Orka blogga.

Jag tänkte börja detta inlägg med att tråka ihjäl alla min kvinnliga läsare och alla som inte är intresserade av instrument med att berätta om min senaste våta dröm på gitarrfronten: Marshall 1959RR med tillhörande skåp på 300W. Fyfan en sån snygg förstärkare, och den låter minst lika bra som den ser ut, om man ska tro på alla demon av den som finns på youtube. 

Dock är detta VERKLIGEN inte någon billig förstärkare: Bara skåpet kostar nästan tusen euro, och ''nuppin'' nästan 2 gånger det priset. Fast med tanke på att den är handgjord så är det väl inte så konstigt att den kostar heller, plus att den är en signaturförstärkare (Randy Rhoads) och hör till Marshalls ''vintage-modeller''. Egentligen är den ganska billig om man jämför med förstärkare av samma kaliber av t.ex Mesa/Boogie eller Krank. Men som vi som funderat på saker under ensamma stunder vet, så är allting relativt. Den dagen jag vinner någon miljon på lotto så åker jag in till DLX-Music i Helsingfors för att plocka bort deras exemplar av just denna förstärkare, och eventuellt en Music Man-gitarr också.

Idag var jag extremt störd på allt och alla hela dagen i skolan. Jag misstänker att det beror på att jag sov hela 4 timmar förra natten. Jag låg och lyssnade till Pink Floyd ända till klockan 3 med en känsla av obehag på grund av diverse människor som jag inte orkar med, diverse människor som jag verkligen skulle vilja orka mera med, och vissa människor som jag skulle vilja att skulle orkar mera med mig. Med andra ord filosoferade jag i vanlig ordning istället för att få sömn, något som liksom alla tidigarer gånger det hänt märkts nästa dag, genom att jag uppnår ett stadium av sönderfall som inga fysiker skulle kunna beskriva.

Jag har dessutom uppnått en period av självkritik nu, något som brukar hända minst en gång per årstid. Det känns som alla andra är bättre än mig på allt, och som om inget jag gör duger. Det som jag sen får utförft känns uruselt, enformigt, tråkigt och trögt på alla sätt. Jag har inte spelat gitarr nu på 2 dagar, för jag blir deprimerad på grund av att jag inte tycker att soundet och min ''skicklighet'' duger till. Inte heller har jag skrivit på min novell idag, och hade i ett skede lust att radera den helt och abortera hela projektet. Det är väl den typiska februari-depressionen som sparkat igång perioden i fråga. Men å andra sidan så kommer jag nog ur den snart, och jag misstänker att den är en efterföljare till den stora depressionen i början av månaden, den som gjorde så att jag hade svårt att sova på nätterna. Men snart blir det ljusare tider, och slutligen vår och sommar. Då kommer livet att vara lätt igen; Det är det alltid den tiden.

På tal om ondska så slutar jag 12:40 imorgon, men sen ska tutorerna bada bastu i lägenheten efter klockan två någon gång, Jag misstänker att jag skippar bastun och bara chillar allmänt en stund där, för att sedan fara hemma. Jag orkar inte med folk, som jag redan konstaterat. Därför är det jävligt skönt med fredag: Man kan vila upp sig igen inför nästa vecka. På ett sätt skulle jag bara villa chilla och ta hand om mitt trötta huvud detta veckoslut, men eftersom jag ändå är en social varelse fast jag inte orkar med folk just nu så skulle det ju vara fint att göra något. Det är länge sen vi gjorde något i större porukka, om man inte räknar gubbaftonen förra lördagen, men nu syftar jag på hela kaveriporukkan. Typ vändagsfest skulle vara helt skoj, fast den ändå skulle sluta med en fucking orgie igen. Men jag klagar inte, bara jag får ta mig en sup så håller jag mig glad, och nu lät jag som en alkoholist.

Nu tror jag det är dags att börja söka sig till säng så att man orkar med Annika imorgon klockan åtta. Hurrdurr.

Alltså jösses vad många människor som vill läsa min novell när den är klar! Jag blev faktiskt chockad över responsen, för jag trodde att alla bara skulle ignorera mitt förra inlägg, men tydligen engagerar sig folk. Det är nästan så att man får lite ''paineita'' att få den klar. Jag hann alltså inte få klar den igår, men jag antar att den borde vara klar senast på söndag. Men vad vet man, kanske jag får den till en roman ännu av bara farten.

Jag måste varna er som kommer att läsa den: den kommer att vara aningen sjuk, på ett sätt som kan förknippa med bland annat Stephen King eller Edgar Allan Poe, för det är deras stil jag blivit inspirerad av, men dock försöker jag lägga till lite egna drag också för att inte bara vara en i mängden.

Det som förhindrar mitt skrivande är skolan. Imorgon börjar vardagen igen efter fem dagar av ''Loma''. Usch. Engelska med Nick Cave direkt. Men det är i alla fall inte pingvinen.

Imorgon torde jag också få veta hur mina prov gick. Usch igen.

Nu tror jag det är dags att börja söka sig mot sängens varma famn, för att sedan lämna den efter allt för några timmar igen.

