Om det är något i denna värld jag är urdålig på är det att hålla löften jag gjort till mig själv. Jag lovade mig själv att jag skulle börja blogga aktivt igen, som ett sätt att reglera den galenskap som sakta men säkert bygger upp sig i skallen på mig - det vill säga för att få utlopp för alla mina funderingar. Jag har flera gånger öppnat bloggen, och sedan bara suttit och stirrat på denna vita, tomma ruta. Var skall jag börja? VAD skall jag skriva om? Det finns så många alternativ, så många saker jag funderar på som jag borde ta upp, och till slut snubblar jag på mitt eget grubbel förrän jag ens startat. Ska jag skriva en lång redogörelse för vad jag hitills åstadkommit på jullovet? Ska jag skriva en recension av Ghosts spelning? Eller The Desolation Of Smaug? Borde jag ta tag i politiska ämnen? Borde jag fota min mat och ladda upp 89 bilder av den hit (okej, definitivt inte). Men skämt åsido så har det varit ovanligt svårt att börja skriva igen. Den där inspirationen som förr var så lättfunnen har plötsligt blivit svår. Detta är ett av de sällsynta tillfällen där den faktiskt kommit smygande, satt sig på min axel och viskat mig i örat: ''tänk om du faktiskt skulle skriva något, ditt fule fan?'' 

Just nu halvligger jag i min säng och känner mig som någon melodramatisk tonårsfilmshjälte. I öronen dånar Def Leppards powerballad ''Love Bites'', och om det faktiskt skulle vara någon smörig tonårsrulle på g så skulle jag väl antagligen ligga och fantisera om någo tjej som ändå inte vill ha mig. Dock så är det ju inte en tonårsrulle, och att jag är impopulär bland Evas döttrar är redan ett faktum, så jag ligger och funderar på helt andra saker. Att julen står inför porten (och klappar på och myser, gick inte sången så?) har väl ingen missat såvida man nu inte levt som ananasodlande inuitkonung någonstans på Grönland under det senaste året. Liksom de senaste fem åren har ingen som helst ''julfiilis'' infunnit sig hos mig. Det är något jag saknar från barndomen, då man faktiskt väntade och spände sig inför julaftonen, försökte vara extra snäll för att garantera att man skulle få åtminstone ett par hårda paket och lucköppnandet på morgonen var litet av en ritual i sig. När man tog in granen var det nästan höjdpunkten i hela december, och hela familjen samlades för att klä den medan vi lyssnades på Pappas gamla julskivor. När Slades jullåt ''Merry Xmas Everybody'' dånade ur högtalarna och Mamma bakade pepparkakor visste man att det var jul påriktigt. Släktingar kunde plötsligt komma och ringa på dörren, och avlämna paket som tomtarna hade tappat ur sina slädar eller som av någon underlig anledning hade kommit till fel adress. Detta var julens magi.

Jag vet inte varför, men denna känsla av äkta jul vill inte infinna sig längre. Det känns alltid lika overkligt att det är julafton, och när dom önskar en '''hyvää joulua'' i butikerna vill man nästan inte tro det. Undrar hur det blev såhär? På något vis är det som man skulle vara en betraktare, en som står utanför julrumban och följer med hur andra firar jul. Men ändå blir man litet glad inombords när man ser den där lilla pojken i butiken som pekar på LEGO och frågar sin pappa: ''Pappa, tror du julgubben hämtar den där åt mig om jag är riktigt snäll?'' och Pappan blinkar åt pojkens mamma och säger:

''Vet du, det tror jag nog. Tur att jag har julgubbens nummer på min mobil.'' 

God Jul önskar Sagofarbrodern! 

För exakt två år sen gjorde jag ett inlägg på denna blogg där jag endast skrev ''Vad fan är det jag håller på med?''. Till detta hade jag infogat en bild vars hyperlänk nu är bruten, så den syns inte mera. Jag undrar seriöst vad det är jag syftar på - jag är säker på att bilden skulle ha gett den där lilla aningen som skulle behövas för att förklara den enigmatiska gåtan, men eftersom jag inte har en bild att gå efter är jag totalt lost. Detta stör mig otroligt mycket, för jag skulle seriöst vilja veta vad det var som fick Andreas 18 år att fundera vilken sorts verksamhet han egentligen bedriver. Det känns nästan helt löjligt länge sen när man tänker på saken. 2 år är ju faktiskt en tiondel av mitt liv hitills. Ganska galet när man tänker på det.

