De senaste dagarna har jag burit en ofantligt stor tyngd på mina axlar.

För två nätter sedan satt jag framför datorn, sådär som jag gör nu. Klockan var mycket, riktigt mycket, men mitt huvud var på tok för fullt att surr och oljud för att kunna sova. Idag skämtade Ville om att jag kanske tänker för mycket för att kunna sova, och på något sätt känns det som om han faktiskt slog huvudet på spiken. Hur skall en hjärna som går på högvarv kunna gå från full aktivitet från standby? Man måste ju varva ner först. 

Nåväl, där satt jag ensam i mörkret, fånge i mina egna resoneringar om dittan och dattan, då jag på twitter läser att Robin WIlliams har avlidit. 

Och världen slutar snurra. Inget är mera verkligt.

Jag kollar direkt med alla mina bekanta som ännu är vakna om de hört något om saken. Alla är lika chockade som jag.

Snart rapporterar många olika nyhetstjänster om att det är bekräftat. Robin Williams har förlorat en lång kamp mot depression.

Och jag vet inte vad jag ska göra.

Jag vill inte gå och lägga mig. Jag vägrar somna in och vakna upp i en värld utan Robin Williams. 

Att skriva en hyllning till ett sådant geni är svårt. Var ska man börja? Hans filmer? Hans otroliga skådespelartalang? Hans standup? Hans medmänsklighet?

Robin Williams kändes som om han vore en farbror man verkligen gillade, en farbror med fantastisk humor som man genuint älskade, för man visste att han älskade dig tillbaka. Robin Williams både kvicka, fräcka och väldigt smarta humor kunde muntra upp mig under mitt livs mörkaste stunder, och hans fantastiska skådespelartalang i filmer som t.ex. Dead Poet's Society, Good Will Hunting och Hook fick mig att sympatisera med honom som karaktär, eftersom han utstrålade en så stark och genuin medmänsklighet. Robin Williams var komikern som ringde Stephen Spielberg för att muntra upp honom när han gjorde Schindler's List, och Robin Williams stod för rösten till den karaktär som så många av oss älskade i vår barndom: Anden i Aladdin.

Dagen då Robin dog blev världen en litet mörkare, litet obehagligare och tråkigare plats. 

Men Robins legend och hans humor lever vidare.

Tack för alla filmer från min barndom, och för alla stunder i mitt liv du din humor behövts.

''

O Captain my Captain! our fearful trip is done;
The ship has weathered every rack, the prize we sought is won;
The port is near, the bells I hear, the people all exulting,
While follow eyes the steady keel, the vessel grim and daring

But O heart! heart! heart! 

O the bleeding drops of red,

Where on the deck my Captain lies,

Fallen cold and dead

Utanför mitt fönster rasar höststormen i sin fulla prakt. Hösten använder sin fulla makt för att kuva den varma sommaren och påbörja sitt färgskiftande välde. Regnet faller tungt, vinden sjungar klagande och åskan rullar över himmelen med ett dån som kunde väcka de döda. I luften känner man hur sommaren febrilt kippar efter andan; utan tvekan kommer hon att gå som segrare ur denna skärmytsling, och välsigna oss med några varma dagar. Men vad händer sen? Hösten ger aldrig upp. Förr eller senare är det hösten som tar kontrollen, och låter löven falla och den tidiga kölden sprida sig över landet. Vi kan bara vänta och se.

Hösten innebär också att vardagen står närmare än det är hälsosamt att tänka. Att allting återgår till det normala. Under min sommarexil i Sibbo har jag insett varför jag sist och slutligen alltid kommer vara en Sibbobo, fastän jag så skulle bo i Timbuktu: Sibbo är mer en del av mig än vad jag är av Sibbo. Jag har blivit den jag är tack vare Sibbo, och i Sibbo har jag så många människor som betyder så mycket för mig. Att lämna Sibbo för Åbo om någon vecka kanske blir svårare än jag trott, liksom jag filosoferade för cirka ett år sedan?

Och det verkligen ingen dålig sak.

I behov av en kram,

Sagofarbror

Sådärja, gav bloggen ett litet ansiktslyft. Finns nog ännu några saker som jag känner att bör ändras, men just nu får denna design duga. Speciellt nöjd blev jag med headern och bakgrunden. Tycker de passar bra ihop, och ger bloggen litet mera färg än den tidigare svartgrå designen. Tog också tillfället i akt att döpa om bloggen, så nu heter den bara ''Sagofarbror'' i sin simpelhet. Jag passade också på att skapa en ny omröstning sådär som grädde på moset, så nu kan ni bestämma i vilket av Westeros hus jag skulle passa bäst. Rösta vettja! 

Annars kan vi väl konstatera att på västfronten inget nytt. Lånade ett par böcker från biblioteket i förrgår, och läser nu Jag Ringer Mina Bröder av Jonas Hassen Khemiri, en tankeväckande bok om hur invandrare bemöts i Sverige. Kommer säkert återkomma till den i något senare inlägg. Såg också American Beauty förra natten, på tal om tankeställare, och så kollade jag på Guardians of the Galaxy med några polare. båda var riktigt bra, men jag föredrog nog Beauty. Den filmen skulle förtjäna en mer djupgående beskrivning samt ett inlägg som filosoferar kring dess innehåll, men det orkar jag inte med just nu. Tror det får bli till en annat natt. 

Fastän det går trögt, så bloggar jag ju igen. Det tar sig, ska ni se. Det tar sig.

Hoppla!

Den var ni inte beredd på. Att Sundis lovar att börja blogga igen och sedan skriver två inlägg inom en relativt kort tid. Det är ju nästan som om han skulle hålla ett löfte?!?!?! Vad är detta för trams?

Jo, jag hade faktiskt tänkt göra ett seriöst försök att köra igång denna verksamhet igen. Känner dock att bloggen kommer behöva ett ansiktslyft, så för en tid framöver kan det hända att designen varier från dag till dag. Skall ta och prova mig fram till något som passar Andreas 21 vee bättre än den nuvarande designen. Högst antagligen blir det något Game Of Thrones-inspirerat, har haft otroligt GoT-fiilis hela sommaren hitills. Borde läsa böckerna också och inte bara kolla på serien, men efter att ha läst den första boken konstaterade jag att a) man saknar motivation då man redan vet allt som händer och b) George RR Martin skriver så otroligt torrt. Språket i hans böcker tilltalar mig inte alls. Långa miljöbeskrivningar och onödigt långa harranger fram och tillbaka om dittan och dattan. Kanske man ändå borde ge bok 2 en chans? Kan ju hända att den är bättre. Skulle ju vara kul att hinna fram till A Dance With Dragons före säsong 5 börjar. 

Kommande vecka kommer vara riktigt stressig. Farssan och några andra ska fira gemensamt 50-årskalas, och skall ju såklart vara slav medhjälpare när det ska riggas tält, transporteras stolar och bord osv. Har en smygande misstanke om att jag även kommer fungera som någon sorts servitör (Maïtre d' Andreas Sundberg, sacrebleu!) på själva kalaset. Kan ärligt säga att jag inte ser fram emot det alls. Suck och stön.

Kanske man skulle ta sig i kragen och låna A Clash Of Kings sådär som lektyr för de sista semesterveckorna?