P.S En blick säger mer än tusen ord.

Jag skriver klart min novell nu. Fick inspiration. Ifall ni vill läsa den (Jag vill gärna höra konstruktiv kritik) så lämna en kommentar! :)

Detta är denna dags fjärde försök till bloggande. De tre första ledde bara till att jag stirrade apatiskt på skärmen medan *ping*-ljudet från Echoes av Pink Floyd tvinnade i mitt huvud. Nu lyckades jag ju i alla fall få det här nerskrivet, så det kanske blir till något trots allt.

Som alla ni som aktivt stalkar mig vet är prov-veckan redan slut för min del, vilket i sin tur betyder att jag har ledigt ända fram till Torsdagen. Idag på min första ''Officiellt'' lediga dag sov jag till klockan 12 när jag nu för en gångs skull kunde, och steg upp utvilad och glad i hågen. Sedan såg jag ett par avsnitt av The Simpsons för att slå ihjäl lite tid, och fick sedan besök av självaste herr Nasse, vilket man ju inte får varje dag. Vi såg på film, drack negercola och chillade allmänt. Sedan gick han upp i rök. 

En stund efter det så spelade jag lite gitarr: jag lärde mig Rosanna, och filade igenom gamla låtar som jag redan har kunnat länge. Jag måste säga att jag diggar min Black Label Chorus-pedal. Jag diggar den mycket. Dock misstänker jag att jag skulle borda byta ut min DigiTech Death Metal mot en annan pedal för att få det sound jag söker, men det är inget fel på den pedalen annars. Eller så kan jag behålla den och bara skaffa en distorition-pedal till, ifall jag någon gång får lust att spela Napalm Death eller Autopsy. Hurr durr.

På tal om hurr så måste jag ju konstatera att herrkvällen hemma hos Salamander på lördagen var en trevlig tillställning, med diverse manliga aktiviteter som reparerande av saker, öldrickande, jakt, skrotlyftande, testiklar och liknande manliga saker. Det som dock sitter bäst i minnet därifrån är ''Spurdo Spärde Sprööt-Layla''. Don´t ask.

Where was I? Oh yes:

Nu på kvällen gick jag ut på en promenad för att ta mig en funderare över vissa saker. Jag kom fram till ett beslut, ett vist sådant i min mening, som underlättar min tillvaro mycket. Jag skall gå vidare. Vissa kanske vet vad jag menar.

När jag var ute och gick så lyssnade jag på The Dark Side Of Moon-skivan. Jag förstår varför den är en av världens bäst sålda: Där finns inte en ända dålig låt. Man orkar lyssna på den från början till slut utan att byta låt. Måste skaffa den i riktigt format, bara jag hittar den någonstans. Det var skönt att få gå omkring och filosofera över saker.

Nu på kvällen har jag bara slattrat annors, och kommit fram till att jag vill göra något socialt imorgon på kvällen. Förslag mottags. 

Nu skall jag slattra lite till,

Sundben.

Idag har en av rockens kändaste ''okända'' gitarrister gått bort. Gary Moore, bland annat känd för att ha varit gitarrist i bandet Thin Lizzy och för att ha varit en pijonär inom hårdrocken på 70-talets slut med sin solokarriär, gick bort idag morse sovandes i ett hotelrum i Spanien, där han var på Semester. Moore ansågs vara en av rockens skickligaste gitarrister, och var också en mycket skicklig blues-gitarrist, något han bevisade på den bluesigare delen av sin solokarriär. Några sånger som han gjorde sig känd med är bl.a Out In The Fields, After The War och Over The Hills And Far Away. Av den bluesigare delen av hans karriär kan man nämna Parisenne Walkaways och Still Got The Blues, låtarna som många av hans fans anser vara hans bästa verk. Folk kommer att komma ihåg Gary Moore som en jordnära rockare, som spelade det han själv tyckte att han skulle spelare, och som en av den modernare rockens etablisatörer. 

Gary Moore fanns med på listan på artister jag vill hinna se innan jag dör. Ironiskt nog så hann han dö först. Hans smakfulla blues berör mig på något sätt, kanse därför att den är så ren, så känslofylld, så äkta. Må han vila i frid.

Det känns för jävligt att veta att man är född i en sån tid, där man får se alla sina idoler dö

Det var den femte juni, nittonhundrasjuttiofem. Pink Floyd befann sig i Abbey Road studios i London, för att spela in uppföljaren till hitskivan ''Dark Side Of The Moon'', en skiva som skulle komma att heta ''Wish You Were Here'' och innehålla en hit med samma namn. Skivan var tänkt att bli ett konceptalbum, som delvis behandlade alienation, delvis handlade om att de saknade sin forna bandmedlem, Syd Barrett, som slutat i bandet 1968 på grund av instabil mental hälsa, delvis orsakat av hans beroende av drogen LSD. Det var också om honom låten ''Shine On You Crazy Diamond'' handlade, en av de låtar Pink Floyd kom att spela live på nästan alla sina turnéer, ända fram till slutet. Det var under inspelningen av den här låten som det hände:

