Gårdagen var en spännande dag med chillande, lodjurs-smakande muffinsar, försenad pizza, politiska/flilosofiska debatter, 40 zigenare i en taxi (bokstavligen) och det trevliga konstaterandet när jag kom hem att jag har feber.

Denna dag har tillbringats med att titta på Pink Floyd - Live At Pompeii, Two and a Half Men och med att sova. Jag har sovit från klockan 17 till riktigt just, så jag kommer knappast att få sömn inatt. Hee-haa.

Jag hadde en siisti dröm när jag sov:  Jag spelade gitarr i en studio med Kress på keyboard och Emil på trummor (???), och sen for vi och äta pizza med Lotta och Mellu ( ännu mera jännä :D). Lite ologisk, men drömmar har en tendens att vara det...

Det enda positiva med att vara sjuk är att jag får lite längre höstlov... (Men det skulle ändå vara roligare att vara i skolan med folk än att sitta isolerad hemma....)

Sundben.

Det är bekräftat. 

Jag är sjuk.

Helvetes jävlar.

Nåmen jag får sova länge imorgon.

Sundben.

p.s Att vissa människor inte förstår att det dom gör får dom att framstå som idioter utan liv med noll sociala skills förvånar mig ännu.

Amorphis är ett ganska jännä band. Melodisk Death Metal med Kalevala-tema. Man lär sig om mytologin medan man lyssnar. Epic stuff.

Idag har jag varit på Anders Hellenius föreställning ''Pappa Luktar Stand-Up''. Den var ganska bra och förbannat rolig. :D

Imorgon blir det jobb på morgonen, sedan allmänt sluibande för det sedan blir lite partajande. Perus lördag, med andra ord.

Dessutom har jag en sådan känsla att denna söndag kommer att innehålla den klassiska söndags-angsten. Detta beror delvis på att det börjar bli mörkt och fittigt ute, och delvis på att jag har full dag på måndagen i skolan. Suck.

Jag håller på att bli sjuk. Ordentligt sjuk. Halsen värker, jag har mindre stegring och en aning snuva. Jag känner på mig att jag kommer ligga till sängs senast nästa vecka, men det kommer att vara oundvikligt.

Fyfan

Sundis-Setä

Hot sun beating down
burning my feet just walking around.

Hot sun making me sweat
'Gators getting close, hasn't got me yet

I can't dance, I can't talk.
Only thing about me is the way I walk.
I can't dance, I can't sing
I'm just standing here selling everything.

Blue Jean's sitting on the beach,
her dog's talking to me, but she's out of reach.

She's got a body under that shirt,
but all she wants to do is rub my face in the dirt.

Cause, I can't dance, I can't talk.
Only thing about me is the way I walk.
I can't dance, I can't sing
I'm just standing here selling.

Oh and checking everything is in place,
you never know who's looking on.

Young punk spilling beer on my shoes,
fat guy's talking to me trying to steal my blues.

Thick smoke, see her smiling through.
I never thought so much could happen just shooting pool.

But I can't dance, I can't talk.
The only thing about me is the way that I walk.
I can't dance, I can't sing
I'm just standing here selling...

Oh and checking everything is in place
You never know who's looking on
A perfect body 
with a perfect face - uh-huh.

No, I can't dance, I can't talk.
The only thing about me is the way I walk.
No, I can't dance, I can't sing
I'm just standing here selling everything.

But I can walk.
No I can't dance.
No no no I can't dance. (begins to fade out)
No I said I can't sing.
But I can walk.

Denhär sången beskriver mig ganska bra.

Jag såg på en sannerligen intressant film idag.

Pink Floyd - The Wall är baserad på koncept-albumet med samma namn.

Skivan och Filmen handlar om karaktären Pinks uppväxt, och behandlar teman som depression, ensamhet, och isolering. De återkommer hela tiden till olika saker var ''Just another brick in the wall'' (Den symboliska muren Pink bygger kring sig själv)

Pink föds i ett litet engelskt samhälle i slutet av 1940-talet. Hans far har stupat i kriget och hans mor är därför mycket överbeskyddande mot honom. Han hatar skolan, eftersom det verkar som att alla lärare hatar honom, och de slår honom ständigt för att han t.ex skriver poesi istället för att läsa matematik. Han konstaterar kallt att allt detta bidrar till byggandet av hans mur.

Pink växer upp, och får flickvän, som han sedan gifter sig med. Hans musikaliska talang  uppmärksammas, och han får en manager som gör honom till rockstjärna. Men hans fru bedrar honom, och folk älskar honom endast för hans officiella bild och hans pengar, så han känner sig otroligt övergiven och ensam. Hans verklighet blir för mycket droger, för mycket pengar, för mycket press. Man ser hur hans mentala hälsa börjar flippa, och konstruktionen av muren är klar. Det är bara han ensam, kall och känslolös. Han får inga svar när han frågar ''Is there anybody out there?'', och till slut en kväll när ett kvinnligt fans följt med till hans hotellrum, flippar han totalt. Han förstör hela hotellrummet, skär sig djupt i handen och rakar av sig allt kroppshår. Han tar en överdos droger och faller i koma. Hans manager, som hört att han flippat, kommer rusande tillsammans med hotellägaren och ett par läkare. De lyckas återuppliva honom med hjälp av en spruta, så att de kan hålla konserten det är meningen att han ska spela på kvällen.

