Jag har hittat Suburban Tribe tack vare Soundi. Deras sång Frozen Ashes har en otrolig feelis i sig, som gör att man inte kan sluta lyssna på den. Inte före man spelat sönder den totalt i alla fall, vilket jag har en tendens att göra med låtar.

Igår var det fest, modellen större som gällde. Där var så mycket främmande folk att jag inte ens kände en femtedel, tror jag. Min telefon råkade illa ut på grund av en påträngande brud från Borgå, så den har inte riktigt varit sig själv efter det. Jag hade inte riktigt feelis att festa, för jag hade tankarna på annat håll nästan hela kvällen, men försökte i alla fall mitt bästa.

Idag var jag ute på en lång promenad för att samla tankarna, och lite fundera på det som plågade, eller snarare frestade mitt sinne igår. Jag satte mig ner på en varm bänk i solen och tittade på söndagstrafiken, och började författa ett långt textmeddelande med saker jag skulle vilja säga, men när jag skrivit cirka 75% av meddelandet insåg jag att det inte är rätt sätt att gå till väga och deletade det. Sen plockade señor Wiik upp mig och vi åkte på nya äventyr mot södra sibbo, vilket slutade med ett trevligt möte och burgare på Box Burger :)

Och nu sitter jag här och känner mig borttappad. Mer borttappad än vanligt.

Idag är det annars fem år sedan Steve Irwin dog. Kanske mer känd under namnet ''The Crocodile Hunter'', gjorde Irwin allt för att berätta om djur och natur för sina tittare, och deltog i alla tänkbara evenemang för att rädda dessa. Han dog i en olycka under filmningen till sitt naturprogram, i en incident med en stingrocka. Men hans död är egentligen ganska inspirerande, eller hur? Han gjorde ju det som han älskade mest fram till slutet.

Imorgon börjar vardagen igen efter fem dagar ledigt. Suck.

''Let it out, let it out
Fill the empty space
So insecure
Find the words
And let it out

Staring down, staring down
Nothing comes to mind
Find the place
Turn the water into wine

But I feel I'm getting nowhere
And I'll never see the end

So I wither
And I render myself helpless
I give in
And everything is clear
I break down
And let the story guide me''

Jag känner mig extremt dum just nu.

Min första feberifria dag har jag njutit av i lugn anda. Jag var en sväng via byn för att hämta nycklarna till jobbet, och spenderade sedan min tid med att titta på lite Monty Python igen en gång, och tittade lite på gamla foton. Fan så man har förändrats på tre ynka år. Såhär såg er kära sagofarbror ut 2009:

Pläck-Metal-Troll. Jag var verkligen inne på den sortens musik då. Att ingen annan riktigt fattade sig på den gjorde bara saken bättre, för det kändes som om jag hörde till en upplyst elit eller något. Mitt intresse för Black Metal har hållit i sig under åren, men jag lyssnar nästan inte alls på musiken mera, utan följer främst med kulturen.

På kvällen har tagit det riktigt lugnt, varit och handlat med mamma, sett på Thor ännu en gång och talat en stund i telefonen. Nu kan jag småningom lägga mig i sängen, och somna med ett leende på läpparna. Jag väntar faktiskt på att få jobba imorgon.

Imorgon blir det också lite festligheter. Bäst att hålla sig lite i kragen med tanke på jobbet som väntar på söndagsmorgonen.

Den första september 2011 innebär många olika saker:

- Idag är det exakt 72 år sen Tyskland invaderade Polen genom Blitzkreig, det vill säga 72 år sedan starten på andra världskriget.

- Joseph Williams, känd som en av sångarna i bandet Toto, fyller 51 år idag. 

- Inom den fiktiva världen är det är exakt tjugo år sedan Harry Potter för första gången satte sig på Hogwartsexpressen påväg mot Hogwarts. Nu är det dags att känna sig gammal, på riktigt.

- Och our top story: Andreas Sundis Sundberg har inte feber längre! Dock ska jag vila hemma ännu imorgon, så att jag orkar med jobb på lördag morgon, fest på lördag kväll och lite mera jobb på söndag morgon. Sen blir det väl att sakta börja läsa på studenten, men före det har jag en större hög läxor som borde göras....

Och konstigt nog, har min semidepression bytts ut mot en känsla av glädje, nästan lycka... :)