Jag är inte en så öppen person, eller jag anser att jag inte är en så öppen person; jag har svårt att släppa in folk innanför min mur, och när folk väl har kommit innanför den så vet jag inte riktigt vad jag skall göra. Därför har jag lite svårt att behandla mina innersta funderingar och känslor, eftersom jag inte egentligen vill/vågar diskutera/dela dom med nån (Okej då, kanske någon gång i fyllan, fast då känns allt mycket lättare). Visst har jag många goda/nära vänner, men de intresserar sig knappast för mina innersta funderingar, eller det verkar så i alla fall.

Därför känns det skönt att ha den här bloggen. Jag kan skriva precis vad jag vill, vad jag tänker, vad jag känner, vad jag tycker, eller vad jag önskar, och det känns liksom som om man skulle berätta det för en nära vän. Dessutom vet jag att folk läser det jag skrivit, och det är ju därför ett sätt att dela det tidigare nämnda, men på en mycket djupare nivå för bara ett par utvalda än om jag till exempel skulle börja skriva sånt på facebook eller liknande. Det är dessutom ett bra sätt att verkligen få behandla de sakerna eftersom man tänker noga (eller jag tänker noga) före jag skriver något och försöker formulera det väl. 

Efter denna lilla introduktion som fungerar som motivering till det som följer ska jag skriva det som jag från början tänkte skriva om:

Som ni alla vet hatar jag den här stunden mellan vakenhet och sömn; Man lägger sig på sängen, drar täcket över sig och känner hur tröttheten kommer krypande. Men så kommer det: bilderna. Scenariorna som börjar tvinna i huvudet på en. Jag ser allt möjligt som jag vet att skulle kunna ske om jag bara skulle kunna uttrycka mig och inte hållas tillbaka, allt möjligt som verkar overkligt och den där känslan i magen man har säger att det aldrig kommer att ske för det är som en hopplös dröm. Jag ser också saker som kunde varit så mycket annorlunda, bara jag skulle ha handlat annorlunda eller fattat saker som jag först fattat nu långt efteråt, och jag är övertygad om att dessa händelser kommer att spöka ännu om 5 år om inte ännu senare.

Men för tillfället är det en sak som är starkare än de ovannämnda: känslan av att vara övergiven. Jag vet inte om det är mörkret eller vad det är, men det känns som om jag skulle ha blivit helt ensam på något sätt. Det här är ganska svårt att beskriva, men nån kanske förstår mig. Hoppas jag. Det känns som om det saknas något helt enkelt, och jag faktist inte riktigt vad.

Men nu skall jag sluta vara djup och försöka sova så att jag orkar skriva mattaprova ännu idag. (keh, keh) 

Godnatt, Sundben.

 

Teberoende

24 november 2010 14:10

Jag hade den där övergivna känslan mycket speciellt i början av sommaren. Jag har blivit så van att inte behöva sova ensam, så när milin kom och tog mitt nattsällskap hade jag hemst svårt att sova och såg mardrömmar flera veckor i streck. Sedan på veckosluten sov jag riktigt bra. Kan vara någonting liknande, kanske du saknar någon rutin som du varit van med? Svårt att säga.

Andreas Sundberg

24 november 2010 20:35

De kan hända....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...