Men Pink, som ju är helt galen, har blivit övertygad om att han är en facist-diktator. Han beordrar sina fans (som han kallar för ''Hammers'') att gå ut på gatorna och misshandla, våldta och mörda alla som hör till en etnisk minoritet. Följden blir ett upplopp, där många människor mister livet. Pink står och skrattar rått åt det hela, då han mittiallt inser vad han håller på med. Han vrålar ''Stop! jag vill hem!'' och tar till flykten till en allmän toalett, där han svimmar. 

I hans huvud spelas då upp en rättegång, som i filmen är animerad. Åklagaren anklagar honom för att ha visat mänskliga känslor, och för att ha skadat många människor genom att isolera sig bakom sin mur. Hans lärare ( Representerad av en åsna) och hans fru (En sorts skorpion som förvandlas till en demon) vittnar emot honom, medan hans överbeskyddande mor (en stor vagina) ber om att få ta hem honom och isolera honom där. Domaren ( först en mask, sedan en stor röv) dömer honom att riva ner muren som straff för all skada han orsakat, så att han kan känna ångern som straff, och igen bli en person med känslor.

Filmen slutar med att en liten pojke radar tegelstenar på en lastbil, för att visa att när en människas mur rasar, så börjar en annan människa bygga sin.

Rättegångsanimeringen från filmen...sjuka saker.

Det var nog en av de bättre filmerna jag sett, fast den inte innehåller någon dialog nästan alls, utan endast musik. Lite som en musikal.

Kan rekomenderas!

Fredag imorgon, Fuck yea! Det bli Anders Hellenius på kvällen :)

Godnatt, tegelstenar.

Sundben

Nu börjar prov-veckan att äntligen gå mot sitt slut. Det är bara ett onödigt finskaprov kvar och sedan var det slut på fanskapet. Fast denhär prov-veckan har inte varit så farlig, man har ju endå haft mycket ledigt i förra veckan :)

Det börjar med andra ord en ny period på Torsdagen, vilket betyder att det blir nya ämnen igen...''Jag har väntat hela sommaren på att få ha matematik med Thelmis igen!''

Kalas.  

Jag började skriva på min novell igår. Fick mitt i allt bara inspiration att börja skriva .

Novellen heter Träsket. Inte så originellt kanske, men titeln passar handlingen ganska bra. Den handlar om en man som fastnat med bilen i ett träsk då han kört full efter att hans flickvän gjort slut med honom, och lyckats kvadda bilden så att han inte kan komma ut ur den. Den cirkulerar kring hans tankar och hans försök att ta sig ut medan han och bilden sakta sjunker ner i leran. Något i den stilen blir det iallafall :D

Källaren imorgon under regi av Alejandro...Kan bli jännä.

Gonatt.

t. sundis-setä

Nu har jag bestämt mig. Jag skall skriva en novell. 

Varför känner jag mig på något sätt alltid övergiven på natten?

Jag både hatar och gillar den lilla stund man har för sig själv före man somnar.

Man kan fundera på dagens händelser eller vad som helst annat man kommer att tänka på utan att någon stör en, helt enkelt ta en stunds funderare över olika saker. Och jag gillar att fundera.

Men samtidigt får jag också ångest: Jag tänker på stunder/personer som jag saknar, människor jag sårat, saker jag gjort fel och scenarion jag skulle önska att skulle ske, men jag vet att det inte kommer att bli så. Jag önskar att jag skulle ha sagt eller gjort annorlunda, såhär med facit i hand. Jag önskar att jag kunde ta tillbaka skadan jag åstadkommit, förgäves. Jag önskar att allt skulle vara lite lättare.

Jag tror att alla människor tänker likadant under den lilla stunden, före man glider in i sömnens värld. Man lyssnar på sig själv, man ångrar dumma saker man gjort. Man stannar helt enkelt upp för sig själv. Man kan anse att det är som en sorts terapi. En sorts själavård. Man tar helt enkelt itu med sina problem för sig själv, så att dom inte skall äta upp en inifrån.

Egentligen borde man stanna upp under dagen och fundera också, men sällan hinner man, eftersom man är i konstant stress.

Stunden jag saknar ser ut såhär: Vi alla sitter vid ett bord. Solen skiner, det är högsommar. Det blåser behagligt. Någon säger något roligt, alla skrattar. Jag själv har tillbringat en längre tid instängd hemma, så folk berättar vad som hänt under den tiden. Vi får plättar. Det finns ingen stress i världen. Bara jag, och mina vänner. Det känns som vi skulle vara en enda stor, kanske inte så perfekt, men ändå härlig familj.

Det är väl höstangsten som slår in nu igen...

Men jag vågar påstå att det var en av dom bästa dagarna i min sommar, från den bästa sommaren i mitt liv. Nu är det bara kallt och stress.

Nu skall jag försöka få sömn genom att lyssna på lite Pink Floyd. Den bästa musiken för situationer som denna.

Godnatt.

Sundis.