Och nej, jag har inte ännu heller något svar på frågan jag ställde 3.12.2011 klockan 01:29.

Just nu tar studierna emot. Jag har gått en kurs där jag avlagt en nästan sjuklig mängd med arbete endast för ett futtigt studiepoäng, jag har skrivit en omtent som jag misstänker att misslyckades, och jag har två tenter på kommande som jag är säker på att jag kommer skriva under i. Jag tvivlar inte på mitt val av studier, utan jag sitter snarare utan motivation. Det känns som att jag skulle behöva komma bort ett slag. Som att jag att skulle behöva finna mig själv litet tid för mig själv. Jag skulle vilja åka på en resa någonstans, en resa som är såpass lång att folk frågar ''Sundis, var har du riktigt varit?'' när jag kommer tillbaka. Om någon nu bryr sig om att fråga. En så lång resa att min frånvaro blir märkbar. 

Dock så är jag glad över att jag kommer att ha möjlighet att träffa en massa människor som jag inte sett på mycket länge under veckoslutet. Kanske man får sig en liten andningspaus i studierna?

Trots allt är det ju så att jag inte har någon lust - ich habe keine lust.

Jag har länge övervägt om jag borde börja blogga igen. Som ni säkert har märkt har bloggen varit ganska så inaktiv under de senaste månaderna, om man bortser från ett par dåliga halvseriösa försök att skriva något. Jag slutade aldrig officiellt att blogga, men ändå så var bloggen död i mina tankar; den hade ingen plats mera i mitt liv. Förr fungerade bloggen främst som ett slags bollplank för mina idéer och funderingar, samt till en viss grad en redogörelse över mitt liv och saker som hände runtom mig. När jag började studera hade jag inte tid att fundera så mycket extra, och eftersom jag bodde hos andra hade jag inte heller haderegelbunden tillgång till en dator. 

Sedan lyckades jag äntligen skaffa en bostad åt mig, och jag har snart bott här i tre månader utan att ha författat ett enda inlägg här i mitt hem på kungsgårdsgatan. Så nu är det banne mig dags:

Välkommen hit till det första inlägget på denna blogg som någonsin författats i min lägenhet i Åbo. Detta är också det första inlägget på en återupplivad blogg. En blogg som varit borta, men aldrig ändå riktigt gått helt. En blogg som sovit, men inte så djupt att den inte går att väcka. En blogg som samlat damm som nu putsas av. En blogg som likt fågel fenix reser sig ur askan.

Åbo är verkligen en intressant stad. Jag strövade omrking en stund i närkvarteren idag och gick upp till Paavo Nurmi-stadion medan jag lyssnade på Bruce Springsteen. Gick sedan ner mot åstranden och satte mig på en bänk nära Teatern och tittade på ån. Det var ganska så kallt, och ganska så halt, så jag satt intet länge. Men under den lilla stunden slog det mig hur otroligt många nya människor jag har träffat här under den lilla tid jag bott i Åbo. Halvbekanta har blivit bekanta, okända har blivit kända och jag har fått bättre kontakt med vissa vänner från Sibbo som jag förr hörde ganska sällan av. Jag har hittat personer som jag seriöst uppskattar, och personer som jag känner att jag påriktigt har ''klickat'' med, personer som jag tror mig förstå på djupet. Jag har träffat människor som är lika mig, och människor som är totalt olika. Jag har hittat folk som jag gillar, och folk som jag genuint ogillar. Det är förvånansvärt hur bra man kan lära känna en person på en så kort tid som tre månader, och ännu mer förvånansvärt att jag direkt hittat till de människor som verkar likna mig själv mest. Det är jag verkligt tacksam för. Det är till stor del tack vare alla er fina personer som jag klarat mig igenom de nästan 2 månaderna som bostadlös backstugusittare. För det var verkligen inte lätt, ska ni veta.

Detta är inte meningen att vara någon sorts tacktal, men det finns inget som säger att det heller är något annat. 

När jag gick hem frös jag, för det blåste kallt. Men inte på insidan.

På insidan var jag varm.

Riktigt varm.

P.S Bloggen har fått en ny, enklare design. Vad tycks? D.S