Idag, läsare, är det en sorgens dag för mig.

Det har nu gått sex år sedan en av mina stora idoler, förebilder och hjältar, gick bort.

Dimebag Darrell, gitarristen i bl.a Pantera och Damageplan, blev för sex år sedan skjuten på scen, under ett framträdande av det tidigare nämnda bandet. Han avled direkt, och gärningsmannen hann skjuta fyra andra innan en civilklädd polis sköt ner honom. Darrell var 38 år gammal när han dog. Varför blev han skjuten?

Av samma orsak som en annan stor musiker, som ironiskt nog blev skjuten på exakt samma dag 24 år tidigare.

Både John Lennon och Dimebag hade ett galet fan, som ansåg att de hade stulit sina sångideér från dem på något underligt sätt, och beslöt sig att hämnas på dem på grund av detta. Båda dog också, ironiskt nog, nära personen de älskade (Yoko Ono gick bredvid Lennon medan Dimes flickvän och blivande fru Rita, stod bredvid scenen.) och världen blev lika chockerad över bådas helt förtidiga bortgång.

Men varför betyder Dimebag så mycket för mig?

Tänk er Sundis 15 år. Fylld av hat och ångest mot världen, allt och alla. Då kunde jag alltid finna tröst i Panteras musik, både för att få ut min aggression och för att känna att jag inte är den enda som känner så. Det kändes som om Rex, Dime, Vinnie och Phil förstod exakt vad jag kände, och själv hade känt samma sak någon gång, Dessutom var Dime en otroligt skicklig gitarrist, och han har inspirerat mig helt massor, både med sin stil och med sin positiva syn på livet. Han var dessutom känd, liksom Dio, för att stå ute i regnet och dela ut autografer åt fans som han alltid log åt, medan alla andra satt och drog kokain i baren. Det känns jobbigt att veta att jag aldrig kommer få vara en av de fansen som han möter med sitt stora leende. 

Jag vill avsluta denna hyllning till en stupad krigare med en hyllning från en annan stor musiker åt just denna krigare:

In This River skrevs av Zakk Wylde dagen efter att Dime gått bort. De två hade varit nästan oskiljaktiga enda sedan de var små och ansåg att de var bröder. Denhär versionen innehåller ett gitarrsolo i början i stil med vad Dime skulle spela.

R.I.P Brother.

Denna dag har varit av det negativare slaget. Det känns ännu en gång som det blir för mycket skit på en gång, men det är väl bara jag som överdriver. Nu när jag fått veta att Judas Priest skall sluta spela, att vi inte ens var nära att vinna humortävlingen och att HIFK igen lyckades klåpa på hemmaplan så känns det ju otroligt trevligt att vara mig just nu. Speciellt i detta ljusa väder med +30 grader i solen varje dag där man går med shorts varje dag så känns det extra roligt. Glädje utan gräns. 

Dessutom har jag lyckats tröttna på folk och deras dumma juttun nu igen, och konstaterar att jag blir irriterad bara av att läsa facebooks news feed. Nu skulle det ännu en gång, vara dags att sticka till Grekland och öppna en taverna som säljer Mythos och moussaka, eller varför inte guida runt turister bland ruiner från Antiken? Det skulle jag i alla fall vara bra på. Eller den där klassiska planen att bli fiskare? Dessutom tror jag att det kanske skulle finnas någon vacker grekisk kvinna med ädla drag som skulle uppskatta en Finlandssvensk gosse som gått i landsflykt för att han fått tillräckligt av skiten.

Å andra sidan borde jag inte deppa ihop nu, med tanke på att det snart är lönedag, jul osv. , men det är ju nog svårt att se det positiva i tillvaron som det är nu.

Dessutom blev det lite ''forever alone'' idag igen. Men det är ju skit för mig.

Godnatt,

S.

P.S Det blir inte riktigt till något med mitt julinlägg, Jag har inte ork/feelis.

Hej alla barnen! Farbror Sundben har återvändt. Jag skall som utlovat skriva ett julrelaterat inlägg idag, men det blir först senare. Istället skall jag beskriva mitt härliga veckoslut: 

På fredagen var det skolan julkonsert. Den gick nog helt bra, och jag lyckades inte moka en enda sak i år. Great success. Sen for vi på jatkot till herr Biström där min favoritdryck, alkohol, intogs.

