08:07

Vaknar. Ryggjäveln värker igen. Inte första gången. Antar att det blir bättre ifall jag stiger upp.

08:13

Stiger upp från golvet. Jag hade fel om ryggen. Direkt när jag steg upp började den trillskas på riktigt. Det var som om jäveln planerat nån form av bakhåll. Halva jävla kroppen krampar. Hasar mig till medicinlådan. Plockar fram piller. Rör mig köket. Sväljer pillret med ett glas järnsmakande vatten. Tillbaka till sängen. 

10:19

Vaknar igen. Ryggen bättre, medicinen byter. Kollar vad jag borde göra. Får tipset ''ät mera medicin så blir det bra''. Önskar tyst att de kunde stoppa upp pillren i arslet och sedan hosta så hårt att de spyr upp dem. Säger ändå tack. 

10:32 

Stiger ut ur duschen. Borde raka mig också. Orkar inte bry mig om det. 

10:52

Sitter framför datorn endast iförd handduk och kollar på programet som blev på hälft igår. Mina morgonflingor smakar sött.

11:36

Har äntligen klätt mig. Insikten att jag faktiskt har tent att skriva imorgon slår mig som ett slag i magen. I och för sig har jag läst under veckoslutet, men fick först de kompletta anteckningarna igår. 

12:19

Äter lunch bestående av två halvsnuskiga ostburgare från min frys. Knappast mättande, men jag orkar inte laga något desto mer avancerat. Inte med denna rygg. 

14:26

Kommer fram till att det är lika stor sannolikhet för att jag ska få något läst som att en naken dvärg skulle komma inridande på en åsna genom mitt fönster. Besluter mig för att gå till universitets bibliotek för att läsa istället.

14:31

Tar dagens andra tablett. Ryggen har vaknat igen.

14:42 

Gatorna är täckta av en grå, hal massa som en gång kanske varit snö. 

14:51 

Gick via butiken för att införskaffa flytande koffein. Kassan ler. Jag ler inte. Hon vet inte vilken djävul som sitter på axel. Hon är trevligare än hon brukar mot mig, kanske för att jag är klädd i kragskjorta. Kanske har hon en bra dag. Det har inte jag. För en liten stund har jag dåligt samvete över min köld. Sen tynar det ut.

14:53 

Tre euro rikare tack vare maskinen. Fint, Andreas. Du är inte en total förlorare.

15:07

Längs med ån är det mycket folk i rörelse. Folk är väl påväg sina hem efter skola och arbete. Själv går jag emot strömmen.

15:18

Halt vid domkyrkans torg. Halt liksom överallt.

15:26

Kommer in i bibilioteket. Nickar åt bekanta. Träder in i läsesalen. Sätter mig med avsikt längst bort. Plockar fram datorn med anteckningarna och börjar läsa.

17:00

Läst klart. Packar undan mina prylar. Känner mig mosig i huvudet. Ryggen har inte gillat läsesalens stolar.

17:07

Nu är det mer som ett arbete än som en promenad. Jag låter kroppen gå, och stänger ner sinnet. Som en maskin. 

17:16

Och mitt arbete avbryts. Liksom i resten av staden är det halt vid biblioteksbron. Fötterna hinner inte med, och jag faller framåt. Jag får knäna i backen, känner hur det svider till vid båda knäna medan ryggen hugger ordentligt. En tant skrattar. Jag hoppas hon slår ut sina framtänder nästa gång hon snubblar. Har nästan lust att fråga henne ifall hon ser något roligt i situationen, men låter bli. Är förbannad.

17:36

Desto mera jag går, desto mer ont gör det. Kommer in i samma butik som tidgare. Är inte lika arg längre. Köper middag. Kassan är den samma som tidigare. Inte lika vänlig längre. Är det arbetsdagen som brutit ner henne, eller kommer hon ihåg min tidigare kyla?

17:42

Fem euro rikare tack vare maskinen. Fint, Andreas. Du är inte en total förlorare.

