Jag vill redan nu påpeka att det som jag kommer skriva om är en ''svår sak''. Att börja skriva om en dylik är också svårt. Därför får denna lilla förklaring tjäna som en inledning på det som komma skall, så ha tålamod nu och låt mig försöka förklara hur det ligger till. 

När något som är en del av ens vardag plöstligt upphör är det litet som om någon skulle knycka en pusselbit ur ett färdiglagt pussel. I och för sig är bilden pusslet föreställer ännu densamme, men man märker att en bit saknas. Kanske inte en stor bit, men ändå en tillräckligt stor bit för att det ska märkas. I mitt fall är det en stor bit.

Vad är det jag surrar om? Jo, jag snackar ju såklart om när vi uppträdde som Ghost B.C på Kåren på lördag.

Det hela började som en idé av mig och Viktor (som jag just hade lärt känna) när vi drack ett stop öl på Whiskey Bar under gulisveckan. Vi spekulerade över olika band som skulle vara kul att uppträda som på RÅA Live, och efter ha gått igenom både seriösa och mindre seriösa alternativ insåg vi att vi båda är ganska stora Ghost-fans. Vi beslöt att han skulle sjunga och jag skulle lira gitarr. Viktor sade att han kände en trummis som eventuellt kunde vara intresserad, och Andreas slöt sig till vårt lilla gäng. Där var vi nu, tre killlar som åtminstone hade tillräckligt med inblillning för att ge oss på något som ambitisiöst som att spela Ghost. Före den första bandövningen var vi alla tre nervösa. Vad skulle det bli? Hur skulle det låta? Har vi tagit oss vatten över huvudet?

Vi började med, för att spä på klichéerna, att jamma The Trooper av Iron Maiden. Det lät inte så hemskt bra. Alla hade sin egen uppfattning om hur man skulle spela den, och resultatet blev litet slappt och halvdant. Vi hade tidigare bestämt att vi skulle börja med Stand By Him, eftersom det är en av Ghosts lättare låtar, och Andreas föreslog att vi skulle prova spela den. Sagt och gjort, han räknade in och satte igång kompet som låten börjar med. Jag och Viktor hakade på, och det var som att någon skulle ha ersatt de tre förvirrade killarna som just hade yrat med Maiden till tre proffs som lirar Ghost. Vi alla tre blev riktigt förvånade. Här fanns potential.

Vi fortsatte att öva varje vecka, gav oss själva som ''läxor'' att lyssna på låtarna och lära oss dem ordentligt. Det dröjde inte länge förrän Emil kom med i bandet som bassist, och vi lärde oss att spela flera och flera av låtarna. Vi blev bättre och bättre, och man började märka att både vår personkemi och vår samspelthet hela tiden blev bättre. Det handlade inte bara om att lira tillsammans. Det handlade om fyra polare som hade roligt. 

Efter att ha gått igenom några olika alternativ beslöt vi oss för att ta in Robin som andra gitarrist. Han passade genast in. Det var endast keyboardisten som saknades, men vi kände att vi hade gott om tid på oss att hitta en dylik och Viktor lirade keyboard på övningarna. Vi började behärska låtarna på riktigt, och vi fann också tid att jamma (våra versioner av bland annat Holy Diver och I Got Erection var sällsynt vackra). Viktor spenderade tid i en studio för att banda in körer till spelningen. Vi skulle satsa hårt.

Så som alltid är fallet går världen vidare snabbare än man hinner inse, och tiden likaså. Vi gick för att shoppa tillsammans och skaffade dräkter, hade pysselstunder och provsminkade ''Papa'' för första gången. Resultatet var fantatistkt bra:

Vi kände att vår satsning kommer att synas, att vi kommer göra en skillnad. Vi visste vad vi går för. Allting var klart, utom en sak: Vi saknade ännu också en keyboardist. Jag tänker inte utförligt beskriva den Spinal Tap-aktiga fars vi lyckades med när vi snabbt försökte tillsätta en dylik, men vi bestämde till slut att vi hyr in ett riktigt proffs, och kallade in Viktors pappa att sköta om keyboarden. Ghosts musik bygger mycket på en viss känsla som keyboarden bidrar storligen till, så det är en viktig byggsten i soundet. Nu lät vi klara. Nu var vi klara. Nu var det bara spelningen kvar.

Redan under vårt soundcheck på förmiddagen före gigget fick vi se några förvånade miner. ''Ni låter ju riktigt bra''. Folk hade inte förväntat sig en sådan satsning. Vi visste vad vi gjorde. Vi är spökligan. Kvällen närmade sig med stormsteg. Vi skulle spela klockan 23. Tiden sniglade sig fram, men plöstligt befann vi oss backstage, redo att gå ut och koppla våra instrument. Sedan var det bara att dra på sig kåporna, och vänta.

Vårt intro, Masked Ball, dånar ur PA.et Vi väntar på att gå ut på scenen. Stycket kommer då vi ska gå ut. Publiken vrålar. Kalla kårar.

Det är över nästan lika snabbt som det börjar. En fantatisk spelning. Och redan under den sista låten, Monstrance Clock, känner jag den. Tomheten. Jag inser att spökandet faktiskt är slut. Att vi nått vårt mål. Det som vi väntat på så länge har vi nu gjort. Pusselbiten plockas ut ur vardagspusslet. Något som varit en så stor del av vardagen försvinner, all förväntan och allt väntande tar slut. Vi har spelat. Vi har spelat bra. Vi kan vara stolta över oss själv.

Och nu känns vardagen så svår, så tom, så meningslös. På den scenen gav vi allt. Att gå tillbaka till livet före Ghost är inte lätt. Men det ska nog gå. Spökligan slutar inte spela, fastän vi kanske inte spelar nödvändigtvis spelar Ghost mera. Vi blev för bra som band för det. Och vi lärde oss också att det inte alltid är målet som är det viktiga, utan själva resan.

Ett stort tack åt Viktor, Andreas. Emil och Robin. Mina bandkamrater, mina vänner och bröder. Ett ännu större tack åt Henrik som räddade oss ur nöden, och Laura, som maskerade oss. Och det största tacket åt er som kom till vår spelning, och gjorde den så fantatisk som den var. Detta kommer jag leva länge på. 

Hur passande är det inte att den sista låten vi spelade var just Monstrance Clock?

Texten i refrängen går nämligen så här:

''Come together, together as one''.

Det är precis vad vi gjorde.