På lördagen var det jobb på morgonen som gällde. Det var aningen intressant, efter som jag ännu var full då. Det var jättehärligt, eftersom huvud-dörren var fastfrusen, att gå in genom sidodörren och navigera sig igenom det kompakta mörkret i det skicket. Senare var det dags för studentkaffe och kellarihumppa hos herr Knackis, som efter bara 3,5 år i gymnasiet lyckats bli student. Där var det singstar, dåliga vitsar, sämre vitsar, värre vitsar, dåliga raggningsrepliker, textmeddelande-trollande med herr Wiik, natt-trummande, packis hurja gitarrskills och min favoritdryck i mängder, som gällde.

På söndagen var det igen jobb på morgonen. Otroligt nog, så var jag i samma skick då som på lördag morgon. Det blev bara att helt enkelt navigera runt i mörkret igen. Sen lite senare kom herr Findus och våldsgästade hit, och efter diverse fenomen som t.ex den nakna kocken sundis så var det dags att bege sig till talma, och partaja lite igen. Det var en synnerligen skojig afton med intressanta diskussioner, om jag kommer rätt ihåg. Sen for vi hem till mig med herr Findus och åt pizza och såg på Hot Shots Part Deux. Roligt tavara. Dessutom fick jag tämligen intressant respons på mitt trollande igår, och det tog en lite intressant vändning. Heh.

Idag är det Finlands självständighetsdag. Den kommer tillbringas med att göra läxor, eftersom jag har beslutit mig att satsa på Biologi kurs 2 och Modersmål kurs 7. Fast dom skiter sig säkert ändå, som vanligt.

Som sagt återkommer jag eventuellt senare, men nu skall jag äta. 

Häjhäj

Uncle Sundleg.

Det blev lite nattbloggande igen härnudå.

Vet ni vad, små murmeldjur? Idag är det 22 dagar kvar till jul! Detta år har gått framåt med stormsteg, och jag kan lugnt säga att det har varit det bästa året i mitt liv hittills. Jag tänker inte skriva ups and downs med detta år här på min blogg nu, men jag har bestämt att jag skall skriva lite om mitt år i allmänhet under mellandagarna. Då tänker jag också publicera en lista på folk som har stalkat mig under året, och inte nog med det, utan stalker nummer uno får ett hedersomnämnande och lite counterstalking. Så nu gott folk, om ni anser er vara bra på stalkandets ädla konst, så har ni er chans!

Dessutom kommer jag att skriva om lite jul-relaterade topics, med start från självständighetsdagen (6.12.). Jag kommer också att publicera (ooh, proffsigt!) en lista på mina top-10 julsånger, och beskriva lite varför den ser ut som den gör. 

Så sådant är på kommande inom en snar framtid.

Imorgon börjar period III i den fina läroanstalten Sibbo Gymnasium. Det betyder att jag snart har avlagt halva min gymnasiekarriär. Egentligen är det lite synd, för jag trivs i gymnasiet och jag gillar vår skola. Dessutom har jag ingen jävla aning vad jag skall göra efter gymnasiet. I ett skede ville jag bli lärare. ,men jag har insett att det inte är något för mig, eller jag anser att jag inte har vad som krävs för att bli lärare. Förr i tiden var det mycket enklare: Ifall du saknade jobb var det bara att gå till sjöss, för besättningsmän behövdes alltid. Dessutom kom man bort från idioterna, de falska människorna och alla ytliga jävlar, och fick god att tid att begrunda livets allvar, mening och syfte. Eller sen kunde jag ju alltid ha blivit nästa Voltaire med tanke på mitt förra inlägg. Varför är jag inte född på 1700-talet?

Jag tänkte nästan skriva lite liknande filosoferingar som igår idag också, men jag kom fram till att ingen orkar läsa mina religiösa funderingar varje dag, och dessutom förstår inte folk vad jag menar ändå. Så det fick vara. Det inlägget kanske kommer i framtiden, och isåfall så känner ni igen det på att det har samma ''varning'' som det förra hade.

Idag är det också genrep för julkonserten på fredagen. hurr durr.

Men nu skall farbror Sundis söka sig.

Godnatt.