Det var den femte juni, nittonhundrasjuttiofem. Pink Floyd befann sig i Abbey Road studios i London, för att spela in uppföljaren till hitskivan ''Dark Side Of The Moon'', en skiva som skulle komma att heta ''Wish You Were Here'' och innehålla en hit med samma namn. Skivan var tänkt att bli ett konceptalbum, som delvis behandlade alienation, delvis handlade om att de saknade sin forna bandmedlem, Syd Barrett, som slutat i bandet 1968 på grund av instabil mental hälsa, delvis orsakat av hans beroende av drogen LSD. Det var också om honom låten ''Shine On You Crazy Diamond'' handlade, en av de låtar Pink Floyd kom att spela live på nästan alla sina turnéer, ända fram till slutet. Det var under inspelningen av den här låten som det hände:

Roger Waters, bandets basist och sångare, höll på att spela in sin sångandel till ''Shine On'', då ljudteknikern bad honom att sluta och snabbt komma in i kontrollrummet. Roger undrade vad som hade hänt, och skyndade sig snabbt in till producenten. När han kom in möttes han av en underlig syn: Framför honom stod en man, iförd en vit regnrock, med en liten tandborste stickande ut från bröstfickan på den. Mannen var lätt överviktig, hade stora uttryckslösa ögon och verkade lite frånvarande. Det såg ut som om han inte skulle ha något hår på kroppen alls, för huvudet var renrakat, och ögonbryn saknades helt. Roger tyckte att han såg bekant ut, men han kunde inte sätta fingret på vem det var. ''Kan jag vara till någon hjälp'' frågade den underliga mannen, och hans röst lät som om den skulle ha kommit från en annan galax. ''Kan jag vara till någon hjälp?'' upprepade mannen. Roger stirrade bara på honom med öppen mun. ''Roger, det är Syd!'' sade producenten, som verkade mycket nervös och olustig över situationen.

David Gilmour, bandets gitarrist, kom skyndande in i kontrollrummet. Han hade hade hört ljudet av gråt. När han kom in såg han sin bandkamrat, Roger, sitta där och storgråta. Framför honom stod en man som såg ut som en jättelik baby, som hela tiden frågade med en röst som verkade utomkroppslig: ''Kan jag vara till någon hjälp?''. Gilmour blev helt paff, och utan att han kunde hejda det, började tårarna rinna. Framför honom stod hans barndomsvän och forna bandkamrat, men den Syd som han hade känt någon gång fanns det inget kvar av. Istället fanns det bara den där underlige, frånvarande figuren, som hela tiden undrade ifall han kunde hjälpa dem på något sätt. Han sa att han var frisk nu, och att han var beredd på att gå med i Pink Floyd igen, om de ville ha honom med. Sedan sade han ''Det var trevligt att träffas'' och gick. Bakom sig lämnade han sina två, storgråtande före detta vänner och bandkamrater, som inte kunnat känna igen honom, och inte heller fick ett ord ur sig för att ens hälsa på honom. Föga anade de att det skulle vara den sista gången de någonsin skulle få se Syd Barrett igen, för efter det isolerade sig Syd från omvärlden helt, och vägrade att ens delta i Pink Floyds återförenande 2005. Ett år senare var han död.

Syd Barett blev bara 60 år gammal, och för många är han idag ännu ett stort mysterium. Vad han gjorde mellan 1969 och detta möte med sitt forna band är det ingen som vet riktigt. Inte heller vet man vad han sysslade med fram till 2003, då han igen började synas till offentligt, tydligen friskare än någonsin tidigare. Det är svårt att förstå att en människa som kan skriva så geniala sånger som A Saucerfull Of Secrets, Arnold Layne och See Emily Play kan tappa greppet så totalt. Det är just det som är så intressant med Syd Barrett. Han är ett mysterium.

Syd Barrett, 1969

Shine On, You Crazy Diamond.