17:52

Kommer hem. Kokar min futtiga middag. Undersöker mina knän. Bara litet blåa. Känner på samma gång ett behov av mänsklig kontakt. Eller gör jag?

20:16

Har försökt spela litet gitarr. Blev inte till något. Har som vanligt tynat bort framför datorn. Tänkt att jag borde blogga. Försökt få igång konversationer. Blir inget. 

22:22

Känner en olustig känsla angående morgondagen. Får idé om att skriva ett blogginlägg i Sin City-aktig stil. Misstänker att det blir dåligt. Besluter mig ändå för att göra det. Tar dagens tredje och sista piller. Jag klarar mig.

00:22

Besluter mig för att tenten får gå som den går imorgon. Om det blir att bita i det sura äpplet, så må det då bli så. Läser igenom allt en sista gång ändå för säkerhets skull. Andreas, du är faktiskt en total förlorare.

01:08

Går och lägger mig. Ryggjäveln värker igen. Inte första gången. Antar att det kommer vara bättre när jag stiger upp.

Någon föreslog för mig ''Sundis, du kunde ju t.ex summera eller göra en lista om 2013''. Tack men nej tack säger jag. Jag tycker personligen att det finns få saker som är så jobbiga att läsa som blogginlägg som handlar om ett HELT år. Om det nu ens finns något att läsa. Oftast är det väl frågan om någon sorts bildkollage på bilder man tagit under året. Om man har tur kanske där finns en mening eller två som förklarar litet om bilderna i fråga, så man inte helt själv måste gissa deras relevans. Fast relevans är kanske fel ord. Typ ''I Januari kände jag mig så ensam'' och sen följs det ändå av 50 bilder på en själv med andra människor. Så klart förstår jag varför man gör sådana kollage - för att för en liten stund få försvinna från nuet ut i minnens bitterljuvhet. Det är dock inget för mig. Inte i den formen, åtminstone.

Bra att jag fick med med försvinna från nuet i denna inledande rant*. Det är nämligen det som det här blogginlägget ska handla om.

Han kommer hem, och allt är skit. Dagen har varit lång, dagen har varit tung. Han är så trött på allt vad människor heter, så trött på all frustration, alla onödiga känslor och hur svåra lätta saker kan bli. Ibland kan Åbo kännas litet som flugornas herre - ett socialt spel där man helt enkelt måste köra eller bli överkörd. Skolväskan väger minst tre ton, och tynger ner på hans redan från tidigare ömma rygg. Han öppnar dörren, plockar upp posten och klär av sig rocken. Han är så trött. Han kommer in i lägenheten, och konstaterar att han lämnat  rullgardinerna stängda. Efter en snabb tur till kylskåpet för att få något att dricka tar han sig till sin soffa, och släcker lampan som han tände när han kom in. Han sätter sig, och plockar fram sina hörlurar. Det är mörkt nu. Han knapprar in ett låtnamn på spotify och stänger ögonen:

''If You Have Ghosts''

Och för en stund, endast en liten stund käre läsare, så upphör allt annat att existera. Lägenheten, tröttheten, du och den här bloggen. Inga problem finns mera, ingenting. Bara han och musiken. Skitdagen försvinner. Den spolas ut. Den bränns bort. Såren lappas för, själen får vila och gossen får le. I exakt tre minuter och trettiofyra sekunder sittar han där och ler, i tre minuter och trettiofyra sekunder är han lycklig. I tre minuter och trettiofyra sekunder är han hemma. 

Till sist tar låten slut, och han öppnar sina ögon. Han skådar nu mycket mildare på sitt hem, och märker att han är aningen hungrig. Kanske det skulle vara dags att planera dagens middag? Men förrän han börjar med det kan han med ett leende konstatera dettta: Det är sant så som de sjunger - if you have ghosts, you have everything. Det var så han döpte sin blogg.

*om denna rant gjorde dig upprörd, kanske du borde fundera varför den gjorde det.