Roger Waters, bandets basist och sångare, höll på att spela in sin sångandel till ''Shine On'', då ljudteknikern bad honom att sluta och snabbt komma in i kontrollrummet. Roger undrade vad som hade hänt, och skyndade sig snabbt in till producenten. När han kom in möttes han av en underlig syn: Framför honom stod en man, iförd en vit regnrock, med en liten tandborste stickande ut från bröstfickan på den. Mannen var lätt överviktig, hade stora uttryckslösa ögon och verkade lite frånvarande. Det såg ut som om han inte skulle ha något hår på kroppen alls, för huvudet var renrakat, och ögonbryn saknades helt. Roger tyckte att han såg bekant ut, men han kunde inte sätta fingret på vem det var. ''Kan jag vara till någon hjälp'' frågade den underliga mannen, och hans röst lät som om den skulle ha kommit från en annan galax. ''Kan jag vara till någon hjälp?'' upprepade mannen. Roger stirrade bara på honom med öppen mun. ''Roger, det är Syd!'' sade producenten, som verkade mycket nervös och olustig över situationen.

David Gilmour, bandets gitarrist, kom skyndande in i kontrollrummet. Han hade hade hört ljudet av gråt. När han kom in såg han sin bandkamrat, Roger, sitta där och storgråta. Framför honom stod en man som såg ut som en jättelik baby, som hela tiden frågade med en röst som verkade utomkroppslig: ''Kan jag vara till någon hjälp?''. Gilmour blev helt paff, och utan att han kunde hejda det, började tårarna rinna. Framför honom stod hans barndomsvän och forna bandkamrat, men den Syd som han hade känt någon gång fanns det inget kvar av. Istället fanns det bara den där underlige, frånvarande figuren, som hela tiden undrade ifall han kunde hjälpa dem på något sätt. Han sa att han var frisk nu, och att han var beredd på att gå med i Pink Floyd igen, om de ville ha honom med. Sedan sade han ''Det var trevligt att träffas'' och gick. Bakom sig lämnade han sina två, storgråtande före detta vänner och bandkamrater, som inte kunnat känna igen honom, och inte heller fick ett ord ur sig för att ens hälsa på honom. Föga anade de att det skulle vara den sista gången de någonsin skulle få se Syd Barrett igen, för efter det isolerade sig Syd från omvärlden helt, och vägrade att ens delta i Pink Floyds återförenande 2005. Ett år senare var han död.

Syd Barett blev bara 60 år gammal, och för många är han idag ännu ett stort mysterium. Vad han gjorde mellan 1969 och detta möte med sitt forna band är det ingen som vet riktigt. Inte heller vet man vad han sysslade med fram till 2003, då han igen började synas till offentligt, tydligen friskare än någonsin tidigare. Det är svårt att förstå att en människa som kan skriva så geniala sånger som A Saucerfull Of Secrets, Arnold Layne och See Emily Play kan tappa greppet så totalt. Det är just det som är så intressant med Syd Barrett. Han är ett mysterium.

Syd Barrett, 1969

Shine On, You Crazy Diamond.

Det ända som står mellan sagofarbror Sunben och fem långa dagar av LOMA är ett prov i Biologi kurs 2. Ett prov som farbror Sundben faktiskt studerade till idag hemma hos min tyske broder från en annan moder. Dessutom for sagofarbroderns finskaprov också ganska bra, fast knappast överpingvinen tycker det. Får se vad den säger om saker.

Jag har inga planer för mina fem dagar av loma, men det skulle vara trevligt att avnjuta lite alkoholhaltig dryck i något skede, ty det skulle lyfta tankarna från det mörka område där de vistas just nu. Jag har ju faktiskt jobb nu på veckoslutet, men det har inte hindrat mig förr heller. Det blir säkert lite bluesande, lite sjungande, mycket Toto, Pink Floyd, Sixx:AM och Sting, mycket filosoferande och myyycket slattrande. Om nån har något fint förslag att komma med så är jag idel öra. Fast å andra sidan, så kanske det inte är så bra att dra ''huvu fullt'' nu, för man kan ju också uppnå ett stadium av djup melankoli. Och jag vill inte utsätta någon av mina vänner för min angst, dom får ren tillräckligt av den med att läsa detta kan jag tänka mig.

Idag har jag också sålt biljettar på Tommy Nilssons konsert i Topeliussalen. Det var ju inte utan lite fadäser, det heller. Men jag orkar inte gå in på detaljer.

Jag skulle vilja ha vår. Jag längtar efter den första varma dagen som man kommer hem från skolan utan rock eftersom det är så varmt, och man hör alla mysiga ljud naturen har för sig och känner doften, doften av vår. He sku vara keeeikkor.

I vanlig ordning hade jag något fint att skriva om, men glömde bort det. Fuck.

Men nu skall jag läsa på biologin lite till för att sedan sova som en stock, ty jag är trött.

Den snälle farbrodern önskar godnatt.

P.S ''Folk är som låtar''' är det bästa och mest träffande citat jag hört på mycket länge.