Hej alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn! 

Blev inspirerad av en viss blogg som jag stalkar läser ibland att köra ett koncept som jag tycker är ganska bra! Here goes: The name of the game är nämligen detta, att ni, käre läsare får fråga mig precis vad som helst om vilket ämne som helst. Jag tycker min blogg har blivit så opersonlig på den senaste tiden eftersom jag bara bloggar om angstande och en massa bilder stulna från vänster och höger, så nu är det dags för up close and personal med Sundis. Ställ mig mot väggen med ett kvistigt spörsmål, kör Metallica vs. Megadeth eller fråga mig vad jag åt till lunch förra tisdagen, till exempel. Jag lovar att svara så ärligt som möjligt (Men ifall man lämnar frågan som anonym så ljuger jag mera än både regering och oppostion tillsammans) i svaret! Så, för att inte dra ut på förklaringen allt för mycket: Challenge Accepted. 

Jag vill kunna spela piano. Måste skaffa mig en MIDI-keyboard och börja öva. 

Jag tänkte dessutom dela med mig av en semi-hipsterbild, tagen under dagens rajtajtan på yours truly, helt fräckt stulen från finalinas instagram. För att jag kan.

P.S Ett detaljrikt inlägg om vappenveckoslutet utlovas senast på Onsdag. Stay tuned.

Alla ni som aktivt är på 9gag har säkert sett detta ren, men jag tycker det var en så fin gest, eftersom jag ju är Batman, att jag måste posta den på bloggen också. Haters can suck it.

Jag började just författa på en novell.

Jag blir galen annars.

Fast om någon påstår att jag redan nu är galen, tänker jag inte säga emot heller.

Nu var det dags för en av sagofarbrors älskade liknelser igen. Samla er kring fåtöljen, barn, så ska ni få höra på fint bildspråk.

Det känns som jag bokstavligen skulle gå sönder. Det känns som att olika personer alla skulle tagit tag om mitt hjärta, eller hela min kropp egentligen, och alla försöker riva åt sig en egen bit av mig, liksom. Vissa river så hårt att det gör ont, andra river så sakta att det inte märks heller och vissa som man önskar att kanske skulle vara med i kampen om Sundis kanske inte river alls. Några av rivarna är man beredd att offra hela systemet åt, medan man önskar att resten aldrig skulle gått in i kampen överhuvudtaget. Vissa använder sig av äss i rockärmen för att roffa åt sig en större bit av Sundis hela tiden, medan vissa släpper taget mer och mer. Jag går sönder. Jag går verkligen sönder. Vaför kan inte en enda person vinna hela kampen så att jag kan få sluta gå sönder?

ELLER

Så är det som en ekvation, som hela tiden fylls av nya siffror och uträkningar och hela tiden blir krångligare. Finns det ingen lösning på denna ekvation? Ingen nummer som passar så att det blir ett jämnt tal?

Mitt liv går ut på vårkonserten på fredag at the moment. Jävla patetiskt, om ni frågar mig.

''Sometimes I feel like I don't have a partner
Sometimes I feel like my only friend
Is the city I live in, the city of angels
Lonely as I am, together we cry

I drive on her streets 'cause she's my companion
I walk through her hills 'cause she knows who I am
She sees my good deeds and she kisses the windy
Well, I never worry, now that is a lie

I don't ever wanna feel like I did that day
But take me to the place I love, take me all the way
I don't ever wanna feel like I did that day
But take me to the place I love, take me all the way''

Några feelisbilder från meine zimmer:

Endast en liten del av min extensiva planschsamling.

Några av mina böcker. Har läst alla dessa minst 150 gånger.

Jag lyssnar på Volbeat, övar på solot till Angels och ägnar mig åt allmän osnygghet. Vad gör du?

Såg annars Iron Sky med min far idag. Bästa. Finska. Filmen. Ever. En av de fyra finska filmer som inte gett mig kväljningar efter en kvart.

''All around me are familiar faces

 

Du har så rätt, Johnny. Du har så rätt.

Några bilder för att beskriva de kommande dagarna:

Write a blog they said. It will be interesting they said.

''When the final day comes, and I stand in front of god father himself and he asks me why I did kill one of his true miracles, what am I supposed to say? That it was my job?''

Få böcker eller filmer är så sorgliga som The Green Mile av Stephen King. 

Boken (och filmen, dah) handlar om Paul Edgecombe, blockschef på den del av fängelset som är ansvarig för avrättningarna. Fängelseblocket brukar kallas ''den sista milen'' men eftersom golvet är svagt limegrönt, så har den i folkmun fått namnet ''den gröna milen'' (The Green Mile). En dag kommer en ny fånge in, den gigantiske, mörkhyade John Coffey, åtalad för mordet och våldtäckten av de två små flickor som hittades i hans famn medan han försäkrar storgråtande ''Jag försökte ta tillbaka det, men det var för sent'!'. Paul märker snart att Coffey inte är som de andra, ofta råskinnade fångarna på milen; till exempel kräver han att ljuset skall vara tänt på natten, för han är så mörkrädd. När Coffey botar Paul från en urinvägsinfektion genom att ''suga ut'' sjukdomen ur honom inser Paul och de andra fångvaktarna (''Brutal'', Harry och Dean) att Coffey har fått gåvan att hela. När den sadistiske fångvaktaren Percy Whitmore trampar ihjäl en mus lyckas Coffey återuppväcka musen från de döda genom sina krafte. Samtidigt kommer det en till ny fånge till milen, en psykopat som kallar sig själv Billy The Kid (och får öknamnet Wild Bill av fångvaktarna, efter historiens kanske mest misslyckade cowboy), som sakta hela tiden försöker hitta på nya sätt att retas med fångvaktarna. Detta gör så att Paul sakta men säkert börjar bli övertygad om att Coffey är oskyldig, och när det visar sig att fängelsechefens fru drabbats av en dödlig hjärntumör, börjar han utveckla en plan....

Det är omöjligt för mig att se filmen utan att fälla ett par manliga tårar åt hela den sista halvtimmen (som jag inte tänker avslöja här, se filmen eller läs boken!). Faktumet att filmen är närapå fyra timmar lång så att det inte nästan alls har redigerats bort viktiga saker från boken (till skillnad från Harry Potter.....) är något man inte ser allt för ofta i blockbusters, och rollprestationerna av Tom Hanks som Paul och Michael Clarke Duncan som Coffey hör till de mest imponerande jag har sett. Denna film kommer lätt med på min top 10-lista över filmer, och vice versa med boken. Har du inte sett den - se den, eller varför inte läsa boken?

Har lite pientä pintaremonttia på gång i mitt rum. Fortsättning följer.

Mvh,

INNO-Sundis.