Varför känner jag mig på något sätt alltid övergiven på natten?

Jag både hatar och gillar den lilla stund man har för sig själv före man somnar.

Man kan fundera på dagens händelser eller vad som helst annat man kommer att tänka på utan att någon stör en, helt enkelt ta en stunds funderare över olika saker. Och jag gillar att fundera.

Men samtidigt får jag också ångest: Jag tänker på stunder/personer som jag saknar, människor jag sårat, saker jag gjort fel och scenarion jag skulle önska att skulle ske, men jag vet att det inte kommer att bli så. Jag önskar att jag skulle ha sagt eller gjort annorlunda, såhär med facit i hand. Jag önskar att jag kunde ta tillbaka skadan jag åstadkommit, förgäves. Jag önskar att allt skulle vara lite lättare.

Jag tror att alla människor tänker likadant under den lilla stunden, före man glider in i sömnens värld. Man lyssnar på sig själv, man ångrar dumma saker man gjort. Man stannar helt enkelt upp för sig själv. Man kan anse att det är som en sorts terapi. En sorts själavård. Man tar helt enkelt itu med sina problem för sig själv, så att dom inte skall äta upp en inifrån.

Egentligen borde man stanna upp under dagen och fundera också, men sällan hinner man, eftersom man är i konstant stress.

Stunden jag saknar ser ut såhär: Vi alla sitter vid ett bord. Solen skiner, det är högsommar. Det blåser behagligt. Någon säger något roligt, alla skrattar. Jag själv har tillbringat en längre tid instängd hemma, så folk berättar vad som hänt under den tiden. Vi får plättar. Det finns ingen stress i världen. Bara jag, och mina vänner. Det känns som vi skulle vara en enda stor, kanske inte så perfekt, men ändå härlig familj.

Det är väl höstangsten som slår in nu igen...

Men jag vågar påstå att det var en av dom bästa dagarna i min sommar, från den bästa sommaren i mitt liv. Nu är det bara kallt och stress.

Nu skall jag försöka få sömn genom att lyssna på lite Pink Floyd. Den bästa musiken för situationer som denna.

Godnatt.

Sundis.