Det är helt tyst. Ingen säger något. Frågorna är många - Skojar du? Vad hände? Varför? Man förstår inte helt enkelt allvaret i det vi just fått höra. Alla stirrar tomt, och man ser hur tårarna rinner ner för någons kinder. En efter en förstår vi vad som hänt. Vi förstår att det inte längre finns någon återvändo, att det helt enkelt är slut. Tystnaden bryts inte, vi står bara där och vet inte vartåt vi skall titta. Allt är så fel, så jävla orättvist. I mitt huvud tvinnar både tusen och ingen tankar, och jag känner hur obehaget och illamåendet stiger inom mig. Jag vill säga något, jag vill göra något för att dämpa sorgen, men allt är bara fel och konstigt. Det är ännu tyst. Världen har frusit till is. Det kan inte vara sol och varmt ute. Det är bara fel. ALLT ÄR FEL! I 

Dom andra vet inte om det. Dom tappar hakan när dom får höra. Vi kramar om varandra, och det behövs verkligen. Vi besluter oss för att hedra hennes minne med blommor och ljus. Det är rätt. Det är det enda vi kan göra: Visa oss att vi bryr oss, visa att vi deltar i sorgen och påverkas av den. Vi vill visa att vi tycker det är så jävla orättvist, så jävla fel. Vi vill visa att vi är människor som är mänskliga.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...