Jag kom just hem från konserten. Jag har ännu så mycket adrealin i blodet att jag inte kommer att få sömn på en timme eller så, och jag är extremt glad, för jag har just upplevt mitt livs bästa konsert. Lite om kvällen:

- När vi kom till stan for vi till McDonalds för att safka ett par juuston, sedan gick vi mot ishallen där vi köade i två dryga timmar innan vi kom in.

- Säkerhetsvakterna var noggrannare än vanligt, så det tog läänge att slippa in. Jag var nästan beredd på att höra ''Bend over'' när det var min tur att bli visiterad, med tanke på hur noggrant personen framför mig blev visiterad.

- Väl inne köade vi som fan för att köpa lite merchandise. Jag är nu stolt ägare till en ''Slayer - Hate Worldwide World Tour 2011''-t-skjorta. 

- Jag lyckades komma till tredje raden framför scenen, där jag sedan stod läääänge och väntade på att Megadeth, som var försenade med en halv timme, skulle börja. Jag märkte att det fanns förvåndande mycket berusade fjortonåringar runt mig, och någon trevlig hemul tyckte att det var en bra plats att spy på.

- När Megadeth äntligen drog igång med ''Trust'' blev jag mycket positivt överraskad. Jag hade förväntat mig att de skulle vara mycket sämre live. Mustaine klarade som vanligt inte av de höga tonerna, men de låga gick jävligt bra. Dock saknar alla i det bandet scennärvaro utom Chris Broderick, som var den enda som levde in sig i sångerna, medan de andra mest spelade med tom blick. Så musikaliskt var de bra, men inte visuellt.

- När Megadeth sedan avslutat sitt set med Holy Wars, så måste jag helt enkelt fara på en dryckespaus. Jag hann trolla mig tillbaka i passlig tid till Slayers soundcheck, och fick en bra plats då också.

- När Slayer sedan rev igång med ''World Painted Blood'' märkte man vilket band majoriteten kommit för att se. De fulla fjortonåringarna hade nu bytts ut mot fulla, skäggiga män, och kvinnor med långt svart hår och läderbyxor. De sittplatser som varit tomma var nu helt proppfulla, och feelisen var på topp.

- Jag har aldrig i mitt liv varit med i en så stor moshpit som under ''War Ensemble'', Slayers tredje låt. Inte heller har jag förr sett ett band som får med sin publik så som Slayer får. Det är något magiskt med det hela, på något sätt. Stämningen var helt annorlunda än på Sonisphere. Slayer passar bättre i en mörk ishall än ute på en stor scen.

- Jag fölll omkull i den ''Wall of Death'' som uppstod när ''Raining Blood'' spelades. Jag var i första ledet, där allla sedan kom att falla som timmer på grund av trycket som uppstod. Som tur var drog en ung dam upp mig därifrån, så att jag kunde fortsätta brutaliteterna.

- Efter grande finalen, ''Angel of Death'', så kände jag att det här verkligen varit en konsert utöver det vanliga. Det var helt enkelt den bästa jag har varit på. Inte ens Iron Maiden har lyckats skapa samma känsla av samhörighet som på denna konsert, inte för mig i alla fall. Det var med en känsla av glädje som vi sökte våra rockar och begav oss mot den väntaden skjutsen.

Och nu sitter jag här och trollar mina läsare med en lam beskrivning av min kväll. Trololololololo.

Glad fredag på er! Nu skall jag försöka sova tror jag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...