Jag är inte en så öppen person, eller jag anser att jag inte är en så öppen person; jag har svårt att släppa in folk innanför min mur, och när folk väl har kommit innanför den så vet jag inte riktigt vad jag skall göra. Därför har jag lite svårt att behandla mina innersta funderingar och känslor, eftersom jag inte egentligen vill/vågar diskutera/dela dom med nån (Okej då, kanske någon gång i fyllan, fast då känns allt mycket lättare). Visst har jag många goda/nära vänner, men de intresserar sig knappast för mina innersta funderingar, eller det verkar så i alla fall.

Därför känns det skönt att ha den här bloggen. Jag kan skriva precis vad jag vill, vad jag tänker, vad jag känner, vad jag tycker, eller vad jag önskar, och det känns liksom som om man skulle berätta det för en nära vän. Dessutom vet jag att folk läser det jag skrivit, och det är ju därför ett sätt att dela det tidigare nämnda, men på en mycket djupare nivå för bara ett par utvalda än om jag till exempel skulle börja skriva sånt på facebook eller liknande. Det är dessutom ett bra sätt att verkligen få behandla de sakerna eftersom man tänker noga (eller jag tänker noga) före jag skriver något och försöker formulera det väl. 

Efter denna lilla introduktion som fungerar som motivering till det som följer ska jag skriva det som jag från början tänkte skriva om:

Som ni alla vet hatar jag den här stunden mellan vakenhet och sömn; Man lägger sig på sängen, drar täcket över sig och känner hur tröttheten kommer krypande. Men så kommer det: bilderna. Scenariorna som börjar tvinna i huvudet på en. Jag ser allt möjligt som jag vet att skulle kunna ske om jag bara skulle kunna uttrycka mig och inte hållas tillbaka, allt möjligt som verkar overkligt och den där känslan i magen man har säger att det aldrig kommer att ske för det är som en hopplös dröm. Jag ser också saker som kunde varit så mycket annorlunda, bara jag skulle ha handlat annorlunda eller fattat saker som jag först fattat nu långt efteråt, och jag är övertygad om att dessa händelser kommer att spöka ännu om 5 år om inte ännu senare.

Men för tillfället är det en sak som är starkare än de ovannämnda: känslan av att vara övergiven. Jag vet inte om det är mörkret eller vad det är, men det känns som om jag skulle ha blivit helt ensam på något sätt. Det här är ganska svårt att beskriva, men nån kanske förstår mig. Hoppas jag. Det känns som om det saknas något helt enkelt, och jag faktist inte riktigt vad.

Men nu skall jag sluta vara djup och försöka sova så att jag orkar skriva mattaprova ännu idag. (keh, keh) 

Godnatt, Sundben.

Jag fick en fin insikt idag: Jag har tröttnat på mitt hår (Jag vet att det där låter lite kvinnligt, men det skiter jag i) Både på längden och färgen. Eller egentligen mest på färgen. Denhär blond-hybrid färgen har börjat irritera mig. Fan också, borde få något gjort åt fanskapet.

På tal om få något gjort så har jag mattaprov imorgon. Kan bli intressant att se hur det går (Allt beror på dig, Thelmis <3). Jag konstaterade än en gång att nästan alla andras bloggar blir smått oläsliga under prov-veckan, för det blir bara ett enda klagande och det orkar jag inte med. Om det nu är så jävligt att läsa på prov som det verkar, så varför byter man inte skola bara då? Dessutom är dom som klagar såna som ändå får bra i proven de skrivit, fast dom anser att ''det sket sig''. Irriterande.

Men nu skall jag sluta klaga på klagande utan klaga på något annat istället: Min morgondag. Det kommer att bli aningen tight nämligen, för jag har en hel del program. Som jag tidigare nämnt så är det först mattaprov, sen planeringsgruppen, sen polengruppen, sen julkonsertövning och sen barnvaktande. Suck och stön. Jag skulle alls inte orka. Verkligen inte.

Fast positivt enough så blir det ju, som jag också konstaterat förut, ett långt veckoslut efter morgondagen. Så stressen minskar sedan igen. :)

Jag skulle också skriva om något annat, men jag har glömt vad..............

Sundben.