Idag har man tvinnat i Helsingfors och skådat hur ens vänner köpt tavara. Själv köpte jag inget för Hellsinki var stängt, så originalplanen att skaffa en Pantera-skjorta gick i stöpet, och jag hittade inget annat jännä heller. Eller egentligen köpte jag Shampoo, men det är ju inte intressant, eller?

Vi var ett varv vid DLX-music, en fin butik som säljer fina instrument till relativt fina priser. Herr Findus fann en ny vän i en åttasträngad bas av märket Hagström, och jag fick stor ha-begär efter en Music Man JP-50, som är en mycket bekväm gitarr, och dessutom är John Petruccis signatur-modell. Så här ser skönheten ut:

En ganska kurvig historia, det här också. Den är faktiskt förvånansvärt liten. Skulle säkert se ganska konstigt ut om sån här stor grabb skulle spela med en så liten gitarr, men najs är den i alla fall!

Jag kom fram till att 2011 kommer att vara ett år som är fullt med fester och annars också mycket hektiskt, eftersom det blir studentskrivningar på hösten och mycket som händer redan tidigare. Jag har redan biljetter till 2 evenemang som sker under 2011:

- The Ugly World Tour i Ishallen 22.3 Children of Bodom, Ensiferum och Machinae Supremacy är ju inte helt fel!

-Iron Maiden på Olympiastadion 8.7 Fjärde gången Maiden, men man kan aldrig se dom för många gånger.

Dessutom kommer jag säkert att fara och se på European Carnage Tour, som kommer till Ishallen 18.3., och innefattar Slayer, Megadeth, och något annat band som inte ännu är klart. Också det blir aningen episkt.

På sommaren blir det säkert sonisphere eller nån annan festival.

Imorgon Star Wars-maraton hos Bäckis. Blir smått fuck yea.

Over and Out, 

Sundben.

P.S När jag skriver något på min blogg är det för att jag vill dela med mig av det och få förståelse, inte för att få ''terapi'' mot mina problem.

Fick mittiallt en plötslig inspiration att blogga, vilket jag tydligen alltid får mitt i natten. Kanske det är så att min hjärna är som aktivast då? Jag vet inte.

Vet ni vad jag hatar? När man ser på en film, och ser ett lyckligt par som efter många om och men äntligen hittar varandra, en gosse som efter mycket ångest och många strapatser får en vacker flicka, oftast den som han velat ha sedan de båda var barn, eller något i den stilen. Där verkar alltid flickorna vara både vackra, smarta, roliga och perfekta för den grabben som till slut får dem. Sedan tittar man på sig själv: Själv är man också en gosse fylld av ångest och som råkar ut för det ena och det andra, men man konstaterar snabbt att man saknar charmen som gossen i filmen har, och han verkar alltid säga det rätta medan man själv tror att man gör det och sedan konstaterar att det gick allvarligt fel. Dessutom verkar är han slutligen alltid säker på att hon också vill ha honom, fast det inte verkar så. Något som man snabbt konstaterar att man verkligen inte är säker på i verkligheten, något som ofta leder till mycket ångest.

Sedan har vi ju kvinnorna. I verkligheten är det tydligen så att alla vackra flickor är aningen dumma, omogna, självuppfyllda eller på något annat sätt allt annat än vad en jordnära grabb söker, medan de som har den perfekta personligheten ser ut som troll. Detta kan verka som en mycket ytlig fundering, men det är ju så att utseendet ger det första intrycket. Sedan finns de ju också de flickor som är båda, men de är nästan alltid upptagna, eller sedan bara vet man att man inte har en chans. Speciellt svårt är det ju med detta face, och jag vet att jag inte spelar i deras liga. Dessutom är kvinnor i allmänhet allt för komplicerade för att egentligen förstå sig på, eller i alla fall ger de en bild av att vara det. De är nästan aldrig rakt på sak, något som många män ofta är, t.ex

Så alltid när jag ser de där paren i filmerna önskar jag lite inombords att jag någon gång skulle träffa just en sådan flicka, något jag vet att i mitt fall är mycket svårt. Vissa sådana har man ju träffat på (Som hon som diggade min Väst på Sonisphere, säkert en av de vackraste jag någonsin sett) men ingen av dem skulle ha kunnat bli till något. Jag funderar ofta på just det här före jag får sömn, då när man kanske önskar att någon skulle ligga bredvid en. Och med någon menar jag inte Findus.

Sådana funderingar denna natt, och orsaken till varför Sundis är ''Forever Alone''.

Edit: Som tur finns det folk som ensamma desperados kan filosofera med, fast klockan är 3 på natten. Skönt att veta att man har sanna vänner!