du kan endast se den skäggiga hakan sticka fram därunder. I munnen har han en självrullad cigarett, och i famnen håller han en sliten gitarr med tre strängar, som han spelar med en slide. Framför mannens slitna skor, ett par vita-som-numera-är-bruna adidasskor, ser du en skylt. Se den. Se den väl.

Såhär står det:

''En spegel kan icke ljuga; det är i betraktarens ögon lögnen sitter. Ej heller ljuger musiken, så länge den kommer från hjärtat''

Du inser snabbt att denna man inte kan ha alla fåglar i buren; att hissen går men inte ändå upp; att lyset är på men ingen jävel är hemma; att sommargästerna på loftet är tomtar och att det nog är bäst att hålla sig på andra sidan gatan. Du skall just byta sida då en av de anonyma männen som kommit och gått på gatan stannar framför den sittande mannen. Det du får se gör så att du glömmer att byta sida. Så set det nu, och se det väl:

Mannen som stannat ser ut som en framgångsrik och städig politiker. Han har på sig en kritstrecksrandig kostym, håret är vattenkammat bakåt och skorna glänser lika mycket som den dyra klockan han har på handleden. Han bär på en portfölj som ser dyr ut, och bakom glasögonen med svarta bågar sitter ett par blåa, lite kalla ögon. Du får för dig att detta är en man som har fru, två barn och hund i en villa, en man som kör en fin mercedes och en man som sköter ett viktigt jobb. Det första ordet som dyker upp i ditt huvud är ''diplomat'', och du vet genast att det är så. För du har ju sett mannen, sett honom väl. Diplomaten vänder tittar itntresserat på skylten, och säger vänligt ''-intressant, jag skrev en gång en låt med liknande text'' medan han lägger ner en tia i en liten skål som står bredvid den ovårdade musikerns fot. Musikern lyfter på hatten för att titta upp mot sin välgörare, och ditt hjärta hoppar upp i halsgropen. Det är samma ögon som tittar fram bakom hatten som finns bakom diplomatens glasögon. Nu ser du också att dragen i ansiktet, fastän det ena är täckt av skägg, är helt identiska. Diplomaten hajar till, och det gör musikern också. Det måste vara bröder, tänker du, men det är det inte. När du blinkar är de båda männen borta, och du inser att det egentligen var en och samma man. Två paralella versioner av samma man. Två olika beslut tagna när det kom till ett enkelt problem. Mannen är jag.

Jag trodde hela tiden att det var jag som var diplomaten. Men ack så fel jag hade.

Det fick jag minsann veta om.

Det fick jag veta om i sanning.

Mitt beslut gjorde mig till den andre.

''Far over the misty mountains cold.
To dungeons deep, and caverns old.
The pines were roaring on the height.
The winds were moaning in the night.
The fire was red, it flaming spread.
The trees like torches blazed with light.''

Får ännu också kalla kårar. Jag tycker ni alla skall bjuda en söt pojke/flicka med er och se på The Hobbit. För den är något utöver det vanliga. Tyckte kanske mer om den än om Lord of the Rings. Det är inte någon liten sak, vetni. En av årets bästa filmer. Kan knappt vänta tills nästa del kommer.

Att ha ett drömjobb är väl en norm, något som vi alla upplever att vi vill ha. Det är ett yrke som man föreställer sig uppleva maximal lycka (om nu något sådant är möjligt) i arbetsförhållandet, ett jobb som på samma gång är stimulerande, lätt, välbetalt och roligt. Man har för sig att detta jobb, vare sig det är polis, pyskolog eller president, är allt detta på en och samma gång. Detta beror på att man oftast har en tendens att förbise eller kanske ''glömma bort'' de dåliga sidorna med saker som man gillar. Så är det, så har det alltid varit och så kommer det förbli. Det ligger i människans psyke. Mitt drömjobb däremot, kan jag säga att varken är lätt, kanske inte så välbetalt (om man inte råkar heta J.K Rowling eller Stephen King), ibland sannerligen inte roligt och ibland så ostimulerande att det är rentav skrämmande. Jag talar förstås om att vara författare. 

