Idag, läsare, är det en sorgens dag för mig.

Det har nu gått sex år sedan en av mina stora idoler, förebilder och hjältar, gick bort.

Dimebag Darrell, gitarristen i bl.a Pantera och Damageplan, blev för sex år sedan skjuten på scen, under ett framträdande av det tidigare nämnda bandet. Han avled direkt, och gärningsmannen hann skjuta fyra andra innan en civilklädd polis sköt ner honom. Darrell var 38 år gammal när han dog. Varför blev han skjuten?

Av samma orsak som en annan stor musiker, som ironiskt nog blev skjuten på exakt samma dag 24 år tidigare.

Både John Lennon och Dimebag hade ett galet fan, som ansåg att de hade stulit sina sångideér från dem på något underligt sätt, och beslöt sig att hämnas på dem på grund av detta. Båda dog också, ironiskt nog, nära personen de älskade (Yoko Ono gick bredvid Lennon medan Dimes flickvän och blivande fru Rita, stod bredvid scenen.) och världen blev lika chockerad över bådas helt förtidiga bortgång.

Men varför betyder Dimebag så mycket för mig?

Tänk er Sundis 15 år. Fylld av hat och ångest mot världen, allt och alla. Då kunde jag alltid finna tröst i Panteras musik, både för att få ut min aggression och för att känna att jag inte är den enda som känner så. Det kändes som om Rex, Dime, Vinnie och Phil förstod exakt vad jag kände, och själv hade känt samma sak någon gång, Dessutom var Dime en otroligt skicklig gitarrist, och han har inspirerat mig helt massor, både med sin stil och med sin positiva syn på livet. Han var dessutom känd, liksom Dio, för att stå ute i regnet och dela ut autografer åt fans som han alltid log åt, medan alla andra satt och drog kokain i baren. Det känns jobbigt att veta att jag aldrig kommer få vara en av de fansen som han möter med sitt stora leende. 

Jag vill avsluta denna hyllning till en stupad krigare med en hyllning från en annan stor musiker åt just denna krigare:

In This River skrevs av Zakk Wylde dagen efter att Dime gått bort. De två hade varit nästan oskiljaktiga enda sedan de var små och ansåg att de var bröder. Denhär versionen innehåller ett gitarrsolo i början i stil med vad Dime skulle spela.

R.I.P Brother.

 

sipoon jim morrison

8 december 2010 22:15

JA DIGGAR DETTA PANOSTUS INLÄGG!!!!!

Andreas Sundberg

8 december 2010 22:38

Tacktack, int va de så panostus egentligen :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...