Varför känner jag mig på något sätt alltid övergiven på natten?

Jag både hatar och gillar den lilla stund man har för sig själv före man somnar.

Man kan fundera på dagens händelser eller vad som helst annat man kommer att tänka på utan att någon stör en, helt enkelt ta en stunds funderare över olika saker. Och jag gillar att fundera.

Men samtidigt får jag också ångest: Jag tänker på stunder/personer som jag saknar, människor jag sårat, saker jag gjort fel och scenarion jag skulle önska att skulle ske, men jag vet att det inte kommer att bli så. Jag önskar att jag skulle ha sagt eller gjort annorlunda, såhär med facit i hand. Jag önskar att jag kunde ta tillbaka skadan jag åstadkommit, förgäves. Jag önskar att allt skulle vara lite lättare.

Jag tror att alla människor tänker likadant under den lilla stunden, före man glider in i sömnens värld. Man lyssnar på sig själv, man ångrar dumma saker man gjort. Man stannar helt enkelt upp för sig själv. Man kan anse att det är som en sorts terapi. En sorts själavård. Man tar helt enkelt itu med sina problem för sig själv, så att dom inte skall äta upp en inifrån.

Egentligen borde man stanna upp under dagen och fundera också, men sällan hinner man, eftersom man är i konstant stress.

Stunden jag saknar ser ut såhär: Vi alla sitter vid ett bord. Solen skiner, det är högsommar. Det blåser behagligt. Någon säger något roligt, alla skrattar. Jag själv har tillbringat en längre tid instängd hemma, så folk berättar vad som hänt under den tiden. Vi får plättar. Det finns ingen stress i världen. Bara jag, och mina vänner. Det känns som vi skulle vara en enda stor, kanske inte så perfekt, men ändå härlig familj.

Det är väl höstangsten som slår in nu igen...

Men jag vågar påstå att det var en av dom bästa dagarna i min sommar, från den bästa sommaren i mitt liv. Nu är det bara kallt och stress.

Nu skall jag försöka få sömn genom att lyssna på lite Pink Floyd. Den bästa musiken för situationer som denna.

Godnatt.

Sundis.

 

mel

3 oktober 2010 13:22

va fint. those were the days :)

 

Dieter

3 oktober 2010 15:02

Om de e den dan ja tror du skyftar på, så joo de va en fin dag :)

 

Fanny

3 oktober 2010 19:40

egentligen vet jag inte vad jag skall skriva här nu. allt som ja skriver blir nu bara och låta fel så ja nöjer mej me att säga att ja håller med om allt i det här inlägget :)

http://fannym.ratata.fi

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...