Enda sedan jag gick i lågstadiet och lärde mig skriva har jag känt på mig att jag är bra på det. Mina modersmålsvitsord har alltid pendlat mellan 9 och 10, och folk påstår till och med att mina texter är bra, ibland. Jag har flera gånger fått höra ''Sundis, du borde bli författare'', och alltid viftat bort det en smula smickrad, men innerst inne tänkt ''Kanske det hördu, kanske det...''. Det började som en liten tankelek när jag gick på högstadiet (åttan för att vara exakt) och läste Edgar Allan Poe: Andreas Sundberg, författaren. Jag var helt säker på att jag kunde skriva en lika bra och skrämmande novell som Den Svarte Katten, så jag började skriva litet då och då. Efter några månaders slit var jag klar med min novell, som hette Aftonstund och handlade om en man som vaknar med blodiga händer och jordiga skor i ett slott, och får reda på genom att han blir arresterad och förhörd av polisen att han i sömnen våldtagit och mördat en tjänsteflicka. Inte ett särskilt nyskapande tema direkt, men jag var fjorton och just då verkade det otroligt kreativt. Såhär med facit i hand måste jag nog säga att det var ett ganska makabert tema att skriva om i den åldern, men vad annat kan man förvänta sig om fjortonåringen låtit sig influeras av den tidigare nämnde Poe, H.P Lovecraft, Thomas Harris och redan då till en viss mån, Stephen King (Som enligt mig är författarskapets inte alltid okrönte konung). Men pojken i fråga hade också läst Mary Shelley, Jonathan Swift, Jules Verne, Mark Twain och Staffan Bruun, det vill säga några av de klassiska, allmänbildande författarna med en liten finlandssvensk twist, som knorr på svansen. Nåväl, novellen i fråga försvann när min förra dator dog, och det är ingen sorg. Den var så full med satsradningar och naiva uttryck att den var en plåga att läsa (inte för att påstå att denna blogg vore fri från dem, snarare tvärtom) och som sagt var intrigen svag. Fast å andra sidan var det ju min första novell. 

Nåväl, ett par år senare startade jag denna blogg, som en sorts virtuellt anteckningsblock. Först var den ganska utåtriktad, men blev mer och mer filosofisk och fundersam, den liksom mognade med sin (aningen ödmjuke) skribent, dess fader och den varelse vars tankar och känslor den uttrycker, det vill säga jag, Jean Andreas Waldemar Sundberg, också känd som Sundis - till eder tjänst, fagra dam, och jag säger mantackar. Denna blogg har onekligen hjälpt mig att bli en bättre skribent på alla sätt och vis och är på många sätt mycket givande att ha, att upprätthålla, att skriva på. Som sagt startades bloggen, och den fick mig att igen (jag hade låtit tanken sjunka ner i någon av de mörka lerpölar som lurar längst inne i huvudet på oss) börja fundera på dethär med författarskap igen, sådär sakta men säkert, liksom ett litet barn som tar sina första steg. Jag såg en mening någonstans (Vissa vet kanske var) som gav mig en idée, och vid sidan om skolarbetet använde jag mina sena kvällar (ty alla som känner mig vet om att jag har svårt med något så grundligt som att sova) till att skriva, skriva, ändra, radera, skriva och skriva igen, och som frukt av denna möda kom novellen Den Röde Klänningen, som vissa av er kanske läst eftersom jag lät folk läsa den för att se om mina författarfunderingar bara är en egen galenskap, eller något som andra kunde tycka att lämpar sig för undertecknad. Och det sägs ju att det är hälsosamt med litet kritik, av det konstruktiva slaget vill säga, ibland, och vi alla säger mantackar, ja förvisso. Reaktionen var ganska blandad: vissa tyckte att den hade sin charm, andra att den var kuslig men bra, de tredje att var överdriven och saknade realism och de fjärde att den var ren smörja. Men en sak hade de alla gemensamt, och det var att alla gillade slutet. Det gjorde jag också. Det var ju jag som skrev det. Om man vill läsa den kan man ta kontakt med dess författare och skjuta in ett litet snälla så kanske det kunde ordna sig. Borde titta igenom den själv också, det var ett tag sedan senast.

Nåväl, efter det beslöt jag att lägga novellskrivandet på hyllan, lite modfälld av kritiken. Nu har min inre författare börja spöka igen (om man nu kan kalla det så) här på bloggen, ifall ni inte märkt det. Senast i förra inlägget, jag säger mantackar. Får jag ett amen på det? Hursomhelst vill jag vända mig till dig, käre läsare. Vad tycker du om inlägg som Wither (Mörket), Pilgrimmen, Coast och She Was The Sun? Hör dom ens hemma här? Vad kunde göras bättre? Skulle du vilja läsa fler sådana? Skulle du läsa, om jag skulle skriva en novell med liknande stil och tema? Eller är det här med författarskap ännu en dröm som jag borde låta dö ensam och gammal? Jag lägger makten i era händer, bäste läsare, för första gången i denna än så länge ganska korta författarhistoria.

