Dendär obehagliga känslan i magen som känts så många gånger förr.

Det är mitt eget fel igen, jag låter det alltid gå så här.

Varför måste det alltid vara så?

Kanske jag är menad för det. Kanske jag borde satsa på något större här i livet.

Ge mitt liv för vetenskapen eller musiken eller konsten eller litteraturen.

Sluta som en hyllad person, men ändå som ett tomt skal.

Men nu för fan

Ryck upp dig karl!

Skärpning!

Nej, det går inte.

Det blir ändå alltid såhär.

Mittiallt känner jag mig rejält nere igen.

Tacka vet jag Stone Sour och Slipknot, mina eviga tröstare.

Jag ska gå och lägg mig nu, och lyssna lite på dom.

God natt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...