Uppbådet bestod av väntande, väntande, väntande och lite mera väntande. Först väntade man på att uppbådet skulle börja, sedan väntade man på att Majoren skulle inleda uppbådet, sedan väntade man på att alla tal skulle ta slut, sedan väntade man på att fara och äta, sedan väntade man på att ens namn skulle ropas ut, sedan väntade man på att slippa in till läkaren, och slutligen väntade man på att komma in till nämnden som avgjorde ens militära öde. För att citera min dialog med den gode majoren (Läs detta med en dålig finsk-svensk accent i huvudet):

''Jean Andreas Waldemar Sundberg, ni beordras härmed att infinna er 07.01.2013 vid Nylands Brigad för att inträda i militärtjänst. HAR NI FÖRSTÅTT?''

'''Jo''

''Bra! Trevlig fortsättning på höst! SEURAAVA!''

Det var med relativt lätt sinne jag gick ut därifrån: Det är ännu ganska länge tills jag rycker in, så jag behöver inte stressa med den saken, och jag känner på mig att militären kanske inte är så eländig som den först verkade. Men jag borde väl inte säga något före jag sedan sitter där, eller hur?

Idag har jag besökt vår huvudstad och sett på Johnny English Reborn. Filmen var faktiskt ganska sevärd, och hade en hel del välskrivna scener där Rowan Atkinsons fulla potential kom fram. Me gusta.

Imorgon jobb klockan 08:00. Feels goodman.

Snart höstlov och Sverige! Kan knappt vänta!

EDIT: Besvikelsen som uppstår när de kvinnliga radiopratarna på X3m inte ens ser hälften så bra ut som de låter. Kerpele.