Hoppas vi är väl mötta.

Många dagar och ljuva nätter,

Sundis.

P.S

Som ni ser är bloggpausen slut.

D.S

I rummet där du står är det mörkt. Se mörkret. Se det väl.

Inte helt mörkt. Några meter framför dig anar du en ljus fläck, en liten ljuskälla, en liten avvikelse i omgivningen. Dit måste du bege dig. Varför vet du inte, inte ännu i alla fall. Men du har på känn att det kommer klarna för dig när du väl befinner dig där. Du börjar gå mot fläcken, nu hjälper inte annat, och inser att du inte är ensam i mörkret. Där finns varelser, fasor som överskrider ditt förnuft, och du känner hur rädslans kalla näve griper ett hårt tag om ditt nu bultande hjärta. Det är lite som den känsla du fick när du först såg Mårran på tv när du var liten och tittade på mumin, eller känslan när du låg och tittade ut i ditt mörka rum och alla skuggor verkade röra sig och titta på dig och bara vänta på att få sträcka ut en kloförsedd näve och dra iväg dig i mörkret. Detta gör inte din vandring lättare. Verkligen inte. Men du samlar mod till dig. Du vet att du måste.

Efter många steg, betydligt fler än du räknat med att det skulle vara, och en allt för lång stund med känslan av att ha haft hjärtat i halsgropen når du fram till ljuspunkten i mörkret. Det är en spegel. Se spegeln. Se den väl.

Du vet att du måste titta in i spegeln. Det var därför du gick till den i det farliga mörkret. Men du vet inte om du vågar. Du anar kanske vad du kommer att få se i den, och du vet kanske att du inte är beredd på att få se spegelbilden, du tror dig veta hur den kommer att se ut, och sanningen är lika smärtsam som alltid förr. Den tycks ständigt gäcka dig; du intalar dig själv att det är si och så, men ändå vet du innerst inne att du endast lurar dig själv. Och det är inte mindre smärtsamt för det. Nåväl, du biter ihop. Du förbereder dig på att se din spegelbild. På att se den väl.

Titta nu i in i spegeln, och se reflektionen, spegelbilden. Se den. Se den väl.

Det du ser är på samma gång du, och på samma gång inte det.

Du känner igen dina drag, men på samma gång ser du en total främling, en okänd.

Du förstår att spegeln visar sanningen, den som du bävade för:

Du trodde att du kände dig själv, men egentligen vet du att du inte gjorde det.

Spegeln ljuger inte, och det är också en sanning.

Du börjar bli rejält trött på dessa jävla sanningar.

Och nu ser du att den du tittat på i spegeln börjat gråta. Tårar av silver faller ner på ditt ansikte, och du känner den bittra känslan av besvikelse. Den som så lätt blir frustration. Och frustration blir lätt vrede.

Så är det också nu.

Du tappar kontrollen, du gråter och skriker men ingen hör dig. Mörkret har inga öron, och ifall det hade det är jag rätt säker på att det skulle ignorera dig, mer eller mindre. Mörkret kan göras till en bundsförvant, men är ingens vän. Mörkret gör din vrede värre. Du gör det enda som du tror att kan få slut på detta. Du krossar spegeln med din slutna hand, och blindad av vreden känner du inte ens smärtan fastän din hand är blodig. Du känner inget alls. Du tappar fattningen, du tappar medvetandet och du faller ändlöst bakåt i mörkret. Du sluter ögonen och tänker att allt är slut, men då landar du på något hårt. Du ligger en stund och andas in dofterna och lyssnar på havets ljud.

När du öppnar ögonen är du på stranden.

Jag har inget att skriva om egentligen. Allt innehåll tycks saknats, alla kreativitet har försvunnit och motivationen är på noll, om inte på minus. Så därför finns det endast en sak som återstår att göra: Härmed förklarar jag en bloggpaus, kanske några dagar, kanske resten av året. Vi får se. Kanske.

Sköt om er nu, och ha en god jul ifall det inte blir något före det.

Sundis tackar och bockar.