Ibland när jag funderar på mitt liv såhär på kvällarna kommer jag ihåg en period i mitt liv som var mycket svår. En period där jag kände att jag inte riktigt blev bekräftad av människorna runt mig, en period då jag ofta var deprimerad på grund av att jag inte verkade ha några riktiga vänner och ett förhållande som var helt uppåt helvete, ett förhållande jag inte förstår varför jag ens blev delaktig i från första början. Jag ångrade mig redan efter en vecka. Jag drabbades av ångestattacker, blev trött på skolan och på mänskligheten i allmänhet. Jag sökte min tillflykt till musikens värld, till band som Slipknot och In Flames, band som sjöng om just dendär känslan som uppfyllde mig. Det var dessutom mörkt och jävligt ute, eftersom det var vinter. Ibland kändes det som om jag skulle kunna hoppa ner från mitt fönster och ingen jävel skulle bry sig. När det var som värst tog jag ett beslut: Nu räcker det med skiten!

Så jag gjorde slut på förhållandet (om man nu kan kalla det så ens), sade åt vissa människor vad jag tyckte om dom för att helt enkelt få ro med mig själv och började själv söka mig mot de av mina vänner som jag visste att brydde sig påriktigt, samt fick några nya som ännu är mina vänner i denna dag. Det började bli vår, dagarna blev ljusare och så även tillvaron. Innan jag visste ordet av var det sommar och grundskolan var slut för min del. Sedan dess har det bara blivit progressivt bättre och bättre.

Men jag är ännu i denna dag rädd för att det blir som denna vårvinter igen. Därför drar jag mig alltid ur innan jag satsar för mycket och förlorar igen. Eller satsar inte alls.

''I don't wanna feel no more
It's easier to keep falling
Imitations are pale
Emptiness all tomorrows
Haunted by your ghost

Lay down, black gives way to blue
Lay down, I'll remember you

Fading out by design
Consciously avoiding changes
Curtains drawn now it's done
Silencing all tomorrows
Forcing a goodbye

Lay down, black gives way to blue
Lay down, I'll remember you...''

Jag vet inte varför jag ens skrev detta inlägg. Det kändes bara rätt.

Jag ser fram emot vappen!

P.S Fanny Mattsson är den vänligaste själ jag vet. Därmed basta. Ingen annan kommer ens nära!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...