Jag har 38 grader feber. Jihaa.

Det var länge sen det hände nu. Livet smakar igen lite sötare, men en viss bitterhet finns kvar från natten då allt rasade samman. Murens tegelstenar ligger utströdda här och där, och skadorna av de fallande stenarna har småningom läkt. Jag tror att jag aldrig riktigt kommer bli av med det ärr som den natten gav mig, ett ärr som får mig att sitta och fundera ända in på småtimmarna varje natt nästan. Fast ärret hade ju någonting positivt med sig också: När skadan var skedd behövde jag akut hjälp för att sy igen såret så att säga, och då förstod jag vilka personer som verkligen var viktiga i mitt liv och verkligen bryr sig om mig. Alla dessa personer tog snabbt upp nål och tråd, och sydde sakta men säkert fast såret. Ett stygn per man. Dock var det en person som sydde ihop två, rentav tre stygn, och för det är jag evigt tacksam.

Men på grund av detta ärr är jag rädd för att börja klättra på en ny mur; tänk om den också rasar, och jag skadar mig ännu värre och djupare än förra gången? Speciellt nu när det är en massa annat på gång i mitt liv också. Därför önskar jag att jag skulle höra hur någon ropar ''kom!'' till mig, och hjälper mig upp på muren för att dra över mig till andra sidan. För själv vågar jag inte börja klättra igen; mitt fotfäste är för instabilt.

För er som är ute och seglar kan jag ge en liten vink: Bildspråk.

En av de vackraste melodier jag någonsin hört:

Varför göra det onödigt invecklat?

På fredagen bestämde jag mig ganska ex tempore att jag vill åka på konstens natt med mina lustiga filurer till vänner, så jag slog världsrekord i att duscha, fyllde väskan med de första flaskor jag kom åt från min omfattande sprithylla och hoppade sedan på första bästa buss till vår älskade huvudstad. Så mycket konst såg jag inte, men en hel del alkoholpåverkade ungdomar, lite poliser, diverse stjärnor och stjärnbilder, en finskalärare och en hel massa bekanta såg jag desto mera av.

Idag vaknade jag, for till kyrkan på konfirmationsövning, kom hem, sov lite mera, vaknade igen, duschade, klädde på mig och åkte på 16-årskalas i borgby. Som tradition är korkades flaskorna så fort mor- och farföräldrar åkt hem, och sedan festades det på riktigt. Men inte jag, för den onde greve Krapulanderius hade ännu mitt sinne i sina klor. Det har han ännu också. Vasätän månne jag hällt i mig i förgår.

Idag är det konfirmation, och sedan jatkot därifrån som gäller. Skjut mig. 

Dagens filosofiska tanke: Tänk om fallande löv egentligen är löv som gör självmord?

Yippie-kay-yey, Motherfuckers.

''L is for LOVE, baby
O is for ONLY you that I do
V is for loving VIRTUALLY everything that you are
E is for loving almost EVERYTHING that you do
R is for RAPE me
M is for MURDER me
A is for ANSWERING all of my prayers
N is for ´NOWING your loverman's going to be the answer to all of yours''

En liten lista på två random saker:

1. Nick Cave.

2. Att en 95:a frågar en halv tolv på natten ifall man kan köpa sprit åt densamme till veckoslutet. Seriously, what the fuck?

Jag gillar Metallicas version av Loverman.

Månne han också gör det?

''I'll say it again
L is for LOVE, baby
O is for OH yes I do
V is for VIRTUE, so I ain't gonna hurt you
E is for EVEN if you want me to
R is for RENDER unto me, baby
M is for that which is MINE
and
A is for ANY old how, darling
and
N is for ANY old time''

And suddenly, everything seems so clear:

Idag har jag känt mig extremt trött, extremt trög och extremt feijdad. Imorgon kommer jag antagligen att ha extremt tråkigt. Denna dag har inte hört till det bättre slaget, för att uttrycka det enkelt.

That shit happens to me all the time.

Hur kan jag ha missat Bobbie Brown av Frank Zappa? Awesomeness!

Dagens skrämmande fakta: Jag har börjat göra läxor. OO Kanske min hjärna har insett att en slutspurt skulle vara på sin plats?

Och jag hade en så otrolig dröm förra natten att jag blev besk som en häst när jag vaknade och insåg att jag är stuck i denna gråa massa.

Enligt mig är slutscenen i Rocky Balboa en av de bästa, en av de mest rörande filmsslutscenerna någonsin. Rocky kommer till Adrians grav en sista en gång för att tacka Adrian för hennes stöd och inspiration: ''You know I could have done nothing without you''. Sedan säger han orden han sagt till henne varje gång han segrat: ''Yo Adrian, we did it.''. Han lägger ner en blombukett på graven, kysser den och går iväg ut i periferin, ut till filmhistorien och den legend som är mytoset om Rocky, Adrian och Paulie. 

P.S JAG KOM IGENOM MATTAN, FUCK YEAH!