Gott folk, jag har varit mycket deprimerad de senaste tre dagarna, på grund av vissa orsaker som bara några av de vänner jag litar mest på vet om. Nåjuu. Men jag kommer nog ur denna depression ännu, den varar högst två dagar till. Som tur har jag den bästa terapin som någonsin gjorts som hjälper mig:

Jag kan inte finna ord för att beskriva hur mycket denna sång betyder för mig. Den har hjälpt mig så många gånger när jag har varit ledsen eller annars också nere på grund av något. Har ni inte hört den skall ni lyssna direkt, för det här är kanske den vackraste och ärligaste sång som någonsin har skrivits. Jag skulle kunna skriva minst tusen ord till om den, men det orkar ingen läsa, så det får vara.

Jag borde skärpa mig, som Kim säger. Men det är svårt när det är så här.

Som tur så är det ju prov-vecka nu, så jag kan meditera över det som pinar mig i lugn och ro. Om vissa personer bara visste. 

Jag tänker kanske sluta blogga. Det blir bara angstande ändå, och jag börjar tappa glädjen med bloggandet över huvudtaget: det har gått från att vara något som jag blev inspirerad av till en tråkig rutin. Vi får se hur det blir med det.

Jag tror att jag slutar detta inlägg här, för jag har inget positivt att säga.

FML.