Gott folk, jag har varit mycket deprimerad de senaste tre dagarna, på grund av vissa orsaker som bara några av de vänner jag litar mest på vet om. Nåjuu. Men jag kommer nog ur denna depression ännu, den varar högst två dagar till. Som tur har jag den bästa terapin som någonsin gjorts som hjälper mig:

Jag kan inte finna ord för att beskriva hur mycket denna sång betyder för mig. Den har hjälpt mig så många gånger när jag har varit ledsen eller annars också nere på grund av något. Har ni inte hört den skall ni lyssna direkt, för det här är kanske den vackraste och ärligaste sång som någonsin har skrivits. Jag skulle kunna skriva minst tusen ord till om den, men det orkar ingen läsa, så det får vara.

Jag borde skärpa mig, som Kim säger. Men det är svårt när det är så här.

Som tur så är det ju prov-vecka nu, så jag kan meditera över det som pinar mig i lugn och ro. Om vissa personer bara visste. 

Jag tänker kanske sluta blogga. Det blir bara angstande ändå, och jag börjar tappa glädjen med bloggandet över huvudtaget: det har gått från att vara något som jag blev inspirerad av till en tråkig rutin. Vi får se hur det blir med det.

Jag tror att jag slutar detta inlägg här, för jag har inget positivt att säga.

FML.

God afton, Bloggnissar.

Jag tänkte börja detta inlägg med att proklamera att prov-veckan har börjar officiellt nu, vilket betyder att jag har ledigt imorgon, sedan prov på Torsdag och Fredag, och efter det 5 DAGAR LOMA. Det är nästan för bra för att vara sant. Det som är ännu bättre än det är att jag har ståplats-biljett till Megadeths och Slayers utsålda konsert. Slayer har jag ju sett en gång förut, och Megadeth, eller MegaDave som vissa kallar det ligger ju på listan på obligatoriska band som måste ses minst en gång live. Det händer så mycket positivt just nu att jag flippar av glädje.

   Megadeth.

Men förstås finns det ju alltid en motpart: Jag lyckades raiska mina fötter på gammeldansövningarna idag. Det tar sjukt för varje steg jag tar, så jag har suttit vid datorn och legat i sängen hela kvällen nu. Som tur har jag en intressant bok om Pink Floyd som jag kan fördjupa mig i. Jag tror att smärtan försvinner bara man får sova lite på saken, vilket jag tänker göra nu när man äntligen får. Och när man sover så drömmer man, Och jag vet exakt vilken dröm det kommer att vara. Den om de där stora, bruna vackra ögonen. Igen. Rosanna spelar ännu också i mitt huvud konstant, och jag vill inte att det skall sluta heller.

För er som fylls av ett mångfald frågor, kan jag säga att jag gav många ledtrådar till svaret i det förra inlägget.

Men nu skall jag börja söka mig i säng, eftersom jag är trött som en dromedar.

Godnatt, Sundben.

P.S Jag hittade en bild idag som gjorde mig otroligt glad. Jag stirrade säkert på den i 15 minuter minst. Obsessed much?